Skyltbyte en övermäktig utmaning

Det finns ett simpelt men mycket effektivt sätt att fräscha upp en gammal bil; nya nummerplåtar. Jag beställer enkelt på nätet och förvånas av den låga kostnaden, men det ska visa sig något som förvånar mig ännu mer; hur svårt det är att ta loss de gamla skyltarna.

Jag är sannerligen ingen mekaniker men har ändå en viss McGyver-talang om du förstår vad jag menar. Har jag väl bestämt mig för att fixa något kan jag åstadkomma underverk med buntband, dubbelhäftande tejp och ståltråd oavsett om det är bilen eller gitarren som ska repareras.

På 745:an har jag under åren monterat in högtalare, bytt oljefilter, tändstift och skruvat dit nya backspeglar. Okej jag vet, det är inget avancerat mekande men jag har i alla fall med viss framgång skruvat i de yttre delarna.

Det här med nummerplåtarna visar sig vara en utmaning som kombinerar intelligens, råstyrka och akrobatik och jag känner mig utmanad och inspirerad. En snabb koll på nätets olika Volvoforum visar att jag inte är den enda som försökt. Folk skriver desperata inlägg om hur de kämpat i timmar med skruvmejsel och polygrip men inte lyckats rubba plåten ur fläcken.

Någon har fastnat under spoilern, rivit upp långa rivsår på underarmen och till slut plockat fram vinkelslipen. Ett tips som verkar fungera är att dra loss den gamla plastskylten med våld, såga loss skruvresterna eller knipsa av dem med bultsax för att till sist skruva fast den nya med självdragande skruvar. Det alternativet tilltalar mig och jag anar att det är där det kommer att sluta.

Men jag börjar inte med det. Naturligtvis vaknar McGyvern i mig och jag tänker, att med lite tålamod ska väl detta inte vara omöjligt, men där har jag underskattat de sluga människor som skapat Volvo 745. Metodiskt och med stort lugn skrider jag till verket och vrider loss de små plastskruvarna en efter en, de som håller fast bakluckans insida. Det här är ju enkelt, tänker jag. Vilken smart konstruktion!

Men plötsligt är det tvärstopp. Något håller fast insidan i ett järngrepp och detta något är effektivt gömt bortom min räckvidd. En listig och humoristiskt lagd industridesigner har tänkt ut att låta mig skruva några grepp tills jag tror att bakluckans insida har lossnat, men sedan låta det ta stopp. Det är som ett skämt från Buttericks. Eller dolda kameran.

Jag provar med fronten i stället där skruvarna är lika sönderrostade som man kan förvänta sig av en gammal bil, det är lika omöjligt som det står på nätet, och även jag får långa rivmärken på underarmarna.

Det ska gå, tänker jag. Om jag bara sansar mig, äter lite mat och kanske sover på saken kommer det här att lösa sig.

Jag lämnar parkeringen och viskar hotande ”jag hämtar vinkelslipen, biljävel”, men det hjälper inte. Nästa dag är det om möjligt ännu svårare och jag inser att man inte ska skruva loss saker av järn eller plast från en gammal bil. Det mesta spricker, går av på mitten eller pulveriseras inför mina ögon, och i den mån man får loss något går det aldrig att sätta tillbaks.

Efter att jag kämpat en hel eftermiddag slutar det med att jag får lappa ihop både bakluckan och fronten med, just det: buntband, dubbelhäftande tejp och ståltråd. De nya nummerskyltarna däremot, de ligger kvar uppe i lägenheten.