I Tyskland kan folk köra bil

Jag befinner mig i Tyskland på en tre veckor lång julturné tillsammans med trombonisten Nisse Landgren. Vi besöker konserthus och kyrkor i de större städerna och även några av de ”mindre”. Det finns en förbluffande mängd orter av Malmös storlek jag aldrig hört talas om, och det känns som att vi skulle kunna turnera här ett helt liv utan att någonsin återkomma till samma plats.

Vi är ett stort sällskap, och eftersom jag och hustrun har barnen med oss åker vi för det mesta tåg mellan konserterna. Ungarna kan röra på sig när det blir spring i benen och slipper sitta fastspända i bilbarnstolar.

Restaurangvagn i det här landet försätter svensk motsvarighet i en musgrå kantin av fordom öststatsmodell. Här är det vita dukar, omfångsrika menyer, vinlistor och ölglas som hänger i skenor ovanför disken.

Omsorgen man visar en enkel ölupphällning gör en svensk gråtmild av tacksamhet och om jag skulle leva mitt liv på resande fot skulle jag utan tvekan välja Tyskland.

Några få dagar måste vi trots allt åka bil och nuförtiden, med satellitnavigeringens hjälp, blir även det en smidig transport. Vår GPS meddelar vänligt om bilköer flera mil i förväg, och vi lotsas i stället runt på små landsvägar genom pittoreska byar och snötäckta landskap. Omvägen är så gemytlig att man glömmer den extra timmen det tar.

Tillbaks ute på autobahn igen är det faktiskt lika trevligt men mer på ett trafik-ordning och reda-sätt. Folk kan köra bil helt enkelt. Man håller avstånd och ligger inte en meter bakom och blinkar så snart någon stackare råkar ligga i fel fil, mest av den enkla anledningen att det nästan aldrig händer.

Det är kärnan i att trafik i den här hastigheten fungerar; alla håller sin del av det outtalade avtal man ingår om man ger sig ut på vägarna.

De som önskar köra långsamt (och det är fler tyskar än man tror) ligger och puttrar i 100 km/tim utan att störa någon, längst till höger. Några kör lite fortare och glider elegant fram mellan höger- och mittenfil och hela tiden med avstånd.

Så har vi de som kör, ja… snabbt så ända inåt helvete helt enkelt. Man hinner inte ens märka när de kommer, det blir bara ett litet lufttryck i sidan och sekunden senare ser man baklyset borta vid horisonten.

Men, här kommer det som gör mig lycklig och imponerad: Även de mest inbitna fortåkarna tar ansvarsfullt och solidariskt sin del av att få trafiken att fungera. Ingen lägger beslag på vänsterfilen i ensamt majestät. Även om man så kör 180 km/tim svänger man direkt tillbaks in i mittenfil så snart det blir en lucka. Vänster körfält hålls fritt och ingen anser sig ha ensamrätt på att köra snabbt och slippa byta fil.

Det känns civiliserat och precis som med restaurangvagnarna hamnar Sverige i en pinsamt dålig dager i jämförelse.

Svenskar med snabba bilar är så helt uppe i gardinen av lycka över sin häftiga bil att de biter sig fast i ”sin” fil och tutar och blinkar sig ändå från Stockholm till Göteborg om det skulle krävas.

Här nere på kontinenten är en bil i miljonklassen ingen sensation för varken grannar eller bilägaren själv (som inte anser sig ha speciella rättigheter bara för att man har råd med en bil utan bagageutrymme). Så man tar det hela med ro, och kör helt sjukt fort, men med ansvar.