Bilen lockar fram slöfocken inom oss

Många upplever bilen vara en lika självklar del av hemmet som en spis eller ett badrum och bygger upp tillvaron kring den i stället för att låta behovet styra. En kollega undrade oroligt när jag under en tid var utan: ”Men hur gör ni när ni storhandlar?”

Mitt svar var lika chockerande som enkelt och han har fortfarande inte hämtat sig, vi storhandlar inte! Man kan faktiskt gå till affären, om än ofta, och bära hem kassarna. Det blir dyrare när man inte kan utnyttja stormarknadernas extrapriser, men räknar man in bensin och andra utgifter går det nog på ett ut. (Och det är heller ingen tillfällighet att min storhandlande vän väger femton kilo mer än jag gör.)

Föreställ dig hur bra svenskarna skulle må om de tvingades gå någon kilometer varje dag. Blodfetterna skulle sjunka för varje liter bränsle vi inte sätter fyr på.

Men så är det inte. Folk åker till macken för att köpa kvällstidningar, chips och smågodis och buken sväller. All statistik pekar på att vi går (rullar…) mot samma övervikt som världens mest bilberoende nation USA. Där betraktas man med djup misstro, som ett obegripligt väsen om man inte kan redogöra för sitt val av bilmärke.

När jag bodde i Boston i början av 1980-talet begrep folk att jag naturligtvis inte hade köpt bil där men, vad hade jag för kärra i Sverige? Ingen förstod mitt svar, att jag inte ägde någon, så de upprepade helt enkelt frågan helt övertygade om att det berodde på språkförbistring. En man utan bil var i deras ögon en halv människa, en ömkansvärd figur utan mening.

Jag upplevde något liknande när jag och min dotter var i Thailand år 2000. ”Var är mamma?” frågade alla thailändare. När jag sa: ”Jag är inte gift, det är bara jag och min dotter som är här” blev de djupt bekymrade.

Oron för mig och mitt meningslösa liv var uppriktig och rörande. En man utan hustru och stor familj var i deras ögon, i ett land där familjen betyder allt, även då en ömkansvärd figur utan mening.

För oss i väst har bilen kommit att bli en familjemedlem. Föräldrarna skjutsar sina ungar till olika typer av aktiviteter som anpassas efter att alla är bilburna.

Finns det en enda läsare, född på 1950-talet eller tidigare som kan påminna sig ha blivit skjutsade till hockeybanan? Åkte vi skridskor ändå? Jajamensan. Vi gjorde allt från balett, handboll och brottning utan att föräldrarna skjutsade oss en enda gång. Vi gick, åkte spark eller gemensam buss (den som gick till slalombacken).

På somrarna cyklade vi till fotbollsplanen och jag tror inte någon av oss känner sig traumatiserad av att föräldrarna inte stod och väntade vid bilen efteråt. Man cyklade hem igen, fick en limpmacka med kaviar och så var det inget mer med det. Idag försvarar storstadsborna sitt bilägande med just argumentet ”skjutsa barnen och storhandla” och många villa-ägare ”bara måste ha två bilar, annars går det inte”. Jag har själv kört dottern till skolan (700 meter) när det var lite ruggigt ute.

Hur har vi hamnat där? Bilen är praktisk men också den största folkhälso-boven eftersom den lockar fram slöfocken inom oss. Man behöver inte ha ambitionen att rädda miljön för att dra ner på sina årsmil. Det räcker med att tänka på sina egna kranskärl och att lära ungarna ta hand om sig själva.