Jag har blivit förälskad igen och det är en härlig känsla. Men det är inte så att jag tröttnat på min kära hustru Kerstin, som jag hållit ihop med ända sedan slutet av 70-talet.
Nej, den här gången handlar det om plåtkärlek och föremålet för mina känslor är en kvick, snitsigt formgiven och alldeles underbar liten bakhjulsdriven sportvagn som populärt går under beteckningen Miata.
Jag talar förstås om långteststallets Mazda MX-5, som jag nyligen tagit över efter kollega Calle Carlquist och nu ska leva med under knappt två månader.
Som praktiskt bruksfordon har Miatan givetvis inte så mycket att komma med, så på den punkten blir det tummen ned. Men som glädjespridare är bilen helt fenomenal. Man blir på gott humör varje gång man, med viss möda, lyckas krångla sig ned i sittbrunnen och kicka igång 1,5-litersmotorn på 131 hk.
Det kanske inte låter som om 1,5 l/131 hk skulle kunna sätta särskilt mycket sprutt på bilen. Men, jag lovar, som förare har man roligare i MX-5:an än i de flesta betydligt mer effektstinna och prestigeladdade sportvagnar.
Heders åt Mazda som sätter körkänslan i högsätet och fortsätter att producerar enkla, hyfsat billiga och mycket kompetenta sportvagnar!
Men för att stå ut med bilen på snabba landsvägsetapper krävs öronproppar. Den bullrar alldeles infernaliskt. Ljudisoleringen glömdes uppenbarligen helt bort när MX-5:an konstruerades.
Fast det är i viss mån förlåtet - billiga öronproppar finns ju på närmaste apotek…