I otakt med tiden

Höga chefer inom bilindustrin är oroliga för att dagens ungdomar visar större intresse för snabb internetuppkoppling och tv-spel än att köpa bil. Eftersom allt fler människor bor i storstäder har också antalet som tar körkort stadigt minskat. Det är få unga som känner att de behöver bil helt enkelt då mycket av det sociala livet pågår via nätet.

Nu är det som så, att man får femtio års internetuppkoppling eller trettio pc för kostnaden av en Volvo V40 i grundutförande, så det är tveksamt om man kan jämföra olika behov på det sättet. Det är väl knappast så att kidsen säger: "Hej, jag tänkte precis köpa en ny bil, men pengarna tog slut eftersom bredbandsabonnemanget skulle betalas!"

På den nivån som en chef för ett stort bilföretag befinner sig, någonstans mellan sextio och döden, relativt högt svävande ovanför allt som vi andra betraktar som vardag, har man nog en ganska diffus bild av ungdomars behov. Eftersom de också – i varje födelsedagshyllning på familjesidorna – glatt koketterar med åttio timmars arbetsvecka så tvivlar jag på att de ens känner sina egna barn om dessa inte följt med i farbror pappas båt eller ut på golfbanan.

Jag tvekar också inför något annat i deras oro över bilarnas bristande dragningskraft på kommande generationer.

Är inte detta den bästa nyheten vi har fått på den här planeten på väldigt många år? Till och med de skeptiker som tvekar om utsläppens påverkan på ozonskiktet vet att en växande bilindustri är ett av de största miljöhot vi står inför. Vi måste föreställa oss det mycket sannolika scenariot att land efter land reser sig ur fattigdom och vill ha platt-tv, kylskåp och bil.

Att framställa järn, stål, plast och allt som behövs för tillverkning är ett enormt ingrepp på naturen, för att inte tala om när alla prylarna ska slängas några år senare. Nigeria som idag tar emot groteska mängder skrot från Europa är inte hur stort som helst, och en dag ska de också ha varsin bil. De och resten av den afrikanska kontinenten, om det fortsätter som biltillverkarna hoppas.
Vart ska metallskrotet då skickas undrar jag?

Den här uppfattningen om ständig tillväxt som vår frälsare påminner oroväckande mycket om ett kedjebrev, och som vi vet är det alltid och oundvikligen några som förlorar i slutänden. Att allting kommer att gå fullständigt åt helvete är ingen avancerad framtidsgissning. Frågan är bara med vilken hastighet.

Då kommer nyheten om ungdomar som struntar i bilen som ett räddande halmstrå, ett ljus i mörkret. Det är ju bara människans förändrade vanor som kan göra någon skillnad. Om man ser på Kinas ofattbart snabba konsumtionsökning de senaste trettio åren inser man att motsatsen borde var lika möjlig.

Jag förstår att en chef måste värna om sitt företag och vara skeptisk till allt som kan hota en ökad vinst. Det är rimligt, men kan man verkligen uttrycka oro för något som gynnar oss människor, och den här planeten utan att framstå som, ja lite korkad? Ingen chef på Swedish Match skulle komma på tanken att uttrycka oro för ungdomars minskande rökande och ingen från Systembolaget heller skulle framföra liknande farhågor.

Bilindustrin ångar på med retorik som om vi fortfarande levde på 1960-talet.

Det är lite dumt, för det gör vi inte.