De tekniska innovationerna har varit många, designen har förändrats kraftigt, men i princip är bilarna byggda på samma sätt i dag som för 50 år sedan: oftast motor fram och bagageutrymme bak och om bilen har bakdörrar hänger de i en mittstolpe och öppnas i bakkant. Det är egentligen inte så praktiskt. För att komma in i och ut ur baksätet måste passagerarna slingra ändan över hjulhuset och lirka fötterna genom dörröppningen.
Allra lättast att äntra baksätet är det förstås om det inte finns någon mittstolpe alls. Med dagens urstarka stålkvaliteter är det möjligt att göra nya konstruktioner. Ford är först med att lansera en kaross som helt saknar mittstolpe. Framdörrarna på B-Max öppnas på vanligt vis och de stora bakdörrarna skjuts bakåt. Därmed skapas en öppning som är 1,5 meter bred.
En bildörr som öppnas i framkant har också fördelar, inte minst i trånga utrymmen där det går smidigt att slinka genom springan. Framåtöppnade dörrar var vanligt förr, men förbjöds dock 1961. Dåtidens dörrlås var inte pålitliga och det skedde olyckor när dörrarna flög upp och de åkande kastades ur bilarna.
År 2002 blev det åter tillåtet att vända på dörrarna. Det drog Opel snabbt nytta av. För tre år sedan lanserades familjebilen Meriva med ”Flex doors”, det vill säga bakdörrar som öppnas framåt.
När Fiat i fjol gav sig in i klassen för kompakta, högbyggda familjebilar valde man däremot en konventionell dörrlösning. Men 500L är långt ifrån vanlig.
Att kalla bilen 500L är att luras lite. Den höga fyrdörrars-bilen har inget med den lilla retrobilen att göra utan baseras på en helt ny teknisk bas. Designen påminner däremot starkt om lilla 500. Den är sannerligen inte vacker och frågan är om hänsyftningen till Fiats lilla succébil är rätt taktik för att locka köpare till den större familjemodellen.
Fiat 500L sticker ut i bilvimlet och tänder många förbryllade leenden hos betraktarna. Men det är Ford B-Max som tar hem förstapriset i design av de tre testbilarna. Den har spänstigt veckade linjer och bredvid Forden ser Opel Meriva lätt bedagad ut.
Design är viktigt men för bilarna i den här kategorin är funktionen nog så betydelsefull. Man behöver bara öppna dörrarna på Ford B-Max för att bli på det klara med vilken som är mest praktisk för alla som brukar köra med passagerare i baksätet. I B-Max är det lika bekvämt att kliva in som att slå sig ned i TV-fåtöljen hemma. De gigantiska dörröppningarna gör det också ytterst enkelt att städa kupén. Man kommer åt överallt med dammsugaren.
Men kan verkligen en bil utan mittstolpe vara lika säker som en modell som styvas upp av stålpelare mitt på sidorna mellan dörrarna?
Den som drar upp bakdörrarna på B-Max märker direkt att de är bastant byggda. Det krävs armkraft att skjuta de stora plåtsjoken bakåt och ändå tyngre är det att stänga dem inifrån baksätet. Inga barn lär kunna dra igen dörrarna av misstag.
Mittstolparna, av höghållfast borstål, har byggts in i dörrarna och när de stängs hålls de fast av kraftiga lås. Krocktesterna i Euro NCAP visar att Ford B-Max klarar sidosmällar bättre än Opel Meriva och med något lägre poäng än Fiat 500L.
En nackdel följer dock med Fords förstärkta dörrar. Mellan sidorutorna bildas en bred vägg som skymmer sikten snett bakåt.
Opels framåtöppnade bakdörrar ger ett bra tillträde till baksätet, inte minst för passagerare med stora fötter eller stel rygg. Det är enkelt att luta sig in och spänna fast barn, men inte om de sitter i bakåtvända stolar. Då är dörrarna istället i vägen.
