Vi Bilägares rostskyddstester väcker uppmärksamhet. Vi har genom åren haft besök av delegationer från flera av de större biltillverkarna, exempelvis Mercedes, Ford, Hyundai, och Renault. Nu kan vi också lägga till Toyota.

Nyligen gick vi igenom vår testmetodik med Toyotas representanter och jämförde hur behandling, material, tätning av skarvar och design påverkar betygsättningen. Mer om detta i Vi Bilägares papperstidning framöver.

I Norge med motsvarande klimatförhållanden i många delar av landet, och med saltindränkta vägar vintertid, har Vi Bilägares rostskyddsgranskning fått stor uppmärksamhet. Verdens Gang och nättidningen Dine Penger gör stor sak av att Toyota genomgående får låga betyg. Norska Toyota delar inte alls Vi Bilägares uppfattning, vilket naturligtvis är föga överraskande.

Vår åsikt är att Toyota inte sprutar tillräckligt med vax i hålrummen och att de flesta skarvar på underredet, de som täcks av plastsköldar är otätade, för att nu hänvisa till vår senaste test av Toyota Auris.

Vi hoppas och tror att våra granskningar med rostskyddet påverkar beslutsfattarna. Renault, Mercedes, Ford och senast Mazda är exempel på biltillverkare/importörer som anpassat rostskyddet efter nordiska förhållanden. Förhoppningsvis ska det bli fler.

"Den som är en så dålig chaufför att han/hon inte kan fickparkera själv borde varken ha körkort eller bil".

Jag visste på förhand att det argumentet skulle förekomma i kommentarerna till min förra blogg, då jag berättade om att vi skulle testa automatiska parkeringssystem. Och jag fick rätt - det finns alltid folk som tror att de är världsmästare på allt vad bilkörning heter.

Nu har vi genomfört testet och jag har bestämt mig för en sak. Jag ska aldrig mer själv fickparkera en bil som har ett automatiskt system. Orsaken är enkel – systemet parkerar bilen så mycket smidigare och bättre än vad jag klarar på egen hand. Ändå har jag stor erfarenhet av fickparkeringar. Jag bor mitt i sta´n och tvingas flera gånger per dag att baxa in bilen på trånga p-fickor.

Hittills har jag - precis som den som skrev kommentaren här ovan – varit lite stöddig trott att jag klarar p-manövrerna minst lika bra som automatiken och struntat i att koppla in den. Men från och med nu är det slut med det. Man lär så länge man lever...

När är det inte längre värt att reparera sin bil?

Det är frågor som vi får med jämna mellanrum. Här ska jag ta upp ett svårt läge som en Prius-ägare nyligen råkat ut för. Det har länge hetat att Toyota inte behövt byta ut ett enda hybridbatteri i Sverige så här långt på grund av utmattning, men i det här fallet (det första?) är det farligt nära.

Bilen är av den första generationen och har rullat 19 564 mil och står utanför alla garantier och goodwill. Kunden har ställts inför ett svårt val. Toyota-verkstaden vill ha 5 700 kronor för att montera ur och öppna batteriet för att undersöka cell 8, enligt felindikationen. Är batteriet slut måste kunden punga ut med ytterligare 23 100 kronor för ett nytt batteri.

En titt in i Inter-Globals begprislistor visar att bilen står i 22 000 kronor hos icke märkeshandlare. Inbytespriset hos en handlare, förutsatt att bilen rullar, ligger på 11 000 kronor. Då räknar handlaren med att kunden ska byta upp sig, annars blir priset ännu lägre.

Frågan är om kunden inte bara kastar pengarna i sjön genom att acceptera öppning av batteriet?

Enligt mitt sätt att se på saken är Toyota-återförsäljaren den enda som kan göra bra affär på den här historien. Toyota betalar självfallet inte 5 700 plus 23 100 kronor för att iordningsställa bilen. Och saluförd i butik skulle det inte förvåna om utgångspriset hamnar på typ 39 900 kronor.

På skroten kan eventuellt något hybridbatteri finnas, men första generationens Prius såldes inte ens i 1 000 exemplar. Och kostsamt lär det bli ändå eftersom det krävs specialkompetens med att hantera 274 volt (=Toyota-verkstad).

