De tekniska innovationerna har varit många, designen har förändrats kraftigt, men i princip är bilarna byggda på samma sätt i dag som för 50 år sedan: oftast motor fram och bagageutrymme bak och om bilen har bakdörrar hänger de i en mittstolpe och öppnas i bakkant. Det är egentligen inte så praktiskt. För att komma in i och ut ur baksätet måste passagerarna slingra ändan över hjulhuset och lirka fötterna genom dörröppningen.
Allra lättast att äntra baksätet är det förstås om det inte finns någon mittstolpe alls. Med dagens urstarka stålkvaliteter är det möjligt att göra nya konstruktioner. Ford är först med att lansera en kaross som helt saknar mittstolpe. Framdörrarna på B-Max öppnas på vanligt vis och de stora bakdörrarna skjuts bakåt. Därmed skapas en öppning som är 1,5 meter bred.
En bildörr som öppnas i framkant har också fördelar, inte minst i trånga utrymmen där det går smidigt att slinka genom springan. Framåtöppnade dörrar var vanligt förr, men förbjöds dock 1961. Dåtidens dörrlås var inte pålitliga och det skedde olyckor när dörrarna flög upp och de åkande kastades ur bilarna.
År 2002 blev det åter tillåtet att vända på dörrarna. Det drog Opel snabbt nytta av. För tre år sedan lanserades familjebilen Meriva med ”Flex doors”, det vill säga bakdörrar som öppnas framåt.
När Fiat i fjol gav sig in i klassen för kompakta, högbyggda familjebilar valde man däremot en konventionell dörrlösning. Men 500L är långt ifrån vanlig.
Att kalla bilen 500L är att luras lite. Den höga fyrdörrars-bilen har inget med den lilla retrobilen att göra utan baseras på en helt ny teknisk bas. Designen påminner däremot starkt om lilla 500. Den är sannerligen inte vacker och frågan är om hänsyftningen till Fiats lilla succébil är rätt taktik för att locka köpare till den större familjemodellen.
Fiat 500L sticker ut i bilvimlet och tänder många förbryllade leenden hos betraktarna. Men det är Ford B-Max som tar hem förstapriset i design av de tre testbilarna. Den har spänstigt veckade linjer och bredvid Forden ser Opel Meriva lätt bedagad ut.
Design är viktigt men för bilarna i den här kategorin är funktionen nog så betydelsefull. Man behöver bara öppna dörrarna på Ford B-Max för att bli på det klara med vilken som är mest praktisk för alla som brukar köra med passagerare i baksätet. I B-Max är det lika bekvämt att kliva in som att slå sig ned i TV-fåtöljen hemma. De gigantiska dörröppningarna gör det också ytterst enkelt att städa kupén. Man kommer åt överallt med dammsugaren.
Men kan verkligen en bil utan mittstolpe vara lika säker som en modell som styvas upp av stålpelare mitt på sidorna mellan dörrarna?
Den som drar upp bakdörrarna på B-Max märker direkt att de är bastant byggda. Det krävs armkraft att skjuta de stora plåtsjoken bakåt och ändå tyngre är det att stänga dem inifrån baksätet. Inga barn lär kunna dra igen dörrarna av misstag.
Mittstolparna, av höghållfast borstål, har byggts in i dörrarna och när de stängs hålls de fast av kraftiga lås. Krocktesterna i Euro NCAP visar att Ford B-Max klarar sidosmällar bättre än Opel Meriva och med något lägre poäng än Fiat 500L.
En nackdel följer dock med Fords förstärkta dörrar. Mellan sidorutorna bildas en bred vägg som skymmer sikten snett bakåt.
Opels framåtöppnade bakdörrar ger ett bra tillträde till baksätet, inte minst för passagerare med stora fötter eller stel rygg. Det är enkelt att luta sig in och spänna fast barn, men inte om de sitter i bakåtvända stolar. Då är dörrarna istället i vägen.
Opel Meriva passar bäst för familjer med lite större barn och den kan dessutom växa med ungarna. Benutrymmet i baksätet går att ändra efter storleken på passagerarna. Sätet består av tre separata stolar som var för sig kan skjutas 19 centimeter i längsled. Om mittsätet fälls ihop kan ytterstolarna dessutom justeras bakåt/inåt vilket ger passagerarna utrymmen som i en stor limousine.
