De tekniska innovationerna har varit många, designen har förändrats kraftigt, men i princip är bilarna byggda på samma sätt i dag som för 50 år sedan: oftast motor fram och bagageutrymme bak och om bilen har bakdörrar hänger de i en mittstolpe och öppnas i bakkant. Det är egentligen inte så praktiskt. För att komma in i och ut ur baksätet måste passagerarna slingra ändan över hjulhuset och lirka fötterna genom dörröppningen.
Allra lättast att äntra baksätet är det förstås om det inte finns någon mittstolpe alls. Med dagens urstarka stålkvaliteter är det möjligt att göra nya konstruktioner. Ford är först med att lansera en kaross som helt saknar mittstolpe. Framdörrarna på B-Max öppnas på vanligt vis och de stora bakdörrarna skjuts bakåt. Därmed skapas en öppning som är 1,5 meter bred.
En bildörr som öppnas i framkant har också fördelar, inte minst i trånga utrymmen där det går smidigt att slinka genom springan. Framåtöppnade dörrar var vanligt förr, men förbjöds dock 1961. Dåtidens dörrlås var inte pålitliga och det skedde olyckor när dörrarna flög upp och de åkande kastades ur bilarna.
År 2002 blev det åter tillåtet att vända på dörrarna. Det drog Opel snabbt nytta av. För tre år sedan lanserades familjebilen Meriva med ”Flex doors”, det vill säga bakdörrar som öppnas framåt.
När Fiat i fjol gav sig in i klassen för kompakta, högbyggda familjebilar valde man däremot en konventionell dörrlösning. Men 500L är långt ifrån vanlig.
Att kalla bilen 500L är att luras lite. Den höga fyrdörrars-bilen har inget med den lilla retrobilen att göra utan baseras på en helt ny teknisk bas. Designen påminner däremot starkt om lilla 500. Den är sannerligen inte vacker och frågan är om hänsyftningen till Fiats lilla succébil är rätt taktik för att locka köpare till den större familjemodellen.
Fiat 500L sticker ut i bilvimlet och tänder många förbryllade leenden hos betraktarna. Men det är Ford B-Max som tar hem förstapriset i design av de tre testbilarna. Den har spänstigt veckade linjer och bredvid Forden ser Opel Meriva lätt bedagad ut.
Design är viktigt men för bilarna i den här kategorin är funktionen nog så betydelsefull. Man behöver bara öppna dörrarna på Ford B-Max för att bli på det klara med vilken som är mest praktisk för alla som brukar köra med passagerare i baksätet. I B-Max är det lika bekvämt att kliva in som att slå sig ned i TV-fåtöljen hemma. De gigantiska dörröppningarna gör det också ytterst enkelt att städa kupén. Man kommer åt överallt med dammsugaren.
Men kan verkligen en bil utan mittstolpe vara lika säker som en modell som styvas upp av stålpelare mitt på sidorna mellan dörrarna?
Den som drar upp bakdörrarna på B-Max märker direkt att de är bastant byggda. Det krävs armkraft att skjuta de stora plåtsjoken bakåt och ändå tyngre är det att stänga dem inifrån baksätet. Inga barn lär kunna dra igen dörrarna av misstag.
Mittstolparna, av höghållfast borstål, har byggts in i dörrarna och när de stängs hålls de fast av kraftiga lås. Krocktesterna i Euro NCAP visar att Ford B-Max klarar sidosmällar bättre än Opel Meriva och med något lägre poäng än Fiat 500L.
En nackdel följer dock med Fords förstärkta dörrar. Mellan sidorutorna bildas en bred vägg som skymmer sikten snett bakåt.
Opels framåtöppnade bakdörrar ger ett bra tillträde till baksätet, inte minst för passagerare med stora fötter eller stel rygg. Det är enkelt att luta sig in och spänna fast barn, men inte om de sitter i bakåtvända stolar. Då är dörrarna istället i vägen.
Opel Meriva passar bäst för familjer med lite större barn och den kan dessutom växa med ungarna. Benutrymmet i baksätet går att ändra efter storleken på passagerarna. Sätet består av tre separata stolar som var för sig kan skjutas 19 centimeter i längsled. Om mittsätet fälls ihop kan ytterstolarna dessutom justeras bakåt/inåt vilket ger passagerarna utrymmen som i en stor limousine.