Opel Meriva passar bäst för familjer med lite större barn och den kan dessutom växa med ungarna. Benutrymmet i baksätet går att ändra efter storleken på passagerarna. Sätet består av tre separata stolar som var för sig kan skjutas 19 centimeter i längsled. Om mittsätet fälls ihop kan ytterstolarna dessutom justeras bakåt/inåt vilket ger passagerarna utrymmen som i en stor limousine.
Trots de välkomnande dörrarna i Ford och Opel valde testpassagerarna ändå Fiat 500L.
De fick visserligen kliva in genom ett par vanliga – men breda – bakdörrar och hamnade i ett högt säte innanför stora glasrutor som ger nästan fri sikt åt alla håll. Även uppåt, ty i utrustningsnivån Lounge ingår ett jättestort glastak.
Även Fiat har försett sin bil med ett baksäte som går att dra i längsled. Avigt nog måste långa passagerare åka framåt för att inte slå huvudet i en låg balk innanför bakrutan. De kan räta på ryggen men får trångt för knäna.
Fiats fantasi har flödat lika mycket inuti som utanpå 500L. Baksätet går att fälla, vika och ställa om på ett otal sätt – i runt 1 500 konfigurationer hävdar tillverkaren. Men dynorna är tjocka och stjäl ganska mycket plats hur sätet än fälls och jämfört med Opel Meriva står sig 500L slätt som lastbil. När bakstolarna fälls ihop i Meriva – vilket sker med ett enkelt handgrepp – sjunker de ned till ett platt lastgolv, stort som en sopcontainer. I Merivas effektivt fyrkantiga lastutrymme får vi in hela sju läskbackar mer än i Fiat.
Ford B-Max är kortast av de tre testbilarna och har minst utrymmen för både ben och bagage. Men normalstora passagerare sitter hyggligt. Någon längdjustering av baksätet finns inte.
Ford bjuder inte på några extravaganser, men har åtminstone försett B-Max med stora dörrfickor, mugghållare och avläggningsytor så att det går att hålla ordning på sina bilprylar.
Passagerarna må föredra Fiat men de som hamnade i testbilens förarstol var långt ifrån lika förtjusta.
Fiat tycks lida av en obetvinglig lust att göra sina bilar annorlunda och det är på gott och ont. Trots att ratten är rund har den fyrkantiga sömmar. Det ser konstigt ut och känns konstigt i händerna. Rattspakarna är ganska skraltiga. Bakom ratten hittade vi så småningom reglaget till farthållaren som satt väl dolt.
Instrumenten är det inte fel på, men färddatorns orange, tunna symboler går inte att tyda i solsken.
500L säljs i dag med bara en enda motor, på 1,4 liter och med 95 hk. Det är en gammal motor och den är alldeles för klen för den stora bilen. Bästa kraften utvecklas vid höga varvtal men utväxlingen är hög för att motorn ska jobba på låga varv och dra mindre bränsle. För att få någon sprutt på Fiat inför en omkörning måste föraren växla ned – ofta tre steg – och gasa av alla krafter.
Växelspaken har ganska svajiga lägen och är inte rolig att vispa runt med. Backen går sällan att få i utan att dreven skrapar som de kunde göra på bilar förr. Fiats drivlina känns helt enkelt omodern.
Fiat hade inte lyckats få fram några sommardäck till vår testbil. De mjuka, dubbfria vinterdäcken kanske gjorde sitt till att 500L svajade fram på vägen, liksom lite salongsberusad. Föraren måste ständigt korrigera kursen med små irriterade ryck i ratten.
I det tuffaste körprovet på Hagfors flygfält – fyra hårda svängar som runt ett hinder – var det svårt att baxa runt Fiat.
Den svängde tungt och var klumpig att hantera – styrningen är vevig med nästan tre rattvarv och någon vidare vägkontakt känns inte i ratten.