Trots de välkomnande dörrarna i Ford och Opel valde testpassagerarna ändå Fiat 500L.
De fick visserligen kliva in genom ett par vanliga – men breda – bakdörrar och hamnade i ett högt säte innanför stora glasrutor som ger nästan fri sikt åt alla håll. Även uppåt, ty i utrustningsnivån Lounge ingår ett jättestort glastak.
Även Fiat har försett sin bil med ett baksäte som går att dra i längsled. Avigt nog måste långa passagerare åka framåt för att inte slå huvudet i en låg balk innanför bakrutan. De kan räta på ryggen men får trångt för knäna.
Fiats fantasi har flödat lika mycket inuti som utanpå 500L. Baksätet går att fälla, vika och ställa om på ett otal sätt – i runt 1 500 konfigurationer hävdar tillverkaren. Men dynorna är tjocka och stjäl ganska mycket plats hur sätet än fälls och jämfört med Opel Meriva står sig 500L slätt som lastbil. När bakstolarna fälls ihop i Meriva – vilket sker med ett enkelt handgrepp – sjunker de ned till ett platt lastgolv, stort som en sopcontainer. I Merivas effektivt fyrkantiga lastutrymme får vi in hela sju läskbackar mer än i Fiat.
Ford B-Max är kortast av de tre testbilarna och har minst utrymmen för både ben och bagage. Men normalstora passagerare sitter hyggligt. Någon längdjustering av baksätet finns inte.
Ford bjuder inte på några extravaganser, men har åtminstone försett B-Max med stora dörrfickor, mugghållare och avläggningsytor så att det går att hålla ordning på sina bilprylar.
Passagerarna må föredra Fiat men de som hamnade i testbilens förarstol var långt ifrån lika förtjusta.
Fiat tycks lida av en obetvinglig lust att göra sina bilar annorlunda och det är på gott och ont. Trots att ratten är rund har den fyrkantiga sömmar. Det ser konstigt ut och känns konstigt i händerna. Rattspakarna är ganska skraltiga. Bakom ratten hittade vi så småningom reglaget till farthållaren som satt väl dolt.
Instrumenten är det inte fel på, men färddatorns orange, tunna symboler går inte att tyda i solsken.
500L säljs i dag med bara en enda motor, på 1,4 liter och med 95 hk. Det är en gammal motor och den är alldeles för klen för den stora bilen. Bästa kraften utvecklas vid höga varvtal men utväxlingen är hög för att motorn ska jobba på låga varv och dra mindre bränsle. För att få någon sprutt på Fiat inför en omkörning måste föraren växla ned – ofta tre steg – och gasa av alla krafter.
Växelspaken har ganska svajiga lägen och är inte rolig att vispa runt med. Backen går sällan att få i utan att dreven skrapar som de kunde göra på bilar förr. Fiats drivlina känns helt enkelt omodern.
Fiat hade inte lyckats få fram några sommardäck till vår testbil. De mjuka, dubbfria vinterdäcken kanske gjorde sitt till att 500L svajade fram på vägen, liksom lite salongsberusad. Föraren måste ständigt korrigera kursen med små irriterade ryck i ratten.
I det tuffaste körprovet på Hagfors flygfält – fyra hårda svängar som runt ett hinder – var det svårt att baxa runt Fiat.
Den svängde tungt och var klumpig att hantera – styrningen är vevig med nästan tre rattvarv och någon vidare vägkontakt känns inte i ratten.
Jämfört med den klumpiga Fiaten gick Ford B-Max och Opel Meriva som raceråk i svängproven. Båda slank igenom de fyra svängarna i betydligt högre fart – Opel Meriva i nästan 80 km/tim – utan att tappa spåret.
140 hästar går åt för att ge Meriva ett något så när piggt temperament. Opels starka turbomotor brummar dock ganska hårt och tycker om bensin. Den saknar teknik som får den att stanna när bilen står stilla, vilket skulle ha kunnat spara några bensindroppar.
Meriva är inte oäven att köra men förarplatsen ser ut som i andra Oplar och är inte skojig. På mittkonsolen trängs 37 knappar, markerade med pyttesmå symboler och nästan omöjliga att navigera rätt bland utan att titta bort från vägen. Färddatorn har en urmodig grafik och det går nästan att räkna pixlarna på skärmen. Inte kul att titta på!