Trots de välkomnande dörrarna i Ford och Opel valde testpassagerarna ändå Fiat 500L.
De fick visserligen kliva in genom ett par vanliga – men breda – bakdörrar och hamnade i ett högt säte innanför stora glasrutor som ger nästan fri sikt åt alla håll. Även uppåt, ty i utrustningsnivån Lounge ingår ett jättestort glastak.
Även Fiat har försett sin bil med ett baksäte som går att dra i längsled. Avigt nog måste långa passagerare åka framåt för att inte slå huvudet i en låg balk innanför bakrutan. De kan räta på ryggen men får trångt för knäna.
Fiats fantasi har flödat lika mycket inuti som utanpå 500L. Baksätet går att fälla, vika och ställa om på ett otal sätt – i runt 1 500 konfigurationer hävdar tillverkaren. Men dynorna är tjocka och stjäl ganska mycket plats hur sätet än fälls och jämfört med Opel Meriva står sig 500L slätt som lastbil. När bakstolarna fälls ihop i Meriva – vilket sker med ett enkelt handgrepp – sjunker de ned till ett platt lastgolv, stort som en sopcontainer. I Merivas effektivt fyrkantiga lastutrymme får vi in hela sju läskbackar mer än i Fiat.
Ford B-Max är kortast av de tre testbilarna och har minst utrymmen för både ben och bagage. Men normalstora passagerare sitter hyggligt. Någon längdjustering av baksätet finns inte.
Ford bjuder inte på några extravaganser, men har åtminstone försett B-Max med stora dörrfickor, mugghållare och avläggningsytor så att det går att hålla ordning på sina bilprylar.
Passagerarna må föredra Fiat men de som hamnade i testbilens förarstol var långt ifrån lika förtjusta.
Fiat tycks lida av en obetvinglig lust att göra sina bilar annorlunda och det är på gott och ont. Trots att ratten är rund har den fyrkantiga sömmar. Det ser konstigt ut och känns konstigt i händerna. Rattspakarna är ganska skraltiga. Bakom ratten hittade vi så småningom reglaget till farthållaren som satt väl dolt.
Instrumenten är det inte fel på, men färddatorns orange, tunna symboler går inte att tyda i solsken.
500L säljs i dag med bara en enda motor, på 1,4 liter och med 95 hk. Det är en gammal motor och den är alldeles för klen för den stora bilen. Bästa kraften utvecklas vid höga varvtal men utväxlingen är hög för att motorn ska jobba på låga varv och dra mindre bränsle. För att få någon sprutt på Fiat inför en omkörning måste föraren växla ned – ofta tre steg – och gasa av alla krafter.
Växelspaken har ganska svajiga lägen och är inte rolig att vispa runt med. Backen går sällan att få i utan att dreven skrapar som de kunde göra på bilar förr. Fiats drivlina känns helt enkelt omodern.
Fiat hade inte lyckats få fram några sommardäck till vår testbil. De mjuka, dubbfria vinterdäcken kanske gjorde sitt till att 500L svajade fram på vägen, liksom lite salongsberusad. Föraren måste ständigt korrigera kursen med små irriterade ryck i ratten.
I det tuffaste körprovet på Hagfors flygfält – fyra hårda svängar som runt ett hinder – var det svårt att baxa runt Fiat.
Den svängde tungt och var klumpig att hantera – styrningen är vevig med nästan tre rattvarv och någon vidare vägkontakt känns inte i ratten.
Jämfört med den klumpiga Fiaten gick Ford B-Max och Opel Meriva som raceråk i svängproven. Båda slank igenom de fyra svängarna i betydligt högre fart – Opel Meriva i nästan 80 km/tim – utan att tappa spåret.
140 hästar går åt för att ge Meriva ett något så när piggt temperament. Opels starka turbomotor brummar dock ganska hårt och tycker om bensin. Den saknar teknik som får den att stanna när bilen står stilla, vilket skulle ha kunnat spara några bensindroppar.
