När är det inte längre värt att reparera sin bil?
Det är frågor som vi får med jämna mellanrum. Här ska jag ta upp ett svårt läge som en Prius-ägare nyligen råkat ut för. Det har länge hetat att Toyota inte behövt byta ut ett enda hybridbatteri i Sverige så här långt på grund av utmattning, men i det här fallet (det första?) är det farligt nära.
Bilen är av den första generationen och har rullat 19 564 mil och står utanför alla garantier och goodwill. Kunden har ställts inför ett svårt val. Toyota-verkstaden vill ha 5 700 kronor för att montera ur och öppna batteriet för att undersöka cell 8, enligt felindikationen. Är batteriet slut måste kunden punga ut med ytterligare 23 100 kronor för ett nytt batteri.
En titt in i Inter-Globals begprislistor visar att bilen står i 22 000 kronor hos icke märkeshandlare. Inbytespriset hos en handlare, förutsatt att bilen rullar, ligger på 11 000 kronor. Då räknar handlaren med att kunden ska byta upp sig, annars blir priset ännu lägre.
Frågan är om kunden inte bara kastar pengarna i sjön genom att acceptera öppning av batteriet?
Enligt mitt sätt att se på saken är Toyota-återförsäljaren den enda som kan göra bra affär på den här historien. Toyota betalar självfallet inte 5 700 plus 23 100 kronor för att iordningsställa bilen. Och saluförd i butik skulle det inte förvåna om utgångspriset hamnar på typ 39 900 kronor.
På skroten kan eventuellt något hybridbatteri finnas, men första generationens Prius såldes inte ens i 1 000 exemplar. Och kostsamt lär det bli ändå eftersom det krävs specialkompetens med att hantera 274 volt (=Toyota-verkstad).
Som jag ser det har kunden två alternativ. 1) Att punga ut med 5 700 pix och hoppas att felet är begränsat. 2) Att låta Toyota köpa tillbaka bilen som den står nu. För saken är ju faktiskt den att bilen för kund inte betingar något som helst värde i det skick den befinner sig i, risken är uppenbar att hela reparationen med råge kommer att överstiga bilens värde.