Minsta motorn, med bara tre cylindrar och en liters cylindervolym, satt i testbilen från Ford. Det hördes visserligen att det var en trecylindrig motor – den låter lite ilsket ihåligt när den varvas – men att den var på bara 100 hästkrafter måste vi gå in på Transportstyrelsens fordonsuppgifter för att bli övertygade om. Motorn gör ett imponerande jobb. Den svarar direkt på gasen, drar starkt från låga varv och behöver sällan hjälpas med nedväxlingar. I fjol utsåg en internationell jury Fords lilla EcoBoost-motor med turbo, direktinsprutning, variabla ventiltider och stopp/startteknik till Årets Motor i klassen under en liter.
På papperet är Fordmotorn betydligt snålare än konkurrenternas äldre maskiner. B-Max klassas som miljöbil och är skattebefriad i fem år. Testbilen drog visserligen mer än utlovat, men var klart mest ekonomisk under varje etapp.
Ford vet hur man bygger in körglädje i sina bilar och B-Max är inget undantag. Den rappa motorn, precisa växellägen, kvick styrning och en vridstyv kaross gör den inspirerande att köra på krokiga landsvägar. Föraren sitter stadigt i den lite trånga, men bekväma, stolen.
Vid första anblicken ser instrumentpanelen ganska rörig ut med ett 30-tal knappar i mitten. Men det mesta är tydligt utmärkt och lätt att hitta.
I utrustningsnivån Titanium (som kostar 15 000 kr) ingår bland annat det röststyrda systemet SYNC som innehåller allehanda kommunikation (på engelska). Den yngste testföraren lyssnade på Spotify. De äldre och mindre musikberoende förarna lyckades åtminstone ansluta mobilen.
Mobilen parkopplades enkelt även i Fiat 500L men röststyrningen reagerade irriterande långsamt. Opel Meriva saknade kommunikationsteknik, men det finns att köpa. I Fords SYNC-system finns en funktion som kan rädda liv. Om bilen kraschar ringer systemet Emergency Assistance automatiskt 112 och anger platsen för olyckan. B-Max kan också förses med Active City Stop som i farter upp till 30 km/tim upptäcker hinder framför bilen och bromsar. Även Fiat erbjuder autobroms till 500L.
Ford B-Max saknar en del kluriga lösningar som konkurrenterna har, men klarar många olika transportbehov. Den är allt igenom modern – och dessutom billigast att både köpa och hålla igång.
Segern går till Ford!
1. Ford B-Max
Den unika dörrlösningen gör det enastående bekvämt att kliva i och ur, spänna fast barn och att städa FORD B-Max, men det är inte det enda som gör den till vinnare. Den är klart roligast att köra med stadig väghållning, snabb styrning och en motor som imponerar. Den trecylindriga lilla maskinen utvecklar 100 hk vilket räcker utmärkt. Förbrukningen är så låg att B-Max räknas som miljöbil och blir skattebefriad i fem år. Den är även billigast att köpa. Jämfört med de andra bilarna är lastförmågan mindre och interiören inte lika innovativ, men tillräckligt praktisk för de flesta vardagsbehov. B-Max är helt igenom modern, kan utrustas med den senaste kommunikationstekniken och även med bra säkerhetssystem.
2. Opel Meriva
Den listigaste och rymligaste interiören hittar man i Opel Meriva. Baksätet är ett förvandlingsnummer och om sätet fälls lastar bilen 1,5 kubikmeter gods. De framåtöppnade bakdörrarna gör det lätt att kliva i och ur bilen. Meriva är praktisk men dyr i drift.
3. Fiat 500L
Skojig eller ful? Fiat 500L sticker ut med sin höga, retrostukade kaross. Inredningen går att förändra på många sätt och utrymmena är generösa. Stora glaspartier gör bilen trivsam för passagerarna. Men motorn är för svag och bilen går ostadigt på vägen.
Diskutera: Vad tycker du om de testade bilarna?
Testinformation
Modeller i det här testet:
Fiat 500L Lounge 1,4 16V Fire Ford B-Max Titanium 1,0 Ecoboost 100 hk Opel Meriva Enjoy 1,4 Turbo EcotecBetyg
Mer från Vi Bilägare
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.