Jämfört med den klumpiga Fiaten gick Ford B-Max och Opel Meriva som raceråk i svängproven. Båda slank igenom de fyra svängarna i betydligt högre fart – Opel Meriva i nästan 80 km/tim – utan att tappa spåret.
140 hästar går åt för att ge Meriva ett något så när piggt temperament. Opels starka turbomotor brummar dock ganska hårt och tycker om bensin. Den saknar teknik som får den att stanna när bilen står stilla, vilket skulle ha kunnat spara några bensindroppar.
Meriva är inte oäven att köra men förarplatsen ser ut som i andra Oplar och är inte skojig. På mittkonsolen trängs 37 knappar, markerade med pyttesmå symboler och nästan omöjliga att navigera rätt bland utan att titta bort från vägen. Färddatorn har en urmodig grafik och det går nästan att räkna pixlarna på skärmen. Inte kul att titta på!
Minsta motorn, med bara tre cylindrar och en liters cylindervolym, satt i testbilen från Ford. Det hördes visserligen att det var en trecylindrig motor – den låter lite ilsket ihåligt när den varvas – men att den var på bara 100 hästkrafter måste vi gå in på Transportstyrelsens fordonsuppgifter för att bli övertygade om. Motorn gör ett imponerande jobb. Den svarar direkt på gasen, drar starkt från låga varv och behöver sällan hjälpas med nedväxlingar. I fjol utsåg en internationell jury Fords lilla EcoBoost-motor med turbo, direktinsprutning, variabla ventiltider och stopp/startteknik till Årets Motor i klassen under en liter.
På papperet är Fordmotorn betydligt snålare än konkurrenternas äldre maskiner. B-Max klassas som miljöbil och är skattebefriad i fem år. Testbilen drog visserligen mer än utlovat, men var klart mest ekonomisk under varje etapp.
Ford vet hur man bygger in körglädje i sina bilar och B-Max är inget undantag. Den rappa motorn, precisa växellägen, kvick styrning och en vridstyv kaross gör den inspirerande att köra på krokiga landsvägar. Föraren sitter stadigt i den lite trånga, men bekväma, stolen.
Vid första anblicken ser instrumentpanelen ganska rörig ut med ett 30-tal knappar i mitten. Men det mesta är tydligt utmärkt och lätt att hitta.
I utrustningsnivån Titanium (som kostar 15 000 kr) ingår bland annat det röststyrda systemet SYNC som innehåller allehanda kommunikation (på engelska). Den yngste testföraren lyssnade på Spotify. De äldre och mindre musikberoende förarna lyckades åtminstone ansluta mobilen.
Mobilen parkopplades enkelt även i Fiat 500L men röststyrningen reagerade irriterande långsamt. Opel Meriva saknade kommunikationsteknik, men det finns att köpa. I Fords SYNC-system finns en funktion som kan rädda liv. Om bilen kraschar ringer systemet Emergency Assistance automatiskt 112 och anger platsen för olyckan. B-Max kan också förses med Active City Stop som i farter upp till 30 km/tim upptäcker hinder framför bilen och bromsar. Även Fiat erbjuder autobroms till 500L.
Ford B-Max saknar en del kluriga lösningar som konkurrenterna har, men klarar många olika transportbehov. Den är allt igenom modern – och dessutom billigast att både köpa och hålla igång.
Segern går till Ford!
1. Ford B-Max
Den unika dörrlösningen gör det enastående bekvämt att kliva i och ur, spänna fast barn och att städa FORD B-Max, men det är inte det enda som gör den till vinnare. Den är klart roligast att köra med stadig väghållning, snabb styrning och en motor som imponerar. Den trecylindriga lilla maskinen utvecklar 100 hk vilket räcker utmärkt. Förbrukningen är så låg att B-Max räknas som miljöbil och blir skattebefriad i fem år. Den är även billigast att köpa. Jämfört med de andra bilarna är lastförmågan mindre och interiören inte lika innovativ, men tillräckligt praktisk för de flesta vardagsbehov. B-Max är helt igenom modern, kan utrustas med den senaste kommunikationstekniken och även med bra säkerhetssystem.
