Klassiska bilmärken: Dodge

De första Dodge-bilarna presenterades i november 1914. Mycket snart kom de att uppskattas av den amerikanska armén, som hade ett stort bilbehov just när man var på väg att avskaffa kavalleriet.

Fast egentligen var det enda märkliga med Dodge att man använde tolvvoltssystem när de andra märkena litade på sexvolts.

Bara Ford sålde mer
Det gick bra för Dodge och 1920 låg märket tvåa i den amerikanska försäljningsstatistiken. Bara Ford sålde fler bilar. Också Dodge var en billig vagn, men ner till T-Fordens nivåer kom ingen annan.

Fjorton år efter starten såldes Dodge till en bilgubbe på stark frammarsch: Walter P. Chrysler. Han betalde 175 miljoner dollar och lade genast ner tillverkningen av fyrcylindriga Dodge för att satsa på sexorna i stället. Men fortfarande handlade det om relativt billiga vagnar.

Liksom så många andra märken lyckades Dodge pricka in depressionen med en mer påkostad modell, en rak åtta som byggdes åren 1930–33.

Under 30-talet varierade den årliga Dodge-försäljningen mellan 30 000 bottenåret 1932 och nästan 289 000 år 1937. Men modellåret 1938 sjönk försäljningen till bara en bit över 100 000 bilar.

Just 1938 års modell blev väldigt populär som droskbil här i landet. Sådana rullade ända in på 50-talet och var totalt slut när de äntligen skrotades.

Dodge, DeSoto, Plymouth och Chrysler hade under 40-talet härligt kromtunga fronter och mysiga plyschinteriörer. Att köra en Dodge från den tiden är som att manövrera en smärre ångare.

Det stora hästkraftsracet
Raka sexor och åttor blev alltmer otidsenliga och 1952 presenterade Dodge sin första V8, en 3,8-litersmotor med toppventiler och namnet Red Ram. Den beteckningen skulle i olika varianter följa Dodge i decennier, och gör det fortfarande.

Chrysler-koncernen tog nya tag med sin lätt trista formgivning i och med 1955 års bilar. Det var nu det stora hästkraftsracet startade och Dodge hängde på. 1959 levererade den största V8-motorn, på 6,3 liter, 345 hästar.

Viss sans förmärktes i och med kompaktmodellen Dodge Lancer, som var på pricken lik Plymouth Valiant, som ju i Sverige kallades Chrysler.

Challenger och Charger är två Dodge-namn som för evigt skrivit in sig i filmhistorien. I klassikern ”Jakten mot nollpunkten” kör hjälten Kowalski en Challenger och i McQueen-rullen ”Bullitt” rattar skurkarna en hotfullt svart Charger, den stora prestandamodellen med fastbackkaross.

Sexor och V8-motorer var det som gällde under 60- och större delen av 70-talet, förutom då Dodge i ett anfall av downsizing 1970 lanserade små fyrcylindriga Mitsubishi-bilar och kallade dem Dodge Colt.

Dodge hade också sedan länge byggt små och stora kommersiella fordon. Stor lycka gjorde märkets skåpbilar, liksom även Chevrolets och Fords konkurrerande van-modeller.

Ett tecken som kan tyda på viss förvirring hos koncernledningen var den Simca-baserade småbilen Omni, med fyra naturligtvis. Dock måste erkännas att det var med Omni och dess koncernkamrater som Chrysler Corporation till slut räddade sig ur ekonomiska svårigheter åren kring 1980.

Ändå blev 1980- och 90-talen inga höjdardecennier för Dodge. Fast det är klart, för den som gillar prestandabilar kom en sällsynt läcker skapelse kallad Viper. Tiocylindrig pickismotor, råa prestanda och vulgärball kaross. Tillverkningen startade 1992 så Viper har nu byggts i hela 18 år.

Kantiga modeller med attityd
1998 köpte Daimler-Benz Chrysler-koncernen och därmed skapades DaimlerChrysler, eller, om man så vill, FritzKreisler. Det nya storbolaget visade sig inte vara en så lyckad idé som man hoppats – ännu en gång bevisades att fusioner sällan eller aldrig ger de stordriftsfördelar man räknar med.

Fast visst var det fiffigt att kunna använda första generationens Mercedes-Benz SLK som mekanisk grund för Chrysler Crossfire. Därefter har Fiat gått in som delägare i koncernen.

Hur det ska gå för Chrysler och Dodge är lika ovisst som så mycket annat i bilindustrin. Nu är i alla fall Dodge tillbaka på den svenska marknaden i form av stora och kantiga modeller med attityd. De lär väl också bli historia…