Kommentarer
Peter E, jag har inga fördomar om människor i storstadsregioner. Däremot erkänner jag att det finns fördomar om människor i storstadsregioner, och som jag skrev i mitt inlägg så bekräftar Pender dem genom sina skriverier. Däremot har jag inte skrivit min åsikt om människor i storstäder. Att säga att det finns fördomar om vissa människor är nämligen inte samma sak som att själv ha dem. Ditt sätt att läsa mina inlägg Peter E firar nya triumfer, det är tydligen din nya underhållning att vrida och vända allt jag skriver till något helt annat än jag skriver. Men du är givetvis varmt välkommen att göra det Peter eftersom det är din nya underhållning.
Dessutom Peter E, om du hade läst mina inlägg så hade du sett att jag har skrivit att jag befinner mig i Stockholm och andra storstäder flera gånger om året. Det har jag varit mycket tydlig med i ett tidigare inlägg. Så jag gör faktiskt redan det, och som jag skrev i det inlägget så gör jag det därför att det är hälsosamt att möta olika människor som bor på olika ställen - därför att det gör att vi växer som människor och kan möta alla människor med vänlighet, värdighet och respekt. Men detta har jag som sagt redan skrivit i ett inlägg för bara några timmar sedan. Att Peter E uppmanar mig att göra något jag redan gör, det visar ju att han inte läser mina inlägg - och att kommentera inlägg utan att läsa dem, ja då är det verkligen inte så konstigt att diskussionerna i detta forum inte kommer någonstans. :)
Peter E, de som köper en Dacia utgör en folkgrupp. Folkgruppen Dacia-köpare, även kallade för Dacia-konsumenter eller Dacia-förare. Synonymer är Dacia-ägare. Det är en tydligt avgränsad enhet. När Pender kallar dem för blåsta, dåligt omdöme och allt möjligt, så blir det anser jag ett hets mot denna folkgrupp.
"Arroganta översittare i storstadsregioner" är ingen specifik folkgrupp, i detta uttalande finns inget om vilka som menas - om man inte menar att "arroganta översittare" är en folkgrupp i sig själv. Jag visar att det finns fördomar om existensen av arroganta översittare i storstadsregioner, men jag talar inte om specifikt vilka de är och jag säger inte heller att jag själv hyser dem. Jag bara säger att de finns. Eller menar du att det inte finns fördomar mot människor i storstadsregioner?
Det är som att säga att det finns människor som är blåsta. Vilken folkgrupp är det?
Men Pender, har kritiserat Dacia-köparna flera gånger om och om igen, alltså du kritiserar tydligt och specifikt en särskild kategori människor där det inte råder någon tvekan om vilka de är som är måltavlan för dina aggressioner - nämligen de som köper eller äger eller kör en Dacia. Och därför kallar jag det för hets mot folkgrupp.
Dagens humor från Peter E: "Men Raphael..jag trodde bättre om dig". Varför ska vi luras Peter, jag tror att du inte tror eller tänker något bra om mig överhuvudtaget, och det gör mig ingenting att det är så. Jag har inga förväntningar på människor att tycka bra om mig, varför ska jag styra andras uppfattning om mig - andra människor har den uppfattning som de vill ha, och jag erkänner människors rätt att ha sin uppfattning om mig som de vill, vilken den än är.
Om du skriver att Pender bekräftar fördomarna som finns mot storstadsmänniskor så har du ju erkänt att du själv har de fördomarna...eller hur ska man annars tolka dig?
Nej Peter E, att jag skriver att Pender bekräftar de fördomar som finns om människor i storstadsregioner innebär inte att jag ha de fördomarna. Det säger ju sig självt att jag inte har dessa fördomar eftersom jag är den som kallar dem för fördomar, däremot är jag medveten om att det finns människor som har dem. Och har man en fördom så kallar man det inte för en fördom. En fördom handlar om hur man tror att något är, att det man tror om andra är sant och att detta man tror är en generaliseringen men det är en generalisering man tror på som en verklighet. För den som tror detta så är det ingen fördom, utan en verklighet.
Men genom att jag kallar detta för en fördom, så säger jag detta är en fördom som finns i samhället och då kan jag ju inte ha det själv som sanning om andra människor för då skulle jag ju inte kalla det för en fördom, utan då skulle jag ju påstå att det verkligen ÄR så.
Den som har fördomar kallar nämligen inte sina egna påståenden om andra människor för fördomar, för personen med fördomar kan inte se sina egna fördomar. När man blir medveten om att det man tror och tänker om andra är fördomar så försvinner de för då blir de inte sanna och verkliga längre.
