Ett besök i Monaco betyder inte bara att man ivrigt letar efter kändisar och idrottsprofiler, eller att man försöker köra hela varvet längs F1-banan som ju finns mitt i sta'n. Det betyder också att man håller ögonen öppna efter alla svindyra och fascinerande bilar som i sakta mak skrider runt på de nästan alltid uppbrutna gatorna. Är det någonstans det finns gatuarbeten är det här.

Monegaskerna har helt klart lite udda parkeringsvanor. Här är några exempel:

Hotellets firmabil var ingenting mindre än en Rolls-Royce Phantom LWB, alltså långversionen av den imposanta modellen. Det är 609 cm lång kaross med 382 cm axelavstånd det och kanske inte så enkel att snyggt få upp på p-platsen intill vestibulen. Dessutom var karossen ovanligt smutsig för att utgöra reklampelare för ett hotell, kanske hade man hämtat någon dignitär i bushen nyligen?

Ett stycke bort hade ett knippe mer vardagliga bilar parkerat på ett … ja, kreativt sätt. Som i gåsmarsch ungefär. I valet mellan att stå på gatan och hindra biltrafiken och att stå på trottoaren och hindra de gående föredrogs det senare. Notera hur hög trottoarkanten är och hur lågt Skodan står – kommer den verkligen ned?

Systemet gör precis vad det låter som: upptäcker fordon som ligger i sidospeglarnas dolda vinkel (med hjälp av sensorer som radar, kamera eller laser) och varnar föraren (med blinkande varningslampor eller tjutande ljudsignaler).

 

Tanken är hedervärd och nog kan tekniken förhindra en och annan olycka, men det finns ett problem och det blir smärtsamt tydligt när himlen öppnar sig.

 

För någon vecka sedan körde jag Stockholm-Göteborg. Regnet öste ned över E4:an och det dröjde inte många mil innan bilens dödavinkelvarnare flippade ur.  Ingen bil fanns i närheten men varningslamporna började likväl blinka, för att sedan lysa konstant.

 

Man kanske inte kan begära att teknik ska fungera i alla väder och vindar men just när det gäller säkerhetssystem blir oförmågan att hantera regn och rusk extra allvarlig. Vi riskerar att bli avtrubbade om bilen ropar ”vargen kommer” utan anledning.

 

Sedan känns det förstås surt att betala flera tusenlappar för något som fungerar så svajigt.

Så har säsongens debatt om dubb kontra dubbfritt startat. Det inleddes i Rapport härom kvällen med rådgivning från Trafikverket om hur vi ska tänka vid däckvalet.

 

Och enligt vårt statliga verk så kan alla som har en modern bil med antisladdsystem känna sig säkra med odubbade vinterdäck. Du har ett bra skydd med en modern bil med antisladdskydd menade Johan Strandroth på Trafikverket. Bara äldre bilar utan antisladdsystem bör förses med dubbdäck i alla fall om man kör i norra delen av Sverige, enlig Trafikverket.

 

Det är en ganska långtgående generalisering både av vinterväglag och av hur ESP-systemet fungerar.

 

Vid Vi Bilägares däcktester noterar vi år efter år stora skillnader i start och bromssträcka på isunderlag. Och då använder vi bilens ABS-system. Antisladdsystemet jobbar också med ABS-sensorerna och en mjukvara. Men friktionen och däckens grepp är inte bättre i sidled än i längdled. Friktionsdäck är med andra ord avsevärt sämre på att klara en sladd än dubbdäck, även om bilen har ESP. Särskilt när man hamnar på is.

 

ABS, (det låsningsfria bromssystemet) och ESP (antisladdsystemet) måste arbeta med den friktion som finns på vägen. Ju sämre den är desto längre blir bromssträckan och desto yvigare blir sladden.    

 

Därmed inte sagt att alla måste köra på dubbdäck. Men man kan inte enbart utgå från bilens elektroniska hjälpsystem, utan också efter vilket väglag man själv oftast kör på. Man kan delvis kompensera besvärligt underlag genom sänkt hastighet eller kanske genom att köra senare eller inte alls. Men is är lika hal i alla riktningar.

Det är inte alltid man får som man vill – tyvärr. För mig sprack nyligen den fina idén att i ett test tussa ihop tre japanska utmanare i Golf-klassen för att kolla vad de har att erbjuda.

 

Tanken var att låta nya Nissan Pulsar gå en match mot Mazda3 och den nyligen uppgraderade Honda Civic. Men någonstans gick något fel och när vi hämtat ut Hondan upptäcktes snabbt att det inte var den ansiktslyfta modellen; den som visades på bilsalongen i Paris och börjar säljas i februari-mars nästa år. 

