Klassiska bilmärken: Hudson

Den nya bilen skilde sig knappast från de tjogtals andra amerikanska märken som prövade lyckan vid den här tiden, men Hudson kom ändå att leva längre än de flesta.

Hudson-bilarna fick tidigt ett gott rykte. De första var fyrcylindriga men efter bara några år kom en kompletterande sexa och snart var raka sexor det enda man kunde få som Hudson-köpare.

Super Six-motorn på 4,5 liter var förstås en sidventilare, och sådana skulle Hudson bygga i decennium efter decennium.

Uppskattat i England
Visserligen var Hudson med sitt välkända triangulära kylarmärke inte något direkt dyrt märke, men det fanns ändå anledning att erbjuda billigare vagnar. Dessa kallades Essex och gjorde stor lycka, framför allt under halvan av 20-talet. Både Hudson och Essex var relativt populära märken i Sverige.

1930 kom Hudson med en rak åtta. Tiderna var usla och många amerikanska märken tycktes fira detta med att erbjuda större och starkare modeller!

Volymen var 3,5 liter och två år senare, när depressionen var ännu djupare, ökades volymen till 4,2 liter. Motorkonstruktionen var mer robust än avancerad och den användes en bit in på 50-talet.

Bilmärket Hudson var också mycket uppskattat i England och motorer såldes till ett par engelska specialbilstillverkare, Railton och Brough-Superior, den senare mest känd som byggare av exklusiva motorcyklar.

Man måste nog säga att Hudson hade vissa problem med formgivningen under 1930-talet. Särskilt kylarmaskeringarna ställde till det och 1936 såg de mest ut som fäktmasker!

Men ännu var det fina och pålitliga vagnar som erbjöds. Mot slutet av 30-talet var karossformerna påtagligt rundade och denna rondör skulle fortsätta både under och efter världskriget.

Över tröskeln ner i durken
Liksom för alla andra amerikanska märken var den första efterkrigsbilen hos Hudson bara en mycket lätt friserad 42:a, men det var gott nog.

Årsmodellerna 1946 och 47 var i stort sett identiska men 1948 års bilar blev en av den amerikanska bilhistoriens verkliga milstolpar. Dessa vagnar byggdes enligt något som Hudson kallade ”the Step-Down Principle”.

Med detta menade man att bilarna var så låga att man fick kliva över tröskeln och ner till durken! Litet överdrivet var det väl men faktum är ändå att Hudson-ingenjörerna hade hittat på något alldeles nytt för att få ner bilens höjd och därmed tyngdpunkt.

Det som förvånar mest är förstås att rambalkarna baktill låg utanför bakhjulen! Helt naturligt blev bilen därför ganska bred, och den var rymlig i båda de pösiga sofforna.

Reklamgubbarna missade naturligtvis inte att påpeka hur mycket säkrare konstruktionen gjorde den redan säkra Hudson-bilen. Jodå, man talade om säkerhet redan på 40-talet, och ännu tidigare.

Konstruktionen var självbärande. Framtill hade Hudson separatfjädring men baktill dög det gott med en vanlig stel axel.

”The Fabulous Hudson”
Hudson-bilar hade i åratal segrat i olika typer av hastighetstävlingar. Med de lågbyggda bilarna blev märket ett av de ledande i den amerikanska stock car-cirkusen i början av 50-talet.

”The Fabulous Hudson” blev ett begrepp och i bilarna satt tämligen högkomprimerade sidventilsexor på 145 hästar.

Ett annat motoralternativ var en rak åtta, men den var onödigt tung för tävlingsbruk. 1950 sålde Hudson nästan 145 000 bilar men sen gick det dessvärre utför. Det var hård konkurrens i klassen och ett försök att 1953 lansera en kompaktbil kallad Jet misslyckades.

Ett år senare gick Hudson ihop med Nash, men det hjälpte inte alls. 1957 försvann märket för gott.