Själen urholkas om vi inte får meka

Jag byter olja och oljefilter och ska erkänna att det faktiskt, pinsamt nog, är första gången. Det tillhör definitivt allmänbildningen att klara av en sådan manöver, idag en av de få saker man kan ”meka” på egen hand.

Det säger en del om dagens automatiserade och datoriserade samhälle – och om mig också för den delen – att jag kan bli så barnsligt glad över att stå där, och för hand pumpa oljan ur motorn.

Precis som det står i handboken till min 745:a är det relativt enkelt att skruva loss filtret och sätta dit ett nytt, så jag känner mig som kung över tillvaron efteråt. Hustrun bättrar på mitt nyvunna bilmekaniska självförtroende och påstår att det är sexigt med olja i ansiktet. Jag vet att hon ljuger eftersom jag lyckats kleta ut en bisarr mängd olja, men hon vill mig väl och vet att en man som just bytt sitt livs första oljefilter behöver och förtjänar uppmuntran.

Jag blir otroligt inspirerad och börjar umgås med tanken på att byta tändstift också, nu när verkstadsmekanikern i mig har vaknat. Mitt lilla projekt ger en helt oproportionerligt stor tillfredsställelse, det är ju inte direkt någon avancerad ingenjörskonst det handlar om, och jag funderar över min egen reaktion.

Kanske är det helt enkelt så, att ett av de mest grundläggande behoven en människa har, är att kunna kontrollera och påverka sitt liv och sina ägodelar.

Nuförtiden, när allt under motorhuven är gjutet i ett stycke, är det slut med det mesta av hemma-mekandet. Det är bara en i raden av alla hantverkskunskaper som tagits ifrån oss och jag är övertygad om att det är urholkande för själen.

En gång, för inte alls särskilt länge sedan, gjorde vi allting hemmavid, och åratal av förvärvade kunskaper fördes vidare till nya generationer om det som krävs för att leva ett liv. I varje hushåll fanns folk som sydde kläder till hela familjen, gjorde pressylta och korv, byggde hus och lagade traktorer, harvar och cyklar. Idag slipper vi sådant för det finns arbetskraft på andra sidan jordklotet som gör allting billigare och då är det enligt alla ekonomiska beräkningar bättre.

Jag tror tvärtom, att det är dåligt, men vi får skylla oss själva. De flesta av oss känner nämligen, som första impuls, att det är skönt att slippa laga mat, sy och byta olja. Minsta motståndets lag gäller och till slut sitter vi bara där i soffan (tjugo kilo senare) framför teven och degar.

Inte ens chipspåse-rycket klarar vi av och potatischipsen rinner ut mellan läskflaskorna på vardagsrumsbordet. Vår andra impuls när vi sitter där och fredagsmyser är att det blev skittråkigt, men då är det för sent.

Vi har rensat bort alla typer av amatörmekande och hantverk ur våra liv för vi trodde att det skulle bli bekvämast så, och det blev det. Men på vägen missade vi att det var just de stunderna som gjorde att vi var tillsammans.

Allt sådant som vi bara trodde var besvärligt var i själva verket en stor del av det som var livet: När vi hjälptes åt att torka disken, sträcka lakan i tvättstugan, byta tändstift, ta upp nät och sätta potatis.

Om äggen var slut ringde vi på hos grannen men det skulle betraktas med djup misstänksamhet idag eftersom det överallt finns en dygnet-runt-öppen mack som säljer ägg, men inte oljefilter...