Som jag ser det har kunden två alternativ. 1) Att punga ut med 5 700 pix och hoppas att felet är begränsat. 2) Att låta Toyota köpa tillbaka bilen som den står nu. För saken är ju faktiskt den att bilen för kund inte betingar något som helst värde i det skick den befinner sig i, risken är uppenbar att hela reparationen med råge kommer att överstiga bilens värde.

Normalt brukar vi presentera Sveriges största och mest omfattande bilkonsumentundersökning AutoIndex i månadsskiftet april/maj. I år har vi gjort en djupdykning på den svenska bilmarknaden och utökat antalet märken från 22 till 26. Det har medfört att vi fortfarande håller på att samla in och sammanställa uppgifter från slumpvis utvalda bilägare runt om i vårt land. Det betyder också att vi får skjuta fram publiceringen till vårt nummer 9, som kommer ut i början av juni.

Som vanligt handlar det om tyckanden från privata kunder, nu dem som äger bilar i årsmodellintervallet 2005-2011. Fyra nya märken tillkommer alltså, sett till hur de har sålt under perioden. Gissa vilka?

Vad är värst?

Bli stående vid vägkanten efter en punktering där hjulbultarna sitter som berget eller att en morgon upptäcka att bilen står på bromsskivorna och alla alu-fälgar är puts väck?

Kostnadsmässigt kan det gå på ett ut, beroende på vilka fälgar man har.

Från och med nu kör vi i alla fall med vanliga olåsta hjulbultar i vår Volvo V70 -08. Vi bedömer att risken att bli av med våra alu-fälgar – just våra bör inte vara speciellt attraktiva på tjyvmarknaden - är mindre än att hjullåsnyckeln ska haverera på nytt.

Det hände alltså när v i skulle skifta från vinter- till sommarhjul. Låsbultnyckeln deformerades, möjligtvis av att muttermaskinen vid förra bytet gått på för mycket kraft. Vår däckfirma hävdar att framför allt Volvos låsbultnycklar, Volvo McGard, håller alldeles för dålig kvalitet och än värre ska det enligt uppgift vara med BMW.s nya aluminiumnycklar.

Om låsbultnyckeln deformeras gäller det att ha koll på den åttasiffriga låskoden. Annars återstår det att med våld ge sig i kast med att lossa hjulbultarna.

Man ska inte stressa, ty då klantar man sig gärna. Nu har jag knäckt till tidningens Hyundai i40 och det skäms jag för. Så här gick det till:

Tillsammans med kollegan Erik förberedde jag första fasen i vår så kallade semestertest. Då provar vi hur bilarna är att lasta, att åka långt i och hur säkra de är att köra med full last. Vi hjälptes åt med Hyundaiens lastbågar och det var inget lämpligt jobb en fredagseftermiddag när vi båda hade bråttom hem.

Lastbågarna levererades i tre kollin och sammanlagt 48 delar och det var ett förskräckligt pyssel. Bilen stod med dörrarna öppna under utprovningen av bågarna och plötsligt kom jag på att jag måste lasta alla våra väskor som fanns i ett förråd i andra änden av garaget: Hoppade in i bilen, slängde i backen och…knak..brak..!

Höger bakdörr stod öppen. Och bilen stod parkerad vid en pelare. Det lät som om hela dörren bröts loss.

På darriga ben klev jag ur för att undersöka hur mycket jag förstört. Men det var inte så farligt. Dörren gick att stänga och när den är stängd syns inte så mycket. Vi kunde både köra och fotografera Hyundaien utan problem, bara vi inte öppnade höger bakdörr. Den sitter numera liksom för långt fram i dörrkarmen.

I morgon får jag veta hur illa jag ställt till bilen. Jag har stämt träff med en plåtslagare. Hoppas han säger, att det bara är att justera gångjärnen…

Fortsättning följer.

Ljudmätaren är i högsta hugg och protokollen finslipade. Snart är det dags för en ny spännande bullermätning.

Den här gången ska vi kolla om det överhuvudtaget går att dämpa det hemska däcksdån som finns i många moderna bilar och som totalt förstör ljudkomforten.