Så det jag menar är då att Pender bekräftar fördomarna om vissa i storstadsregioner - för de som har dessa fördomar. Det ligger ju underförstått i en sådan mening att man menar för de som har de fördomarna utan att man behöver skriva ut det.
För att nu återgå till artikeln och släppa detta tjat om vad jag menar och inte menar i all oändlighet, så är jag en praktisk människa. Jag bor på landsbygden och jag behöver ett fordon som möter mina behov. En Fiat 500 L har flera fördelar för mig. Förutom att jag tycker den har ett roligt utseende som jag uppskattar, så har den några tricks i flexibiliteten. Precis som i min egen minibuss så finns det en golvhylla bak som kan ställas i olika lägen - i 500 L finns ett högre läge för den än i min. Ingen ny idé, detta har Renault haft i sin Scenic sedan länge, men det gör inte idén mindre bra för det.
För mig innebär det att jag kan sätta golvhyllan i högsta läget bak och ha hunden ovanpå, samtidigt som jag har flera kabinväskor under - åtminstone fyra stycken borde få plats i bredd - eller använder till andra grejjer. Detta tycker jag är smidigt, så jag kan absolut se den praktiska nyttan av det från min egen verklighet.
Och skulle jag ha husvagn så skulle nog en Wingamm Rookie 3.5 utgöra ett trevligt ekipage ihop med denna, även vara estetiskt ihop - under förutsättning att både bilen och husvagnen har samma färg. Eller varför inte den rundade T@B som skulle matcha de rundade och retroinspirerade formerna hos 500 L väl. Även kultvagnen Eriba skulle fungera med sin boxighet med rundade hörn...
För när man väljer husvagn, så ska man självfallet välja en som är snygg ihop med bilen man har (det innebär givetvis att byter man bil till en annan modell så kan det innebära att man får byta husvagn också, men det får man ta när man vill framföra ett estetiskt ekipage i trafiken).
Pender, du missförstår mig.
Jag avser de bägge kombatanterna här i spalten - du själv och Raphael.
Men det förstod du väl egentligen...
Raphael, de flesta husvagnar är vita och det är inte de flesta bilar. Marigt där... ;-)
Att nämna just de arroganta människor som bor i en storstadsregion istället för dem som bor annorstädes, är inte hets mot folkgrupp.
Menar man att alla storstadsbor är arroganta så är inte ens det hets, men naivt.
Hävdar man att de som köper Dacia är omdömeslösa så är man nog själv omdömeslös och borde alltså köpa en Dacia.
Se gärna det jag skrev om okunskap.
Eller hellre:
Återgå till ämnet!
Det handlar om husvagnar... nä, Audi... nä, Dacia, då... .Måste kolla artikeln eftersom kommentarerna inte gav någon ledtråd.
Ja, just det! De tre specifika mini-SUV:arna Fiat 500L, Ford B-max och Opel Meriva var det.
Roy, jag talar ur ett helhetsperspektiv. Dvs, vilken man väljer av dessa tre bilar påverkar också valet av husvagn eller tvärtom - om man vill framföra ett estetiskt ekipage.
Man skulle också kunna uttrycka det som att bilvalet även handlar om fler saker än bara valet av bil, det handlar om vilken livsstil man har. Se mitt exempel utifrån att jag har hund och att 500 L har en praktisk golvhylla som kan ställas i ett bra läge där man får plats med både hund och bagage i olika våningar.
Sedan är det ju självfallet individuellt vilka av dessa aspekter som är mest betydelsefulla.
Talar vi design tycker jag både B-Max och Meriva är mest traditionella i sin stil, 500 L sticker ut och ja den kanske polariserar människor antingen gillar man mycket eller så avskyr man helt och fullt. Och det kan vara på gott och ont. :)
Du nämnde i ett inlägg att en del minibussar har blivit hårdare fjädrade... 500 L har komfortabel fjädring tyckte jag när jag körde den (500 L 1.6 MJT), inte för hård, inte för mjuk utan bra. Viktigt är väl här att undvika mastodontdäck och fälgar... 16" är max tycker jag för bra komfort och det hade den 500 L jag körde. 17" verkar bli ett populärt tillval för många men snälla undvik det om ni vill ha komfort... :)
Observera att det konto du använder för att kommentera artiklar skiljer sig från det konto som används för att logga in och läsa Premium-innehåll.