 

Att i det läget testa ”gamla” Civic, en bil som snart inte finns till salu, är förstås inte särskilt givande. Bilen kommer ju överhuvudtaget inte gå att köpa om några månader.        

 

I det läget drabbades testlaget av en lätt panik; det var fredag förmiddag och tidigt på måndagen efter skulle testet påbörjas. En vild jakt på ett alternativ till Civic inleddes och till slut fick vi napp på en Skoda Rapid Spaceback. Därmed sprack det japanska temat…

 

Men, å andra sidan, Skodan är inget dåligt alternativ. Den har det mesta som krävs för att ge de båda japanerna en tuff match. Fast hur det slutligen gick i testet avslöjas i inte här, utan först i nummer 17 av papperstidningen som kommer ut början av december.



Då vet vi om Pulsar höjer pulsen…

Jag förstår inte riktigt varför somliga absolut ska krypa upp och lägga sig så nära att man ibland inte ens ser deras främre ljus genom bakrutan.

 

Senaste hände det mig tidigt i går morse, 5.45. Körde på en 70-väg. Kurvig och med ganska många utfarter i ett område, välkänt för stor risk att det kan kuta ut ett rådjur eller ibland en älg på vägen.

 

Jag låg bakom några andra bilar med gott och väl fyrasekunders-avstånd och vi körde 70 allihop. Då dyker det upp en lastbil med skåp bakom mig som lägger sig extremt nära. 

 

Men jag kunde alltså inte köra fortare, möjligen långsammare, vilket jag inte bedömde som någon vidare bra idé. Jag åkte ju in tidigt för att slippa köer och hinna köra lite på gymmet innan jobbet. Enda lösningen hade varit att stanna och släppa förbi galningen.

 

Han körde om mig på 50-sträckan någon mil senare. Döm om min förvåning när jag kom ifatt lastbilen där det var 100 och två körfält. Så jag körde om. Vilket var dumt. För när det sedan blev 80 km/tim hade jag eländet bakom mig igen - om möjligt ännu närmare. Ända tills vi hamnade på motorvägen där man bara får köra 90. Då blåste han om igen och försvann.

 

Vanligtvis är det faktiskt personbilar av vissa fabrikat och modeller och mindre skåpbilar som har mer bråttom än alla andra – har jag noterat. Och jag har inga problem med att bli omkörd. Men håll för jösses avståndet när det inte går att köra om!

Volvos klädsel, ett slags konstläder, håller uppenbarligen inte förväntat kvalitet.  Det framgår av flera kommentarer och mejl som jag fått under veckan. I det sammanhanget kanske det inte ska ses som förvånande att Volvo enbart står för arbetskostnaden i det här fallet.  Risken finns att det blir kostsamt i längden. Ges en kund förmånlig goodwill ökar kraven på att också andra ska få det.

 

Lennart, trogen Volvo-kund sedan 1970-talet, är besviken: ”Tycker verkligen inte man kan kalla det goodwill från Volvos sida”.

 

För Lennart kvarstår problemet: ”Jag vill inte lägga ned 11 000 kronor på sätena bara för at Volvo satt in urusel kvalitet på materialet. Vi kör med en otroligt fin och bra V70, men med hemska bilsäten. Kan inte förstå varför Volvo vill smutsa ned sitt goda rykte på en sådan här detalj.”

 

Tilläggas ska att det i instruktionsboken framgår att Volvo lagt ned extra stor vikt vid att välja miljöanpassat material som uppfyller kraven i standarden Öko-Tex 100.

 

”Lädret i klädslarna är kromfritt garvat med naturliga växtämnen och uppfyller certifieringskraven.”

Redan när jag ringde och beställde tid kommenterade Thomas i3:ans konstruktion och menade att han nog inte väntade sig några problem. ”Men det är väl bäst att vi tittar på den i alla fall”.

 

Så jag körde upp på rampen och besiktningen inleddes. Exteriört fanns inga skador eller anmärkningar, vare sig vid dörrar eller baklucka. Så vi höjde upp bilen med lyften och började titta undertill.

 

– Jag vet egentligen inte vad jag ska titta efter, sa Thomas. Här finns ju nästan ingenting som kan rosta! I vart fall inte synligt. Kanske finns det förstärkande stålbalkar som vi inte ser.

 

– Där finns ju en tvärbalk, pekade jag inspirerat.

