Det är här amatörerna visar sig

Vår familj har varit utan tv sedan ett år tillbaks. Det är inte så att vi gått och blivit väst-laestadianer utan snarare av ren tillfällighet. Apparaten gick sönder helt enkelt och den tystnad som följde upplevdes som en befrielse och lättnad. Lite som när man stänger av köksfläkten, eller drar av sig ett par raggsockor.

Sakta infann sig dock en viss saknad, inte av själva tv:n utan av den enande och samlande funktion som den kan ha. Man sitter där med barnen – och pratar egentligen mer än man tittar – men man är tillsammans.

Det är lite grann samma sak i bilen. När annars är alla i familjen placerade på ett så litet utrymme, utan att gripas av klaustrofobi? Men, med ett gemensamt mål och en känsla av att vara på väg skapas en gemenskap som inte kan upplevas någon annanstans.

Våra barn åker bil på sin höjd två–tre gånger i månaden, så det blir något av ett äventyr när det väl händer. För mig och hustrun ger det också lite guldkant på tillvaron bara att ta en tur till Liljeholmens köpcentrum och handla mat. Ibland åker vi ut i skogen och tältar eller plockar svamp och jag vet inte vad som svetsar oss samman mest, natten i tältet eller själva bilturen.

Till min förtjusning stämmer ungarna mer än gärna in i de gamla ”Alla fåglar kommit re’n”, ”Fru musika” och ”Tri smi kinisir spilti klirinitt”. Idyllen i kupén känns som ett oskuldsfullt 1960-tal och det fattas bara att jag börjar röka pipa bakom ratten.

En solig vårdag bestämde vi oss för att ta en tur ut till vårt lilla torp i Sörmland. Det sjöngs och skrattades i några mil men så berättade 6-åringen att han hade, i tur och ordning: Ont i huvudet, sedan magen och så var han plötsligt våldsamt törstig.

Det är här amatörerna visar sig, nämligen vi som åker bil alltför sällan för att känna igen de klassiska varningssignalerna. Den mängd spya som plötsligt katapulterades ur hans lilla mun hade till och med imponerat på Linda Blair i Excorcisten, och Max von Sydow hade fått gripa krucifixet med båda händerna.

Det stod som ett stuprör ärtsoppa rakt ut i luften och W kräktes ner sin skjorta, byxorna, ner i stövlarna, på bilbarnstolen, sätet, golvet, på baksidan av passagerarsätet och eftersom min fru desperat försökte rikta hans huvud bortåt, även insidan av bakdörren.

Jag bromsade in och vi satte igång med totalsanering av både honom och bilen. Alla kläder måste kläs av och den magsaft som inte sjunkit in i bilklädseln, torkas bort. Jag frestades att släppa ut vår matglada labrador ur bakluckan. Han hade med liv och lust slurpat i sig varje droppe och rengjort hela baksätet och W på fem röda sekunder, men min fru protesterade.

Ingen av oss hade tagit med extrakläder till barnen, det brukar man för det mesta sluta med efter blöjåldern, så nu stod vi där, 7 mil utanför Stockholm med en naken 6-åring insvept i pappas kavaj i baksätet. Det vara bara att åka hem.

Vi hade missat att peta i grabben åksjukepiller så nu får vi stå för vår blunder, killen vill aldrig mer åka bil. ”Den luktar äckligt” säger han, och det får man i ärlighetens namn hålla med om. Baksätet är för evigt marinerat i hans tvålitersmaräng och om vi säljer bilen krävs det ett storpack Wunderbaum eller helst en eldsvåda för att skingra lukten.

Det blir skinnklädsel i nästa bil.