Från tillverkningsstarten 1907 och ända fram till 1929 använde Lancia det grekiska alfabetet som modellbeteckningar. Den första modellen hette därför alldeles logiskt Alfa.
Lustigt nog kallades nästa modell Di-Alfa och hade en sexcylindrig motor, men typen byggdes bara i 23 exemplar och är i det närmaste bortglömd. En intressant detalj är att Lancia sedan inte byggde sexcylindriga motorer förrän 1950! (Och Bugatti byggde aldrig någon sexa, men det är förstås en annan historia.)
Fick gott rykte
Lancia fick snart ett gott rykte. Bilarna var väl konstruerade och omsorgsfullt byggda. År 1919 visades en magnifik prototyp på utställningar i Europa, en bil med V12-motor på sex liter.
Den visade sig alltför kostsam att bygga, men Lancia hade ett verkligt äss i rockärmen, nämligen den modell som visades 1922 och sattes i produktion 1923. Lambda var namnet och bilen var en på flera sätt revolutionerande skapelse.
En smal V4-motor i lättmetall och med högtryckssmörjning samt självbärande karosskonstruktion var de största sensationerna. I standardutförande var bilen öppen men man kunde köpa till en hardtop, att användas i busväder.
Bilen hade fyrhjulsbromsar, ovanligt vid denna tid, och framhjulen fjädrades av vertikala spiralfjädrar. Denna konstruktion kom sedan att användas av alla Lancia-bilar fram till 1956 och på några modeller ända till 1963!
Lambda blev en kommersiell framgång och fram till 1931 såldes 13 000 exemplar.
Aurelia kultförklarades
Modellen Dilambda, som kördes av bland andra Erich Maria Remarque, författare till ”På västfronten intet nytt”, kom 1929 och hade en smal V8-motor. Under 1930-talet byggdes ett antal modeller i olika storleks- och prisklasser. Många fina specialkarosser monterades på de större chassierna.
1937 presenterades den mycket intressanta modellen Aprilia, en liten bil med bara drygt 1,3 liters cylindervolym. Utmärkta vägegenskaper, strömlinjeformad kaross och goda prestanda gjorde den till en behändig vagn för automotiva finsmakare.
Aprilia byggdes ända till slutet av 40-talet. Aprilia blev Vincenzo Lancias sista konstruktion – han avled 1937. Först 1950 kom en riktigt ny modell. Den kallades Aurelia, och visade sig vara en fullträff.
Bilen hade V6-motor på 1,7 liter, med stötstänger, och en baktill monterad växellåda. Aurelia B20 med tvålitersmaskin var en sportcoupé som kultförklarades och så fanns den öppna Aurelia Spider.
Egendomlig formgivning
Lancia var bilar för konnässörer, men tyvärr fanns det inte så många sådana. Fiat och Alfa Romeo sålde många gånger fler bilar. Inte ens den intressanta Flaminia, en elegant fyrdörrarsvagn med fyra torkare på bakrutan (två inne och två ute!) förmådde få fart på försäljningen, trots hög komfort och goda prestanda.
1960-talet blev ändå en modellrik tid för Lancia med modellnamn som Flavia och Fulvia. Måhända förtörnas märkesvännerna men jag vågar ändå hävda att formgivningen i många fall kunde ha varit bättre, det vill säga mindre egendomlig.
1969 köpte Fiat bilmärket Lancia, som sedan dess fortsatt att göra mer (oftast) eller mindre (sällan) intressanta modeller. Tänk bara på den makalösa Stratos-coupén med mittmotor och otaliga rallyframgångar!
Kommer du ihåg Saab Lancia 600? Egentligen var det förstås en Lancia Delta och den såldes med viss framgång här i landet åren kring 1980. Jag körde väldigt många mil med en sådan, en utmärkt vagn, som dock kändes litet smäckig.
Med stor säkerhet har det gått för det exemplaret som för alla dess kamrater: rosten tog dem!
Lancia har med Fiats hjälp hankat sig fram och ännu lever märket, vilket ju inte är alldeles självklart i dessa dagar.
Mer från Vi Bilägare
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.
Kommentarer
Tidens gnagande tand rosten,var inte nådig mot Lancia-bilarna tillverkade på 80-talet. Jag ägde några av dessa i övrigt trevliga bilar sett ur den tidens perspektiv. En av dessa hade utöver all annan rost lyckats rosta genom i oljetråget så att oljan läckte ut. En lyckad konstruktion och billiga reservdelar gjorde att reparationskostnaderna stannade under tusenlappen.
De flesta bilar rostade friskt på den tiden men på de italienska verkar det som man byggt in rostfällor.
T.ex. lankarmsinfästningar där man i stället för att använda en tjockare plåt, pressat infästningen av många tunnare plåtar som lagts ihop med resultat en kraftig spaltkorrosion.
Fullkomligt vrickat!
Men man måste komma ihåg att rost inte är lika stort problem i södra Europa.
Men Lancia hade ju förutom Aprilia även den fina Appia på 1960-talet med samma typ av dörröppning som nu finns på Opel Meriva, men där man liksom på Aprilia tagit steget fullt ut och avlägsnat B-stolpen.
Man glömmer också ofta att vi inte direkt är Europas största bilmarknad här uppe i norr. En del tillverkare ser helt enkelt inte nyttan med att Nordenanpassa sina modeller fullt ut för att kanske sälja ett par hundra ex per år när de säljer tiotusentals söderöver utan att få problem.
Lancia är verkligen ett fint klassiskt märke med anor. Nu talas det ju om en återlansering här hemma till 2012. Jag hoppas på detta men tyvärr lär det ju bli problem då märket inte längre finns i medel-Svenssons sinnebild.
Deltan och den kommande "nuova" Ypsilon är intressanta men att sätta en Lancia-grill på den den nya Chrysler 200, (dvs. den ohyggliga gamla Sebring), är dömt att misslyckas. Dessutom Lancia Voyager.. nä usch!
Observera att det konto du använder för att kommentera artiklar skiljer sig från det konto som används för att logga in och läsa Premium-innehåll.