Vi är många som håller tummarna

Sverige är ett litet land och Saab finns med modersmjölken hos oss alla, så en smula nationalnepotister är vi allihopa.

Du kanske inte växte upp i baksätet på en tvåtaktare som jag gjorde, men de flesta har på ett eller annat sätt en relation till bilmärket. Man har känt stolthet när en 99:a dykt upp i amerikanska familjefilmer, och precis som med idrottsevenemang när ”det var vi som vann”, har det känts som ”våran bil” när det rapporterats om höga poäng i krocktester.

Just de innovativa lösningarna av olika säkerhetsaspekter har gjort oss extra stolta, det ligger i linje med hur vi vill se oss som svenskar; ansvarsfulla och pragmatiska. ”Låt amerikanarna komma med sköna linjer med lyx och flärd, i Sverige tänker vi säkerhet först” – typ.

När företaget nu kämpar med den allra sista (?) chansen att få ekonomi på verksamheten är vi många som håller tummarna. Inte bara för jobbens skull men också för att det är en svensk klenod precis som Björn Borg och ABBA. Därför kan ingen vara helt neutral inför nya bilmodeller från Trollhättan.

Det här slår åt båda hållen. En del motorexperter kommer att slå knut på sig själva för att vara överdrivet kritiska så att ingen för en sekund ska tvivla på deras omutlighet. Å andra sidan finns de, med mer ömmande hjärtan, som i tvekan mellan en fyra och en femma, sätter full poäng. Alla försöker säkert vara så objektiva det bara går men som sagt, de är inte mer än människor.

Jag har själv upplevt Saab-historien som något av ett uppvaknande och en del i ett omvärderande av min Sverigebild. Precis som de flesta som vuxit upp under 1960-1970-talen, när tillväxten sågs som en ohejdbar naturkraft och offentliga sektorn byggdes ut som om pengarna aldrig skulle ta slut, så har jag alltid upplevt vårt land som, ja överlägset.

På många sätt tycker jag det fortfarande men i backspegeln känner jag att det funnits en självförhärligande anda, inte olik den man finner i USA eller som forna tiders Sovjetunionen med propagandaaffischer föreställande skördetröskor och sköna brudar med hucklen. Det har varit lite grann samma typ av präktiga självbild här i den höga nord.

När vi bara hade en kanal i tv var det också bra eftersom allt som sades där var sant. I den andan såg vi stolt på ”våra” bilar, som i princip var de bästa i hela världen. När det stod klart för alla att Saab gått med förlust i en herrans massa år kändes det som ”men vänta, vad nu då? Har inte Björn Borg vunnit Wimbledon heller?”.

Idag är många stora svenska företag utlandsägda. Exakt vilka som äger Saab vet ingen med säkerhet, de olika huvudägarna har bolagsnamn, men vad som finns bakom är, för att uttrycka sig milt, en aning diffust.

Det här spelar inte så stor roll för folk. I hjärtat upplever de flesta detta som ett svenskt bolag och man är stolt när ärat dess namn flyger över jorden. Tills, man kommer till USA där de tror att Roxette är ett amerikanskt band och Saab en tysk bil.

Eller som Stevie Wonder sa under sin senaste konsert på Stockholms stadion: ”I love Switzerland”.