 

Men nej, vi kontrollerade och den visade sig vara tillverkad i aluminium. Nästan hela bilen är tillverkad i komposit och aluminium. Även fram- och bakvagn. De få komponenter vi kunde se i stål var krängningshämmare, ljuddämpare och avgasrör till räckviddsförlängarens lilla bensinmaskin, av redaktionen vanvördigt döpt till gräsklipparmotorn. Finns det några rostfällor så kunde vi inte upptäcka dem den här gången. Men det blir fler kontroller. BMW:n stannar kvar på redaktionen.

 

Lilla i3 fick ovanligt snabbt komma ner på hjulen igen. Jag tror att bedömningen och betyget ur rostskyddssynpunkt kommer att bli mer än väl godkänt!

Var precis nere i redaktionsgaraget och hittade tre elbilar på laddning; en Kia Soul, en Renault Zoe och en VW Golf.

 

Det är dock inte jag som är utsedd att köra testet med bilarna. Uppdraget ligger i stället på kollega Calle Carlquist och resultatet av jämförelsen kan du läsa om i första numret av papperstidningen nästa år.   

 

Men jag kan ändå inte undgå att reflektera lite kring elbilarnas vara eller icke vara. Själv gillar jag dem inte, hur mysigt det än kan vara att för en stund ljudlöst och utsläppsfritt (åtminstone lokalt) fräsa omkring med dem.

 

Det jag i mitt stilla sinne undrar över är: vad ska man egentligen ha dem till? De fungerar ju bara för den som kör en begränsad sträcka varje dag.

 

Hur tar jag mig till sommarstugan? Hur gör jag på semestern? Hur gör jag om jag råkar köra lite för långt och får slut på el?

 

I de två förstnämnda fallen är det bara att glömma elbilen. Då får man hyra något annat. I det sistnämnda fallet finns bara ett alternativ, att ringa på en bärgare. Det går ju inte att ta med sig en dunk och gå till närmaste mack och hämta lite el, eller få hjälp av någon vänlig medbilist.

 

Dessutom är Sverige för närvarande inget bra land för elbilar.  Infrastrukturen är alldeles för dåligt uppbyggd. Det är inte lätt att hitta en laddstolpe – och om man gör det är det inte alls säkert att den fungerar. Och om den fungerar är det inte helt säkert att din kontakt fungerar i den, eftersom det finns flera olika system för laddningen.

 

Tänk om det var så på bensinstationerna. På vissa kunde du bara tanka Mercedes, på andra bara Audi och på nästa bara Volvo. Skulle du acceptera det? Tror inte det! Men för elbilsföraren är det verklighet.

 

Nej, renodlade elbilar är inte mycket att ha, enligt min åsikt. Dyra, svårladdade och med ångestframkallande korta räckvidder.

 

De går inte ens att testa som vanliga bilar. Visserligen tar man sig i bästa fall till testbanan i Lunda några mil utanför Uppsala. Men sedan räcker inte strömmen till för att komma därifrån.

  

Nej, tacka vet jag laddhybrider, eller elbilar med räckviddsförlängare. Då kan man åka var man vill – och hem igen…

 

Diskutera: Vilken elbil av de tre nämnda skulle du kunna tänka dig?

    

Tipset som jag har fått om bilkörning i Norge är att strunta i all betalning via ”KR-service” på bensinstationer. Blås på genom de automatiska betalstationerna med kameraregistrering och fakturan kommer ändå på posten, utan extra avgifter. 

 

Vi bilade själva i Norge under en reportageresa i somras och systemet funkade hur bra som helst. Några veckor senare damp fakturorna ned från London (!) via Euro Parking Collection.

 

Nyligen ringde en läsare som följde skyltarna ”KR-service” och betalade vid bensinstationer i anslutning till avgiftsbelagda vägavsnitt. De pengarna hamnade uppenbarligen i ”lokala” fickor. När räkningen kom från London var inte avgifterna från de passagerna borträknade.

 

I Norge rekommenderas bilturisterna i första hand att skaffa ett AutoPass som är kopplat till ditt bankkort, i andra hand att betala via ”KR-service”.  Tipset från läsaren – strunta i båda och ta räkningen i efterhand. Det blir minst krångel.    

 

Norge har haft betalvägar i 70 år för att finansiera väg- tunnel- och brobyggen. Här hemma har vi haft trängselskatt i Stockholm sedan 2007 och i Göteborg från 2013, men till skillnad mot i Norge har man så här långt inte tagit betalt från utlandsregistrerade fordon.  Det är hög tid att vi tänker om och gör som norrmännen gör.

 

Det var först för ett halvår sedan sedan som alliansregeringen gick ut med förslag att trängselskatt också ska införas för utländska fordon. Förändringarna föreslås träda i kraft vid årsskiftet.

 

Diskutera: Tycker du att vi borde ta betalt från utlandsregistrerade fordon som körs i trängselskattsområden Sverige?