Meriva är inte oäven att köra men förarplatsen ser ut som i andra Oplar och är inte skojig. På mittkonsolen trängs 37 knappar, markerade med pyttesmå symboler och nästan omöjliga att navigera rätt bland utan att titta bort från vägen. Färddatorn har en urmodig grafik och det går nästan att räkna pixlarna på skärmen. Inte kul att titta på!
Minsta motorn, med bara tre cylindrar och en liters cylindervolym, satt i testbilen från Ford. Det hördes visserligen att det var en trecylindrig motor – den låter lite ilsket ihåligt när den varvas – men att den var på bara 100 hästkrafter måste vi gå in på Transportstyrelsens fordonsuppgifter för att bli övertygade om. Motorn gör ett imponerande jobb. Den svarar direkt på gasen, drar starkt från låga varv och behöver sällan hjälpas med nedväxlingar. I fjol utsåg en internationell jury Fords lilla EcoBoost-motor med turbo, direktinsprutning, variabla ventiltider och stopp/startteknik till Årets Motor i klassen under en liter.
På papperet är Fordmotorn betydligt snålare än konkurrenternas äldre maskiner. B-Max klassas som miljöbil och är skattebefriad i fem år. Testbilen drog visserligen mer än utlovat, men var klart mest ekonomisk under varje etapp.
Ford vet hur man bygger in körglädje i sina bilar och B-Max är inget undantag. Den rappa motorn, precisa växellägen, kvick styrning och en vridstyv kaross gör den inspirerande att köra på krokiga landsvägar. Föraren sitter stadigt i den lite trånga, men bekväma, stolen.
Vid första anblicken ser instrumentpanelen ganska rörig ut med ett 30-tal knappar i mitten. Men det mesta är tydligt utmärkt och lätt att hitta.
I utrustningsnivån Titanium (som kostar 15 000 kr) ingår bland annat det röststyrda systemet SYNC som innehåller allehanda kommunikation (på engelska). Den yngste testföraren lyssnade på Spotify. De äldre och mindre musikberoende förarna lyckades åtminstone ansluta mobilen.
Mobilen parkopplades enkelt även i Fiat 500L men röststyrningen reagerade irriterande långsamt. Opel Meriva saknade kommunikationsteknik, men det finns att köpa. I Fords SYNC-system finns en funktion som kan rädda liv. Om bilen kraschar ringer systemet Emergency Assistance automatiskt 112 och anger platsen för olyckan. B-Max kan också förses med Active City Stop som i farter upp till 30 km/tim upptäcker hinder framför bilen och bromsar. Även Fiat erbjuder autobroms till 500L.
Ford B-Max saknar en del kluriga lösningar som konkurrenterna har, men klarar många olika transportbehov. Den är allt igenom modern – och dessutom billigast att både köpa och hålla igång.
Segern går till Ford!
1. Ford B-Max
Den unika dörrlösningen gör det enastående bekvämt att kliva i och ur, spänna fast barn och att städa FORD B-Max, men det är inte det enda som gör den till vinnare. Den är klart roligast att köra med stadig väghållning, snabb styrning och en motor som imponerar. Den trecylindriga lilla maskinen utvecklar 100 hk vilket räcker utmärkt. Förbrukningen är så låg att B-Max räknas som miljöbil och blir skattebefriad i fem år. Den är även billigast att köpa. Jämfört med de andra bilarna är lastförmågan mindre och interiören inte lika innovativ, men tillräckligt praktisk för de flesta vardagsbehov. B-Max är helt igenom modern, kan utrustas med den senaste kommunikationstekniken och även med bra säkerhetssystem.
2. Opel Meriva
Den listigaste och rymligaste interiören hittar man i Opel Meriva. Baksätet är ett förvandlingsnummer och om sätet fälls lastar bilen 1,5 kubikmeter gods. De framåtöppnade bakdörrarna gör det lätt att kliva i och ur bilen. Meriva är praktisk men dyr i drift.
3. Fiat 500L
Skojig eller ful? Fiat 500L sticker ut med sin höga, retrostukade kaross. Inredningen går att förändra på många sätt och utrymmena är generösa. Stora glaspartier gör bilen trivsam för passagerarna. Men motorn är för svag och bilen går ostadigt på vägen.
Diskutera: Vad tycker du om de testade bilarna?
