Cykeln öppnar världen

Vi cyklar norrut från bryggan där Västlandsvägen på södra Gotland tar slut. Det är en del av ett gammalt vägnät som idag används mest för vandrare och cykelturister samt en och annan bilist som förirrat sig för långt på vägen från Burgsvik. Jag sitter med lillgrabben bakpå i barnsadel, hustrun på en fin damcykel och så 7-åringen som kämpar med en lånad och aningen för hög 22-tummare.

Det är hans första längre cykeltur och just dessa gotländska skogsvägar är idealiska för en liten människa som vill ut och se sig omkring utan att trängas med bilar. Utflykten är perfekt för resten av familjen också som njuter av att rulla fram i sakta mak och hinna uppleva alla naturens dofter, ljud och synintryck.

En liten hare springer vid sidan av vägen. En vacker snigel är på väg att korsa så vi stannar för att lyfta över den stackars kraken så att ingen mosar den med sitt cykelhjul. Vi hör fåglar och ser växter och det finns det gott om tid att prata om allt. Där en cikoria, vildmorot, en sädesärla och en citronfjäril.

Vägarna är vitdammiga av den kalkrika marken och slingrar sig fram genom ett kargt landskap med låga vindpinade träd. Det är inga traktorleder, sönderkörda av moderna skogsmaskiners breda däck, bara enkla landsvägar från förr.

Ingen av oss har tittat på kartan mer än att vi vet att det går att ta sig fram åt flera olika håll, så vår 7-åring får välja rutt. ”Pappa, titta här går en annan väg, ska vi cykla in här?” Tanken svindlar när jag ser valmöjligheten genom hans ögon. Världen ligger öppen. ”Sväng in där, så får vi se var vi hamnar” säger jag. Vi har med oss matsäck och kan ta hela dagen, ja hela sommaren på oss att utforska alla små vägar och stigar.

Plötsligt slår det mig. Precis så här såg det ut en gång i tiden. Mellan Lycksele och Umeå eller Prag och Wien om du så vill. Långsamt och med stor möda tog sig resande fram genom skogar, förbi ängar och sjöar, upp och nedför berg och sluttningar. Vilken upplevelse man fick med sig i bagaget!

Idag är det annorlunda. Vi reser för att komma fram. Inga ljud eller dofter tränger in i bilen och om vi stannar är det för att skyltar angett en rastplats eller ett utflyktsmål. Bilen ger en enorm frihet men, kommer du ihåg din första 22-tummare? Du har aldrig känt dig så fri som då. Du stack ner till fotbollsplanen, kiosken eller badplatsen och allt fanns inom räckhåll för dig och din cykel. Kanske lindade du sprängtråd i olika färger runt ekrarna och satte fast en pappersbit som flärpade fram ett ljud, nästan som en moppe!

Idag cyklar jag ofta och gärna. Det är snabbaste färdmedlet i Stockholms innerstad, vart man än ska och hur trafikljusen än står, men jag gör det för att komma fram. Precis som med bilen. Det blir inga dofter och synintryck förutom avgaser och andra stressade människor på väg till sina arbeten.

När jag trampar runt på södra Gotlands fina skogsvägar, snett bakom min 7-åring inser jag att jag helt glömt bort vad det verkligen innebär att cykla. Spänn fast cykeln på bilens stativ nästa gång det är dags att plocka svamp. Plocka fram den på en liten skogsväg och leta dig fram. Och när ingen ser, montera en pappersbit som flärpar på framhjulets ekrar.

Det låter precis som en moppe, jag lovar!