Nytt år betyder ny upplaga av Vi Bilägares långteststall. Om de nya bilarna går att läsa i januarinumret som kommer till prenumeranter den här veckan.



Under året byter fem testförare bil enligt schema och själv fick jag börja med stallets färgklick: Citroën C4 Cactus i kulören ”Hello Yellow”.



Än så länge har Cittran med de skyddande luftkuddarna på sidorna bara rullat 120 mil, men när 2015 läggs till handlingarna ska mätaren visa cirka 4 000 testmil. Mer omfattande biltest finns inte.



På listan över de första intrycken finns förstås modellens design. Även om entusiasmen dämpats något känns Cactus fortfarande som en frisk fläkt.



Apropå fläkt är ventilationen i kupén inte lika övertygande. Imma har en tendens att snabbt krypa upp på sidorutorna under fuktiga vinterdagar.



Trolig förklaring är Citroëns iver att frigöra utrymme och göra handskfacket större (och spara lite materialkostnader på kuppen) genom att flytta upp passagerarplatsens krockkudde till taket och slopa ventilationsmunstycket på instrumentpanelens högersida. Utblåset på mittkonsolen är visserligen extra stort, men ventilationen har ändå svårt att hålla fukten borta.

 

Risken finns att det stundande vintertestet blir en immig historia.

Det har varit mycket påringningar och mejl från våra läsare om frågorna kring igensatta bränslefilter och dieselstandard som vi redovisat i Vi Bilägares papperstidning 1/2015.



Bilbranschens företrädare, Bil Sweden, hävdar att ett specifikt bränslebolag – av Kia Motors utpekat som OKQ8 – levererat en diesel som sätter igen bränslefiltren. Både Bil Sweden och OKQ8 är överens om att orsaken är åldrad RME, den sjuprocentiga inblandningen av rapsmetylester som ska vara godkänd, enligt EU-standard.



OKQ8 har sedan i höstas sänkt inblandningen till miniminivån fem procent i väntan på fler utredningar. Den nivån ligger merparten av övriga bränslebolag på.  Tvistefrågan är när, och varför RME åldras. Här handlar det inte om algtillväxt utan åldring innebär att RME sönderfaller och faller ut, vilket kan orsakas av flera olika faktorer. OKQ8:s bränsleexperter hävdar att onormalt höga halter av zink har spårats i igensatta filter, och att RME kan åldras i bilen, hos de tillverkare som har zinkbelagda ståltankar och filterhylsor.



Bil Sweden vill att alla bränslebolag omedelbart ska införa ett test som mäter ett bränsles filtrerbarhet, ett så kallat FBT-test. Svenska Petroleum & Biodrivmedel Institutet menar i sin tur att testet inte är tillförlitligt.



Det kan faktiskt vara så illa att bilindustrin gick för långt när de godtog sju procents inblandning av RME. Fem procents inblandning, som nu gäller hos de flesta bolag, är ett steg tillbaka sett till miljökraven.

Snön vräker ner utanför fönstret och det biter i kinderna när jag sticker ut huvudet genom dörren. Mer vinter på gång, det är bra det. På måndag packar stora delar av redaktionen in sig i Vi Bilägares fem nya långtestbilar och styr kosan mot kända köldhål i trakten av Särna och Idre. Det är dags för det traditionella vintertestet.



Även i år kommer vi att ha Knappgården som bas för verksamheten, ett utsökt litet ställe intill stora vägen. Här erbjuds trivsamt boende och suverän mat i gammaldags, mysig storstuga. Hela veckan ska vi vara ute. Upp med oss i ottan och samla mätdata, körintryck och bilder. Det senare ska vår eminente fotograf Simon Hamelius se till. Han har fått äran att packa in sina pinaler (de är många!) i Vi Bilägares verkliga vinthund, låååångtestbilen Volvo V70 av 2007 års modell. Ännu vet ingen hur långt den bilen kan gå och det är mer plats i den än i Simons Mini Clubman.



Mätapparaturen är genomgången, snöskyfflar, isskrapor, ficklampor och reflexvästar är framplockade ur sina förråd, termobyxorna är utskrynklade för att vi ska se anständiga ut på bild, så långt det nu är möjligt.

Vi som varit med förr vet vad som ska hända – men ändå inte. Det dyker alltid upp överraskningar av de mest skilda slag under sådana här manövrer ”i fält”.



Förra året tvärdog elbilen BMW i3 i djupaste storskogen några hundra meter från norska gränsen, mitt bland meterhöga drivor. Där fanns ingen bärgare runt knuten precis. Bakhjulen på Peugeot 308 låstes i tjock, svårbortknackad is och bilen släpade sig fram till ett räddande varmgarage där den fick tina över natten. Och mycket, mycket annat.



