Det lönar sig inte att bråka

De flesta av oss drabbas av blankettfrossa i deklarationstider, men som tur är händer detta bara en gång per år. Jag som är egen företagare har däremot varje vecka kantad av små djävulskt uttänkta redovisningar, en smal sak för den teoretiskt begåvade, men för mig, en ständigt pågående plåga. Om jag hamnade på Abu Ghraib-fängelset skulle det inte behövas någon vattentortyr, tvinga mig göra en momsredovisning och jag skulle erkänna allt.

Reseräkningar är ett pyssel för sig som bereder en del bekymmer av moralisk karaktär. På väg hem från en inspelningsstudio plockar jag upp dottern i bilen och åker till Ikea, och nu är det inte en arbetsresa längre. Frågan är om jag ska dra en gräns vid när mitt barn klev in i bilen eller då jag svängde av vid Långholmsgatan?

Ja, livet är fullt av gråzoner, min hjärna är bara en av dem. Lyckligtvis nog finns en firma vars affärsidé är att ta hand om förvirrade musiker och deras bokföring, och de har med skärpa sagt att jag absolut inte ska köpa bil på bolaget.

Privat bil med reseräkning är det som gäller så jag fyller noggrant i datum, färdsträckor och orter. En del heltidsbittra amatördebattörer kan orera i timmar på puben, och sedan hemma på nätet (i fyllan) om att det fuskas med bidrag och skatter. Hade det varit så illa skulle Sverige ha kollapsat på tre dagar, så jag tror att majoriteten gör rätt för sig och sanningsenligt fyller i alla kolumner utan annan vinning än att det känns bra att vara duktig.

Så fungerar de flesta av oss och det är den egenskapen, mer än någonting annat, som bygger det här landet.

Bilkön är ett utmärkt exempel på vårt svenska kynne. En italienare skulle förundrat fråga: ”Men heliga jungfru Maria, varför tutar ni inte?!”. Förmodligen skulle han veva ner rutan och skrika ”Cazzo durro dell cavallo”, (något som inte lämpar sig i en språkvårdande tidning), men så gör inte svensken. Sedan barnsben vet man att det inte lönar sig att bråka så vi väntar tålmodigt i timmar på E4:an utan att ens få veta varför.

Jag har suttit i bilköer utanför Neapel. Det är inte kul. Trots den goda maten, olivlundarna och citronträden sitter jag hellre stilla två timmar mellan Södertälje och Rönninge i hällregn, än fem minuter på väg ner till Neapels hamn. Det är rena helvetet på jorden.

I Thailands huvudstad Bangkok ligger folk på signalhornet med en centimeter mellan bilarna och i New Providence på Bahamas tutar alla bara för att de är glada och vill hälsa. Det är i och för sig trivsamt, men i långa loppet otroligt enerverande.

Det är bra att bo i andra delar av världen ett tag. Man får perspektiv och inte bara när det gäller bilköer. De människor som går upp i falsett över krångel-Sverige borde komma ut och röra på sig. Gemensamt för sådana gnällspikar är att de själva aldrig bott utomlands, men ändå på något magiskt sätt vet hur allting ligger till eftersom de druckit paraplydrinkar i både Hurghada och på Kanarieöarna.

När jag sitter och svettas över mina milersättningar och försöker begripa om jag ska ha firma-, tjänste- eller privat bil, kan det vara trösterikt att komma ihåg: Ja, det är ett krångligt system, men till skillnad från väldigt många andra länder så fungerar det. Det är också bra.