Biltest: Fiat 500L, Ford B-Max, Opel Meriva (2013)

De tekniska innovationerna har varit många, designen har förändrats kraftigt, men i princip är bilarna byggda på samma sätt i dag som för 50 år sedan: oftast motor fram och bagageutrymme bak och om bilen har bakdörrar hänger de i en mittstolpe och öppnas i bakkant. Det är egentligen inte så praktiskt. För att komma in i och ut ur baksätet måste passagerarna slingra ändan över hjulhuset och lirka fötterna genom dörröppningen.

Allra lättast att äntra baksätet är det förstås om det inte finns någon mittstolpe alls. Med dagens urstarka stålkvaliteter  är det möjligt att göra nya konstruktioner. Ford är först med att lansera en kaross som helt saknar mittstolpe. Framdörrarna på B-Max öppnas på vanligt vis och de stora bakdörrarna skjuts bakåt. Därmed skapas en öppning som är 1,5 meter bred.

En bildörr som öppnas i framkant har också fördelar, inte minst i trånga utrymmen där det går smidigt att slinka  genom springan. Framåtöppnade dörrar var vanligt förr, men förbjöds dock 1961. Dåtidens dörrlås var inte pålitliga och det skedde olyckor när dörrarna flög upp och de åkande kastades ur bilarna.

År 2002 blev det åter tillåtet att vända på dörrarna. Det drog Opel snabbt nytta av. För tre år sedan lanserades familjebilen Meriva med ”Flex doors”, det vill säga bakdörrar som öppnas framåt.

När Fiat i fjol gav sig in i klassen för kompakta, högbyggda familjebilar valde man däremot en konventionell dörrlösning. Men 500L är långt ifrån vanlig.
Att kalla bilen 500L är att luras lite. Den höga fyrdörrars-bilen har inget med den lilla retrobilen att göra utan baseras på en helt ny teknisk bas.  Designen påminner däremot  starkt om lilla 500. Den är sannerligen inte vacker och frågan är om hänsyftningen till Fiats lilla succébil är rätt taktik för att locka köpare till den större familjemodellen.

Fiat 500L sticker ut i bilvimlet och tänder många förbryllade leenden hos betraktarna. Men det är Ford B-Max som tar hem förstapriset i design av de tre testbilarna. Den har spänstigt veckade linjer och bredvid Forden ser Opel Meriva lätt bedagad ut.  

Design är viktigt men för bilarna i den här kategorin är funktionen nog så betydelsefull. Man behöver bara öppna dörrarna på Ford B-Max för att bli på det klara med vilken som är mest praktisk för alla som brukar köra med passagerare i baksätet. I B-Max är det lika bekvämt att kliva in som att slå sig ned i TV-fåtöljen hemma. De gigantiska dörröppningarna gör det också ytterst enkelt att städa  kupén. Man kommer åt överallt med dammsugaren.

Men kan verkligen en bil utan mittstolpe vara lika säker som en modell som styvas upp av  stålpelare mitt på sidorna mellan dörrarna?

Den som drar upp bakdörrarna på B-Max märker direkt att de är bastant byggda. Det krävs armkraft att skjuta de stora plåtsjoken bakåt och ändå tyngre är det att stänga dem inifrån baksätet. Inga barn lär kunna dra igen dörrarna av misstag.

Mittstolparna, av höghållfast borstål, har byggts in i dörrarna   och när de stängs hålls de fast av kraftiga lås. Krocktesterna i Euro NCAP visar att Ford B-Max klarar sidosmällar bättre än Opel Meriva och med något lägre poäng än Fiat 500L.

En nackdel följer dock med Fords förstärkta dörrar. Mellan sidorutorna bildas en bred vägg som skymmer sikten snett bakåt.

Opels framåtöppnade bakdörrar ger ett bra tillträde till baksätet, inte minst för passagerare med stora fötter eller stel rygg. Det är enkelt att luta sig in och spänna fast barn, men inte om de sitter i bakåtvända stolar. Då är dörrarna istället i vägen.

Opel Meriva passar bäst för familjer med lite större barn och den kan dessutom växa med ungarna. Benutrymmet i baksätet går att ändra efter storleken på passagerarna. Sätet består av tre separata stolar som var för sig kan skjutas 19 centimeter i längsled. Om mittsätet fälls ihop kan ytterstolarna dessutom justeras bakåt/inåt vilket ger passagerarna utrymmen som i en stor limousine.