Ännu är årets test ett oskrivet blad. I Vi Bilägare nummer 3, ute 24 februari, kommer hela rapporten med testresultat, diagram och allt. Massor att läsa där hemma i värmen! Vilken bil tror du förresten klarar sig bäst?!



Jag vet bara att jag måste hålla reda på knappen i nyckelringen till ”min” test-Mondeo, den där knappen som fjärrstartar motorvärmen. Kommer jag åt den är den morgonens mätning redan körd …



Diskutera: Vilken bil tror du klarar sig bäst under vintertestet?

Första stoppet på årets vintertest blev vid Gysinge, känt för bland annat byggnadsvård. Än så länge har vi inte stött på några problem, även fast snön yr runt bilarna.



Målet för dagen är Idre och vi siktar på småvägar. Schemat ändras i takt med väderleksrapporten och högst på önskelistan står rejäl kyla och slingriga vägar av varierande kvalitet. Under veckan kommer vi att vända ut och in på bilarnas vinteregenskaper, mäta kupétemperaturer, se över servicevänligheten samt utsätta alla fem för så svåra vinteruppgifter vi kan finna. Du som vill hålla koll på testlagets framfart i vinter-Sverige kan följa oss på Instagram (@vibilagare).

Vi Bilägare har ett rekordstort antal långtestbilar på rull under 2015, hela 14 stycken. Nybilsstallet, fem bilar, har nyligen avslutat vintertestet i Dalarna. Begteststallet, bilar som är två år eller äldre, lämnar vi också regelbundna rapporter om.



Själv har jag nyligen bytt ut Golf-dieseln mot vår Volvo V40 D2 som jag ska köra en tid framöver. Golfen har vi gjort oss av med efter närmare 7 000 mil - en fullständig slutrapport om bilen hade vi i Vi Bilägare nr 1/2015.



Jag har inte hunnit köra Volvon tillräckligt långt ännu, men efter en fjällresa under julhelgerna kan jag konstatera att den har suveräna vägegenskaper. Några missöden har redan inträffat, plötsligt lade bara instrumentbelysningen av, för att sedan börja lysa på nytt efter att ha stängt av och startat igen. Så där höll det på under hela resan.



Bilen har varit på verkstad, där felsökning gjorts. Vi har rapport om det, liksom med flera av våra övriga begtestbilar i vårt nummer 2. Häng med och läs om alla våra långtestbilar under 2015, körintryck, bränsleekonomi, fel och fadäser. Vi Bilägare är en av få tidningar i hela Europa som har ett eget långteststall. Det är vi stolta över.

Jag har just hämtat bilar till nästa års första stora test och det kommer att bli ett ovanligt ångestfyllt jobb. Jag ska testa tre elbilar och jag behöver inte ens sitta i dem för att känna av den otrevliga sinnesstämning som kallas räckviddsångest. Det räcker med att jag planerar en åktur för att ängslan ska börja mala. Kan jag komma ända fram? Finns det ström nog i batteriet för att jag ska mig hem igen? Och om det blir kärvt – finns det någonstans jag kan ladda?

Jag hämtade den första elbilen, en VW Up, hos generalagenten i Södertälje och körde den till Stockholm. När jag startade hade jag batteriladdning för 128 kilometer. Det kändes ju betryggande för den 35 kilometer långa sträckan. Men efter 26 kilometer på motorvägen hade batteriet tömts till hälften och då började jag bli nervös. Jag vet ju hur det kan se ut på Essingeleden på eftermiddagarna – som en lång p-plats. Skulle jag ha ström nog om trafiken körde ihop sig?

Vad gör man om strömmen riskerar att ta slut i rusningstrafiken? Det är ju inte precis tättsått med snabbladdstationer utmed Stockholms trafikleder. Oron gnagde värre för varje kilometer som försvann på räckviddsmätaren.

Innan jag kom ned i redaktionsgaraget hade jag väl sneglat på den olycksaliga mätaren 75 gånger.

Jag satte bilen på laddning bredvid vår Opel Ampera. Strax gick proppen. Två elbilar blev för mycket. Nu har jag kartlagt varenda stickkontakt i vårt stora garage så jag kan ha reservladdplatser.

Det ska bli intressant att ta itu med Up:en och konkurrenterna BMW i3 och Nissan Leaf. Eldrift hör till framtiden och det finns många fördelar med elbilar. Men jag föredrar nog i alla fall att ha en tryggt surrande motor framför fötterna och en välfylld bränsletank baktill.