Testinformation
Modeller i det här testet:
Fiat 500L Lounge 1,4 16V Fire Ford B-Max Titanium 1,0 Ecoboost 100 hk Opel Meriva Enjoy 1,4 Turbo EcotecBetyg
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.
Kommentarer
Ja, AL nåt har du missat. Ingen med IQ över 68 köper den för 78". Utan AC och radio. Alltså blir det 99" att starta nedräkningen från. Men, visst, med dina räkneövningar blir ändå Dacian billigare än A1 att äga. Sannolikt blir den även något billigare ute i verkliga livet. Men i så fall högst marginellt. Eftersom du i ditt ränteräknande glömt både skatteavdrag på räntor och inflation.
Roy, du har säkert många bra förmågor. Men ämnet logik är nog en av dina svaga sidor. Om någon anser att de som köper Dacia-bilar har dåligt omdöme, och du därför tycker att kritikern har dåligt omdöme, så blir inte den logiska slutsatsen att alla med dåligt omdöme bör köpa Dacia-bilar. Utan av alla som har dåligt omdöme, så köper en del av dessa Dacia-bilar. Andra skriver t.ex. dåligt genomtänkta kommentarer på ViB.
Det är helt korrekt att räkna med kapitalbindning om man är företagare. Som privatperson är det mindre tillämpbart. Sparräntan kan i bästa fall uppgå till omkring 3,5 %.
Jag tror inte att Dacia tapper dubbelt så stor del av sitt värde som Audi, men det vet väl ingen av oss.
Ingen av bilarna lär säljas med minsta möjliga utrustning.
Vad det innebär i priser vet jag inte.
Ränteavdragen borde slå till förmån för Audi i kronor räknat, men den skillnaden äts upp av den trots allt är dyrare. Troligen har den som köper en Audi en högre inkomst än den som köper en Dacia, vilket ytterligare ökar på räntevinsten (eller snarare minskar kapitalförlusten).
Ränteavdragen avser naturligtvis lånet.
Inflationen kan man nog bortse från i det här sammanhanget.
Service och delar, liksom skatt och försäkring gör säkert betydligt större verkan - och det till Audis nackdel.
Utan att ha räknat ut ett dugg, så tycker jag mig lätt se att Audin blir ett dyrare val.
Men det är den kanske värd?
Själv skulle jag inte välja någon av dem...
Och helst inte skriva om dem alls i den här tråden.
Men det får väl tjäna som ett exemplifierande resonemang kring bilekonomi.
Pender, ironi är inte din starka sida.
Trodde du verkligen att jag förde ett seriöst resonemang?
Det är möjligt att andelen företagare som köper en Audi är hög, och troligen högre än de som köper en Dacia - iaf om det inte är en Dacia pickup eller skåpbil. :) Dacia Sandero eller Lodgy - jag är övertygad om att majoriteten är privatpersoner som betalar med egna pengar, och för dessa vanliga människor så är det enkel matematik att en Dacia för 100 000 kr faller till 50 000 kr på tre år och därmed har den kostat 50 000 kr i reda pengar. En Dacia för 70 000 kr, ja faller den till 30 000 kr efter tre år så har den kostat 40 000 kr i reda pengar. Sen tillkommer skatter, försäkring och massa annat givetvis.
Nej, för privatpersoner anser jag inte att en Audi är ett mer ekonomiskt val och absolut inte för mig. Jag har alltid betalat mina bilar kontant, alltså inte finansierat via lån eller leasing eller dylikt. Och använder jag dem i företaget tar jag ut milersättning, så mitt företag äger ingen bil. Jag tyckte reglerna för företagsbilar var för krångliga och när jag räknade på det så såg jag att jag vinner mest på att ha min privatbil just privat. Är jag ute på uppdrag så åker jag mest tåg, flyg och liknande och den kostnaden fakturerar jag mina uppdragsgivare. Det tillhör undantaget att jag skulle använda bilen professionellt s a s, har faktiskt inte hänt alls i år.