Vi har kontakt med en firma som påstår sig kunna kapa bullernivån i kupén med upp till tio decibel i svensk landsvägsfart. Om det är sant skulle det vara närmast en revolution för många plågade bilägaröron.

Nästan vecka synar vi firmans argument med vår avancerade mätutrustning. Två bilmodeller kommer att kollas; suven Mitsubishi Outlander och Kia Cee´d av förra modellen. Båda är kända för sitt elaka däcksbuller.

Själv är jag minst sagt skeptisk till att metoden fungerar. Jag minns när vi för några år sedan lät tanka i 15-20 liter ljuddämpningsmassa i en Mazda 626. Tak, baklucka, skärmar, hjulhus – allt behandlades. Resultatet blev noll. Bilen bullrade precis lika mycket efter behandlingen som den gjort innan.

Hoppas – för alla öronplågade bilägares skull – att det fungerar bättre den här gången...

Till sommartestet hjälpte jag till att montera takbågar dagen innan testerna på flygfältet. Jag hade just beställt och inhandlat lastbågar till vår VW Up. När man ringer så kommer man uppenbarligen till en växel. Jag bad att få bli kopplad till Hammarby. Det blev jag tydligen inte.

När jag fick ett SMS om att beställda delar anlänt, åkte jag till Hammarby för att hämta ut dem följande lördag förmiddag. Men de fanns inte.  Efter en närmare koll visade det sig att meddelandet kom från Din Bil i Södertälje. Det blev bråttom. Men jag hann.

Det härliga är att när man öppnar kartongen, ligger lastbågarna snyggt förpackade, monterade och med tydlig anvisning om var  på taket de ska sitta och med ett särskilt verktyg som ger rätt moment. Så okej, de är ganska dyra men det tjänar man in på ett snabbt, enkelt och säkert montage!  Marianne Sterner som för tillfället hade Hyundai i40 bad om ett handtag för att få ihop sina bågar som mest liknade ett mekano, med tre plastpåsar fyllda av skruvar och brickor och två monteringsbeskrivningar.

Hyundais bågar är visserligen aningen billigare. Men jag betalar nog gärna en extra 500–lapp för VW:s version. Jag tror det minskar risken för fel och det är viktigt när man lastar på taket!

Snart är det skilsmässa för mig igen. På måndag ska jag släppa iväg långteststallets Hyundai i40, som jag kamperat ihop med i över tusen mil, till chefredaktör Carle.

I utbyte får jag stallets tekniskt mest intressanta bil, Opel Ampera. Det ska bli jätteintressant att se hur den el-/bensindrivna supermiljöbilen fungerar i praktiken.

Fast på en punkt vet jag redan nu att Amperan inte kommer vara optimal för min körprofil. Jag pendlar varje helg – och i bland även i veckorna – de 25 milen hem till Karlskoga och då blir det förstås mycket körning med bensinmotorn igång.

Amperan har visat sig klara 6-7 mil på enbart el, så vid mina tur- och returresor till Värmland (50 mil) blir det minst 36 ”bensin-mil” varje gång. Det kommer att ställa till det för Opelns totala bränsleförbrukning, som redan nu ligger 100 procent över den siffra som anges i deklarationen.     

De långtestförare som tidigare haft bilen bor betydligt närmare jobbet och har kunnat sköta sina arbetsresor så gott som uteslutande på el – och det är förstås så bilen är tänkt att användas.

Men det går tyvärr inte i mitt fall...

I morse såg jag det igen – en grej som gör mig lika förbryllad varje gång.

En sko.

Varför ligger det ibland en enda sko vid vägkanten? Jag har till och med sett en gummistövel på vägrenen utmed E4.

Att fotdonet är utslängt från en bil är uppenbart. Om det vore en skev, utsliten doja med hål i sulan som ägaren tröttnat på kunde jag kanske förstå det. Men ofta är det en snygg modell som inte alls ser gammal ut. Att ungar tappar saker på ett oförklarligt sätt vet man ju, men jag har noterat att ”vägskorna” alltid är i vuxenstorlek.