Trots de välkomnande dörrarna i Ford och Opel valde testpassagerarna ändå Fiat 500L.

De fick visserligen kliva in genom ett par vanliga – men  breda – bakdörrar och hamnade i ett högt säte innanför stora glasrutor som ger nästan fri sikt åt alla håll. Även uppåt, ty i utrustningsnivån Lounge ingår ett jättestort glastak.

Även Fiat har försett sin bil med ett baksäte som går att dra i längsled. Avigt nog måste långa passagerare åka framåt för att inte slå huvudet i en låg balk innanför bakrutan. De kan räta på ryggen men får trångt för knäna.

Fiats fantasi har flödat lika mycket inuti som utanpå 500L. Baksätet går att fälla, vika och ställa om på ett otal sätt – i runt 1 500 konfigurationer hävdar tillverkaren. Men dynorna är tjocka och stjäl ganska mycket plats hur sätet än fälls och jämfört med Opel Meriva står sig 500L slätt som lastbil. När bakstolarna fälls ihop i Meriva – vilket sker med ett enkelt handgrepp – sjunker de ned till ett platt lastgolv, stort som en sopcontainer. I Merivas effektivt fyrkantiga lastutrymme får vi in hela sju läskbackar mer än i Fiat.

Ford B-Max är kortast av de tre testbilarna och har minst utrymmen för både ben och bagage. Men normalstora passagerare sitter hyggligt. Någon längdjustering av baksätet finns inte.

Ford bjuder inte på några extravaganser, men har åtminstone försett B-Max med stora dörrfickor, mugghållare och avläggningsytor så att det går att hålla ordning på sina bilprylar.

Passagerarna må föredra Fiat men de som hamnade i testbilens förarstol var långt ifrån lika förtjusta.

Fiat tycks lida av en obetvinglig lust att göra sina bilar annorlunda och det är på gott och ont. Trots att ratten är rund har den fyrkantiga sömmar. Det ser konstigt ut och känns konstigt i händerna. Rattspakarna är ganska skraltiga. Bakom ratten hittade vi så småningom reglaget till farthållaren som satt väl dolt.

Instrumenten är det inte fel på, men färddatorns orange, tunna symboler går inte att tyda i solsken.

500L säljs i dag med bara en enda motor, på 1,4 liter och med 95 hk. Det är en gammal motor och den är alldeles för klen för den stora bilen. Bästa kraften utvecklas vid höga varvtal men utväxlingen är hög för att motorn ska jobba på låga varv och dra mindre bränsle. För att få någon sprutt på Fiat inför en omkörning måste föraren växla ned – ofta tre steg – och gasa av alla krafter.

Växelspaken har ganska svajiga lägen och är inte rolig att vispa runt med. Backen går sällan att få i utan att dreven skrapar som de kunde göra på bilar förr. Fiats drivlina känns helt enkelt omodern.

Fiat hade inte lyckats få fram  några sommardäck till vår testbil. De mjuka, dubbfria vinterdäcken kanske gjorde sitt till att 500L svajade fram på vägen, liksom lite salongsberusad. Föraren måste ständigt korrigera kursen med små irriterade ryck i ratten.

I det tuffaste körprovet på Hagfors flygfält – fyra hårda svängar som runt ett hinder – var det svårt att baxa runt Fiat.

Den svängde tungt och var klumpig att hantera – styrningen är vevig med nästan tre rattvarv och någon vidare vägkontakt känns inte i ratten.
Jämfört med den klumpiga Fiaten gick Ford B-Max och  Opel Meriva som raceråk i svängproven. Båda slank igenom de fyra svängarna i betydligt högre fart – Opel Meriva i nästan 80 km/tim – utan att tappa spåret.

140 hästar går åt för att ge Meriva ett något så när piggt temperament. Opels starka turbomotor brummar dock ganska hårt och tycker om bensin. Den  saknar teknik som får den att stanna när bilen står stilla, vilket skulle ha kunnat spara några bensindroppar.