AL, om man lånar pengar till 3% ränta, vilket är något högre än min ränta, så blir den reela räntan, efter skatteavdrag, 2,1%. Om samtidigt inflationen är 2,1% blir kapitalkostnaden 0. Givetvis, som du vist påpekar, blir ränteförlusten lika, i procent, på båda bilarna. Med andra ord noll. Mot bakgrund av detta föredrar jag att räkna värdeminskning i kronor per år. Men världen är fri. Så var och en får räkna, som det passar just dem.
Om man tittar marknadsmässigt på de 3 provade bilarna:
1. Meriva är en total katastrof försäljningsmässigt i Sverige.
2. B-max kommer antagligen sälja bra, eller iaf hyfsat.
3. 500L med 95hk bensin är redan på väg i graven. Säljer noll. Hur det går för den kommande, betydligt snålare, 105 hk återstår att se. Skeptisk. Dieseln har också floppat. Liten nyfiken på hur 165 hk bensin skulle tas emot. Den har fått bra kritik i USA.
4. Jag tror vinnaren i segmentet blir Captur. Både billigare och attraktivare än B-Max. Att B-Max är något mer praktisk som lastlåda kommer inte att sälja nämnvärt extra.
1. Bilarna i denna kategori är försäljningsmässigt rent allmänt en katastrof i Sverige. Svenskar köper dem inte, segmentet säljer väldigt få bilar och det blir inte bättrev att det är många spelare här. Utomlands är det dock annorlunda. Svenskar köper inte minibussar, varken små eller stora. Så är det bara. Varför förstår jag inte. Ingen av dessa testade tre bilar kommer troligen ändra på detta.
2. 500 L säljer bra utanför Sverige. I Sverige säljer ingen Fiat särskilt lysande med undantag av transportmodellerna. Lilla 500 säljer ok. 500 L med disel lanserades i Sverige i mitten av juni, och 105 hästars bensin kom efter midsommar. Jag tror ingen av dem kommer att sälja mycket, för de är ju fortfarande minibussar... men de har knappt funnits på marknaden så att säga att de har floppat, det tycker jag är för tidigt. Man kan säga flopp som en prognos, men att det är ett faktum redan nu efter bara ett fåtal veckors försäljning - nej, det tycker jag är fel att göra.
3. Captur har jag inte sett någon på vägarna men har sett många i lager. Jag vet inte hur den säljer, men verkar ju inte vara lysande iaf inte i mina trakter. Man skulle ju kunna tycka att dess höga markfrigång skulle uppskattas på landsbygden... Kanske den är mer populär i staden?
Dock ser jag den inte som i samma segment. Captur är en SUV i näst minsta SUV-segmentet, precis som Peugeot 2008 och Nissan Juke. Jag är medveten om att Captur försöker axla manteln efter Modus/Grand Modus, som var små MPV-bilar. Captur har ett skjutbart baksäte ja, men jämfört med andra minibussar av denna storlek så är Captur faktiskt inte särskilt rymlig. Den rymmer mindre än min Picasso hur man än justerar baksätet. Så någon riktig MPV vill jag inte kalla den.
B-Max är väl den i segmentet som säljer bäst nu, jag har sett några på vägarna iaf. Ford trycker fram dem hårt genom reklam. Men segmentet är litet i Sverige, jag tror det fortsätter så - vilket jag tycker är tråkigt för detta segment är väldigt intressant och även kan konkurrera med lite större bilar.
AL. De senaste åren har vi haft en inflation på snitt 1,5%. Men inbillar man sej att man istället för låna pengar till bil för 2,1%, kan investera i aktier och få 5%, så är man nästan lika klok som de som uppfann vårt nuvarande pensionssystem. Alltså dummare än Nalle Puh.
AL, du har nog större spekulationsmöjligheter än folk i gemen - i synnerhet än de som är spekulanter på Dacia. Med Audi-spekulanter kan det nog vara annorlunda. Men vad vet jag?
Själv äger jag ingen fastighet, inte heller en bostadsrätt. Jag är inte så säker på att jag vill det heller även om min inkomst nu skulle möjliggöra det. Med tanke på tiden till pensionering och alternativ användning av kapitalet, så...
Att ha kapitalet nerplöjt i sitt boende innebär också att det är oåtkomligt. Man måste ju bo någonstans.
Paginering
Observera att det konto du använder för att kommentera artiklar skiljer sig från det konto som används för att logga in och läsa Premium-innehåll.