Hårnålskurva har jag både sett och kört igenom men nu kan jag addera ytterligare ett begrepp till min trafikvokabulär: Hårnålsrondell.
Naturligtvis pratar vi om Italien (överraskad?), närmare bestämt ön Capri i Neapelbukten. Det finns säkert fler men det här var min allra första.
När man anländer med färja till hamnen möts man av den typ av kaos som alltid finns med i James Bond-filmernas biljakter. Förvirringen är total i en folksamling som slåss om att komma därifrån, mot dem som precis anländer.
Jag irrade runt på en yta av hundra kvadratmeter i en timme innan jag lyckades hitta en taxi som tveksamt tog emot mina gitarrfodral.
Jag hoppade in, lämnade adressen, Anacapri, San Michele, och innan jag hunnit få in fötterna var vi på väg. Få se nu, säkerhetsbälte, säkerhetsbälte, inte här, inte där, jaja, så snabbt kan han väl knappast köra på de här små vägarna, tänkte jag.
Det var en grov underskattning av min pigga chaufför. Jag varken ljuger eller överdriver när jag säger att det var fyra meter mellan husväggarna och varje gång vi fick möte ropade jag "AAAAAAAHHHHHH" och sedan "oh herregud, oh herregud".
(Senare insåg jag att taxibilarna var av en specialbyggd, smal modell. så mitt ögonmått fungerade inte). Jag brukar hantera skräcken i andra länders trafikkaos som så, att jag ser mig omkring och iakttar hur andra människor agerar.
De satt helt lugnt och rökte i bilarna och rörde inte en min så jag antog att det här antagligen skulle gå vägen. Efter att vi snirklat oss upp, upp, upp så kom den: hårnålsrondellen. I sin galenskap en intressant vittnesbörd om människans oförmåga att göra livet enkelt.
Vi kom alltså från två i stort sett parallella vägar och körde in i samma rondell. För dem som kom uppifrån och skulle svänga vänster var det i princip bara en kurva men för oss nerifrån var det högersväng och vi måste alltså in och runt och sedan korsa vår egen väg för att komma upp.
Ordet trafikkaos är alldeles för klent i sammanhanget. Man ska också betänka att rondellen var liten, en meter i diameter så alla bilar måste stanna mitt i och backa för att få vinkel att kunna köra vidare.
Som svensk tänker man en hel del och jag är övertygad om att det vi hörde italienarna skrika var exakt samma tankar.
Väl ute ur hårnålsrondellen kom nästa prövning. Jag anade att det var serpentinvägar på gång men jag kunde inte i min vildaste fantasi ana på vilken höjd, och med vilken hastighet vi skulle passera en millimeter från att dödens dö.
Nu återgick jag till ett ihållande "AAAAAHHHHH" med inslag av hyperventileringens "FFFFFFFFFF" mellan halvslutna läppar.
Jag kunde se ner (!) mellan cumulusmolnen på det djupblåa Medelhavet och om jag skulle dö nu, tänkte jag, var det åtminstone med vacker utsikt.
Okej, det finns en charm med att hamna i andra exotiska delar av världen, man måste ta utmaningar, men jag känner med åren att dessa helst inte ska ha med trafiksäkerhet att göra.
Jag vill åka rakt fram på 90- vägar med fartkameror, mitträcke och vägverkets rastplatser. Utrustad med säkerhetsbälte, krockkudde och helst en pepitarutig bilhjälm.
Det här med serpentinvägar i Medelhavsländer är för mig ett avslutat kapitel. Aldrig mer en hårnålsrondell. Aldrig mer Capri.
Länkar
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.
Kommentarer
Ha ha haa!!
Riktigt kul läsning!! Man känner skräcken och förtvivlan som du upplevt Johan!!
Tack!!
Liknande rondell finns inbyggd på Arninge leden vid avfarten till Täby.
De va la ett evigt gnäll FEGIS ! Prova att köra husbil i Norge, ungarna roade sig med att räkna hur många backspeglar de mötande bilisterna blev av med.
Den första killen som kommenterar tar priset :) Finns väl inget som denne modige man inte klarar av när han kört husbil i Norge! Vilket mod och vilket dödsförakt! WOW ;) ;) Den andre killen har nästan varit med om samma sak.. fast i Sverige. Tänka sig :) Den tredje håller jag med fullständigt.. en eloge till ett passande inlägg :) Mitt kvalar ju inte riktigt eftersom jag kommenterar de andras inlägg. Men jag tycker det var en riktigt spännande historia och jag kände också skräcken du ville förmedla =) Själv ska jag köra husbil i Norge i vinter men tror det kommer bli föga spännande i jämförelse med ditt äventyr. Vad än skrävlande skramlande tunnor säger som påstår annat ;) Tack för en spännande historia! Mvh, Joe
Publicerad 2010-10-15, 13:56
men första inlägget 2010-10-15, 12:34?????
märkligt
De vägarna du kan framföra en husbil på i Norge är bra vägar där det finns långtradartrafik, det är mer "spännande" att köra på de vägarna husbilen INTE tar sig fram!
Någon gång i mitten på 80-talet var jag och några kompisar på väg uppe i brgen på Gran Canaria. I det vå små Suzuki-jeeparna med tvåtaktsmotorer tänkte vi försöka ta oss så nära Pueblo Rocco (heter det väl?) - det högsta berget på ön. Efter några möten med bussar så vande man sig vid milt sagt höga diken och hårnålsböjar.. Men värre blev det. Till slut fanns inga Pandor och liknande; det var vi och bergsgetterna. "Vägen" breddade sig till en liten platå där vi tog en paus. Utsikten var enorm! Lite längre fram dök vår väg upp efter ett par klipputsprång - eller snarare dök ner. Vägen bestod av en hylla som hade rasat, så vi hade stannat i grevens tid.
På väg tillbaka var en kurva lite väl tvär och där var det verkligen med hjärtat i halsgropen jag upplevde hur han som för tillfället körde bilen, lite yrvaket lyckades slänga bilen runt berget med vänster bakhjul hängande utanför vägbanan. Till saken hör att dessa jeepar hade glappig styrning, opålitliga bromsar och just detta exemplar drog en hel del åt ena sidan. Ingen hade servo någonstans - vilket sen blev en fördel när vi rullade åtskilliga kilometer neråt via en (inte alltför bekväm) genväg med avstängd motor.
Trots kall snålblåst bemängd med ett fint stoft som letade sig in i kameror och annat, så blev det ändå resans höjdpunkt. (Oj, ursäkta vitsen.)
Johan lyckas verkligen förmedla skräcken under den första bilturen. Bra skrivet.
-
Lite märklig tidsordning på kommentarerna. Bx 16v, kommentarerna kommer för övrigt dessvärre i omvänd tidsordning.
-
Har skrivit till redaktionen om det märkliga sätt som signaturbilderna stympas på.
Kul att läsa din krönika som vanligt :)
Ja det är inte klokt... Sedan när man möter dödsföraktande cyklister som på 15:e växeln pinnar på i 70 utför samma vägar förstår man ju att vi som fostrats i Landet Brunsås kanske borde promenera på Gotland för att känna oss nog säkra. Skulle tro att nästa generation som enbart växt upp med kvinnor kommer att bli såna...
Observera att det konto du använder för att kommentera artiklar skiljer sig från det konto som används för att logga in och läsa Premium-innehåll.