Hur hamnar skorna på vägen och varför? Slåss folk i bilarna och sparkar runt så dörrarna flyger upp och en sko åker av? Eller har skorna tillhört förare som åkt dit för fortkörning och i affekt slängt ut sin tunga högerdoja? Eller åker det omkring motorcyklister i lågskor som blåser av i fartvinden? Jag har ingen bra förklaring. Har någon en teori om de mystiska vägskorna?

Skulle in till Biltema i Gustavsberg i går afton för att köplåna ett av deras nya extraljus för test. Hustrun ville sitta kvar en stund i bilen eftersom hon ville höra vem som gjorde låten hon lyssnade på i radion.

Efter någon minut fick hon veta att det var Mando Diaos senaste. ”Kanonlåt” enligt frugan. Och hon steppade in i butiken efter mig.

Vi fick vårt ärende uträttat och hoppade i vår bil för att tuffa hemåt. Det duggade och vindrutetorkarna började slå. Men va katten var det för lapp som satt inklämd under torkarbladet?

Stannade och befriade den från torkarbladet och läste något konfunderad budskapet. ”Glöm inte parkeringsbromsen och växel. Utan mitt papper under ditt däck hade din bil varit någon annanstans. MVH!”

Märkte du att jag inte lagt i växeln som jag alltid brukar? Nej, svarade frun.

Med skammens rodnad smet jag ut från parkeringen (som tack och lov utgörs av en förhållandevis slät yta). Tack okände vägens riddare för att jag slapp skämmas än mer!

Det finns hur många friskrivningar som helst. Bilen ska inte utsättas för fågelspillning, sur luft, kemikalier (typ salt faktiskt) – ja, till och med grusvägar, om vi ska tolka villkoren i flera tillverkares rostskydds- och lackgarantier. Allt går under benämningen ”yttre påverkan” och då är det inte längre tillverkarens eller återförsäljarens sak att ta hand om skador.

Det är också det svar som merparten av bilägarna får när rost- eller lackskadade bilar visas upp. Visst, stenskott får vi som bilägare räkna med, men frågan är i vilken omfattning som är rimlig. I flera fall är det uppenbart att det är bilens konstruktion/design, lack eller dåligt materialval som mer är orsak till skadorna än ägarnas eventuella brist på underhåll.

Ta den här nyblivna Citroënägaren i Norrlands inland som klagat på att stenskotten fullkomlig slagit hål på skyddsplasten och innerskärmarna under bilen, och då är det en C3 Picasso -11, som vid tillfället bara hade rullat 2 000 mil. Citroën avslog; ”Yttre påverkan” och en kommentar från kundsupporten ”du har valt fel bil där du bor”.

Ett annat exempel är den Fordägare som kört 600 mil med dubbäck med sin Ford S-Max -11 och där bakre dörrar och hjulhus blivit fullständigt sönderblästrade. Kunden hänvisar till sin förra bil, en 98:a/23 000 mil, som hade färre lackskador efter 13 år än S-Maxen efter en vinter. Ford avslår; ”Yttre påverkan”.

Jag har också haft kontakt med en förtvivlad Opel-ägare som gjort allt vad som står i hans makt för att med lackstift bättra på stenskotten runt bakre hjulhusen på en Astra Tourer -11, men nu gett upp. Blästrandet bara fortsätter och Opel tvärnobbar med motiveringen ”Yttre påverkan”.

Nyligen tog också en Skoda Octavia-ägare kontakt med mig och vi konstaterade med hjälp av lackexpertis att galvsläpp skett på ena tröskellådan. Bilen är drygt tre år gammal – och svaret från Skoda var förstås givet: Avslag; ”Yttre påverkan”. Jag är tämligen säker på att ägaren fått exakt samma svar även om skadan visats upp inom garantitiden.

Här har ägaren nu på egen hand kostat på att montera stänkskydd fram för att inte förvärra problemen, en förhållandevis liten investering sett till vad en nedslipning och omlackering på sikt kostar - för någon hjälp från tillverkare/generalagenter/återförsäljare är uppenbarligen inte att räkna med för drabbade bilägare, trots till synes tjusiga garantier.