Meriva är inte oäven att köra men förarplatsen ser ut som i andra Oplar och är inte skojig. På mittkonsolen trängs 37 knappar, markerade med pyttesmå symboler och nästan omöjliga att navigera rätt bland utan att titta bort från vägen. Färddatorn har en urmodig grafik och det går nästan att räkna pixlarna på skärmen. Inte kul att titta på!

Minsta motorn, med bara tre cylindrar och en liters cylindervolym, satt i testbilen från Ford. Det hördes visserligen att det var en trecylindrig motor – den låter lite ilsket ihåligt när den varvas – men att den var på bara 100 hästkrafter måste vi gå in på Transportstyrelsens fordonsuppgifter för att bli övertygade om. Motorn gör ett imponerande jobb. Den svarar direkt på gasen, drar starkt från låga varv och behöver sällan hjälpas med nedväxlingar. I fjol utsåg en internationell jury Fords lilla EcoBoost-motor med turbo, direktinsprutning, variabla ventiltider och stopp/startteknik till Årets Motor i klassen under en liter.

På papperet är Fordmotorn betydligt snålare än konkurrenternas äldre maskiner. B-Max klassas som miljöbil och är skattebefriad i fem år. Testbilen drog visserligen mer än utlovat, men var klart mest ekonomisk under varje etapp.

Ford vet hur man bygger in körglädje i sina bilar och B-Max är inget undantag. Den rappa motorn, precisa växellägen, kvick styrning och en vridstyv kaross gör den inspirerande att köra på krokiga landsvägar. Föraren sitter stadigt i den lite trånga, men bekväma, stolen.

Vid första anblicken ser instrumentpanelen ganska rörig ut med ett 30-tal knappar i mitten. Men det mesta är tydligt utmärkt och lätt att hitta.

I utrustningsnivån Titanium (som kostar  15 000 kr) ingår bland annat det röststyrda systemet SYNC som innehåller  allehanda kommunikation (på engelska). Den yngste testföraren lyssnade på Spotify. De äldre och mindre musikberoende förarna lyckades åtminstone ansluta mobilen.

Mobilen parkopplades enkelt även i Fiat 500L men  röststyrningen reagerade irriterande långsamt. Opel Meriva saknade kommunikationsteknik, men det finns att köpa. I Fords SYNC-system finns en funktion som kan rädda liv. Om bilen kraschar ringer systemet Emergency Assistance automatiskt 112 och anger platsen för olyckan. B-Max kan också förses med Active City Stop som i farter upp till 30 km/tim upptäcker hinder framför bilen och bromsar. Även Fiat erbjuder autobroms till 500L.

Ford B-Max saknar en del kluriga lösningar som konkurrenterna har, men klarar många olika transportbehov. Den är allt igenom modern – och dessutom billigast att både köpa och hålla igång.

Segern går till Ford!

1. Ford B-Max
Den unika dörrlösningen gör det enastående bekvämt att kliva i och ur, spänna fast barn och att städa FORD B-Max, men det är inte det enda som gör den till vinnare. Den är klart roligast att köra med stadig väghållning, snabb styrning och en motor som imponerar. Den trecylindriga lilla maskinen utvecklar 100 hk vilket räcker utmärkt. Förbrukningen är så låg att B-Max räknas som miljöbil och blir skattebefriad i fem år. Den  är även billigast att köpa. Jämfört med de andra bilarna är lastförmågan mindre och interiören inte lika innovativ, men tillräckligt praktisk för de flesta vardagsbehov. B-Max är helt igenom modern, kan utrustas med den senaste kommunikationstekniken och även med bra säkerhetssystem.

2. Opel Meriva
Den listigaste och rymligaste interiören hittar man i Opel Meriva. Baksätet är ett förvandlingsnummer och om sätet fälls lastar bilen 1,5 kubikmeter gods. De framåtöppnade bakdörrarna gör det lätt att kliva i och ur bilen. Meriva är praktisk men dyr i drift.

3. Fiat 500L
Skojig eller ful? Fiat 500L sticker ut med sin höga, retrostukade kaross. Inredningen går att förändra på många sätt och utrymmena är generösa. Stora glaspartier gör bilen trivsam för passagerarna. Men motorn är för svag och bilen går ostadigt på vägen.

Diskutera: Vad tycker du om de testade bilarna?