Klassiska bilmärken: Austin

Man måste nog säga att Austin Seven var ett snilledrag, både för att den fick hjulen att snurra på engelska vägar och för att den gav rejält kassaklirr hos Austin Motor Co Ltd i Birmingham.

Inkompetenta beslutsfattare
Om bilmärket Austin fått leva skulle det i år ha fyllt 103 år, men som bekant lyckades en serie olyckliga omständigheter och en skara inkompetenta beslutsfattare sänka praktiskt taget hela den brittiska bilindustrin på 70- och 80-talen.

Ändå började det så bra för Herbert Austin. Han hade varit direktör hos Wolseley men startade eget år 1906. De första bilarna var stora, dyra och kedjedrivna. Kardan kunde dock specificeras av den intresserade kunden!

Liksom så många andra biltillverkare satsade Austin på ett brett modellprogram fram till krigsutbrottet 1914. Efter krigsslutet bytte han taktik till att bara bygga en modell: Twenty, men det höll inte.

1922 lanserades så den pyttiga Seven-modellen, av en ganska enig eftervärld beskriven som en av alla tiders förnämsta småbilar. De tidigaste var öppna bilar men snart kom ett antal olika karossutföranden, till och med små skåpbilar.

Under 20-talet lanserades också andra, betydligt större Austin-modeller. Ledstjärnan tycktes vara ”hyfsat billigt och någorlunda bra”.

Austin och Morris var nu de verkliga volymtillverkarna i England, men det var Austin som knep den stora taximarknaden. Droskor från Austin byggdes sedan i generationer ända in på 80-talet.

Köttbulle och Slipsknut
1952 gick arvfienderna Austin och Morris samman i British Motor Corporation. Det var samma år som Austin lanserade sin första modell med självbärande konstruktion. Modellnamnet var A30 och i Sverige kallades den snart för både Köttbulle och Slipsknut.

Samgåendet var också starten på en utbredd förvirring kring märkesnamnen, men det innebar egentligen inget illavarslande för byggkvaliteten.

Austin hade tidigare byggt en och annan modell med sportiga ambitioner, men 1954 införlivades Donald Healeys lilla sportvagnstillverkning i koncernen och den fräsiga Austin-Healey föddes. En mer lustig modell var Metropolitan, resultatet av ett samarbete med amerikanska Nash och med kaross ritad av Pininfarina.

Mellanstora familjebilar var Austins gebit under 50- och 60-talen. De var ganska höga och smala, relativt kromtyngda och luktade gott inuti. I slutet av 50-talet lanserades en serie bilar med Pininfarina-ritade karosser, vilket i detta läge innebar överdrivet stora fenor.

Hos Austin hette modellserien Cambridge och hos Morris satsade man på den andra universitetsstaden, Oxford.

Det kan tyckas märkligt men enligt denne skribents åsikt har det knappast byggts bättre bilar i England! De var i trafik i många, många år, ofta som taxibilar på landsbygden.

Kanske inte så tokig
20-talets succémodell Austin Seven fick en mycket värdig efterträdare 1959. Då presenterades nämligen den första Hundkojan. Austin Seven hette den, och Morris 850, men snart började bilarna säljas under det gemensamma namnet Mini.

Mannen bakom verket hette Alec Issigonis och hans genidrag förstorades snart till en 1100-modell, ja till och med till den stora 1800 med god plats för sex åkande.

Studentrevoltens år, 1968, slogs BMC samman med ett annat konglomerat, nämligen Leyland. Detta var första akten i en karusell av företagsaffärer som slutade med förstatligande 1975.

Att hålla rätt på de olika 70-talsmodellerna är ingen barnlek så vi slutar med att konstatera att Austin Allegro kanske trots allt inte var så tokig som många tyckte då…