Klassiska bilmärken: DAF

Yes, gode läsare, jag har kört mycket DAF! Ingen dum bil alls, skulle jag vilja säga, men ett märke med kort historia, i varje fall som personbilstillverkare. Inte ens 20 år.

Van Doornes Automobilfabriek NV var belägen i den holländska industristaden Eindhoven. Innan firman 1958 förvånade världen genom att presentera en liten bil hade man tjänat en bra slant på att bygga trailers och olika slags militärfordon.

Van Doornes hade också byggt civila lastbilar sedan 1950. Holländsk personbilsindustri hade däremot knappast varit något att skryta om sedan Spyker gick i graven 1925, men nu skulle det alltså bli andra bullar av!

Två luftkylda cylindrar, 22 hästar och 600 kubik var ju inget folk baxnade över, men transmissionen var desto mer intressant. Den hade begåvats med det träffsäkra namnet Variomatic och var såväl steglös som ryckfri.

Systemet var verkligen helt automatiskt med sin centrifugalkoppling och kilremsdrift i skön förening med differentialspärr. Sköt man spaken framåt gick bilen framåt och tvärtom.

En sliten Variomatic kunde dock visa den egenheten att den drog bättre bakåt – det hände ibland att telegrambuden i Stockholm fick backa uppför branta backar. Men vi gjorde det gärna…

40 sprittiga hästar
Den lilla DAF-bilen sålde genast riktigt bra, och ännu bättre gick det sedan man 1962 ökat cylindervolymen till 750 cc. Den marginellt mer påkostade Daffodil-modellen hade samma slagvolym men var 30 hästar stark. Det innebar en avsevärd prestandaförbättring; från 85 till 105 knutars toppfart.

Kring mitten av 60-talet byggde och sålde Daf omkring 20 000 bilar per år, alla lika vansinnesenkla att köra.

Den fiffiga transmissionen måste naturligtvis finna användning i annat än vanliga personvagnar och 1965 fann den vägen in i en liten fyrhjulsdriven apparat för militärt bruk. Pony kallades den och var lika kantig som DAF:s F3-bil från samma år var smäcker.

Ursprungsmodellen byggdes i nästan tio år, men starkare och dyrare modeller kompletterade programmet.

Daf 44 lanserades 1966 som en både rymligare och starkare DAF, men principerna var likadana, det vill säga Variomatic-transmission och tvåcylindrig boxer. Medan de första Daf-bilarna aldrig någonsin kunde aspirera på skönhetspriser blev det nu en helt annan sak.

Giovanni Michelotti, han som ritade Triumph-sportvagnarna, hade formgivit de nya vagnarna, som hade 40 sprittiga hästar under huven och 120 i topp var ju inte illa.

Sällsynt fräsig
DAF 55 begåvades 1968 med Renault-motor på 1 100 kubik och året därpå kom den verkliga höjdaren i DAF-historien, en sällsynt fräsig coupé. Jajamän, det är helt okej att tycka att en DAF är snygg!

1973 lanserades DAF 66, som fick den avancerade konstruktionsdetaljen de Dion-bakaxel. Ett par år senare utrustades även den två-cylindriga snikmodellen med en sådan bakvagn.

Sen blev det inte så mycket mer, ty nästan som genom ett trollslag försvann bilmärket DAF i och med att Volvo köpte personvagnsdelen 1975. Och plötsligt hette DAF-bilarna Volvo 66!