2. Opel Meriva
Den listigaste och rymligaste interiören hittar man i Opel Meriva. Baksätet är ett förvandlingsnummer och om sätet fälls lastar bilen 1,5 kubikmeter gods. De framåtöppnade bakdörrarna gör det lätt att kliva i och ur bilen. Meriva är praktisk men dyr i drift.
3. Fiat 500L
Skojig eller ful? Fiat 500L sticker ut med sin höga, retrostukade kaross. Inredningen går att förändra på många sätt och utrymmena är generösa. Stora glaspartier gör bilen trivsam för passagerarna. Men motorn är för svag och bilen går ostadigt på vägen.
Diskutera: Vad tycker du om de testade bilarna?
Testinformation
Modeller i det här testet:
Fiat 500L Lounge 1,4 16V Fire Ford B-Max Titanium 1,0 Ecoboost 100 hk Opel Meriva Enjoy 1,4 Turbo EcotecBetyg
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.
Kommentarer
Ja, köper man bil efter kubikmeter per krona, så ligger varken Audi TT eller Renault Captur främst. Dacia Lodgy är enda valet. (eller varför inte en plåtcontainer. Det där med att flänga omkring är allt bra upphaussat.)
Dacia Lodgy är ett intressant alternativ, Dacia har ju också bra andrahandsvärde med låg värdeminskning som Teknikens Värld visar i sitt senaste nummer där man förlorar mest på de dyra premiummärkena och minst på billiga bilar, man menar även att praktiska bilar håller sina värden bättre än opraktiska. Så en lyxig BMW, Mercedes eller Audi av sedanmodell är det sämsta köpet man kan göra ekonomiskt sätt om man ser till andrahandsvärde. Dacia Duster tillhör de absolut bästa köpen med lägst värdeminskning, och det är även en bil som många uppfattar som praktisk och rejäl. Dock så sitter jag inte så bra i Dacia som förare för de saknar längdjusterbar ratt. De har bara i höjd och det räcker inte för mig. Jag är en som brukar behöva dra ratten ut så långt det går för att sitta bra... Och då lägger jag gärna till några tusen för att få en bra körställning så jag kan sitta och harva mil efter mil, jag kör ju ändå runt 2 500 mil om året. :)
Ett annat utmärkt alternativ är Peugeot 5008, en diesel och begagnad med ett par-tre år på nacken, den hamnar konkurrensduglig i pris och den är rymligare och komfortablare än någon minibuss i B-segmentet. :) Men det finns de som vill ha en ny bil...
Givetvis minskar en billig bil oftast mindre i värde (räknat i kronor), än en dyrare. Ifråga om Dacia, är det inte bara TV som låter sej luras. Dacias listpriser är netto, medan de flesta andra ger 7-10% rabatt. Eller ännu mer. Räknar man från nettopriser, så står sej de flesta Dacia-modeller dåligt. Räknat i procent. Räknar man i kronor så är en lastcykel det mest värdebeständiga.
Pender, artikeln säger bl a att en billig Hyundai och en dyr Mercedes med flera år på nacken får samma pris. Och hur mycket du än räknar med att Mercedesen säljs med 10 procent rabatt och Hyundai kanske säljs med mindre rabatt, så blir ändå värdefallet betydligt större för Mercedesen.
Du luras av att du räknar i procent istället för i reda pengar. En Dacia som faller i 50 000 kr och en Audi som faller i 50 000 kr, ja då får ju Audin en lägre värdeminskning i procent för den är dyrare initialt men i kronor så har de samma värdeminskning och det är kronor som räknas.
Att räkna värdeminskning i procent anser jag vara en bluff som alltför många har gått på. Om du har en bil för 200 000 kr som faller 100 000 kr så innebär det samma procent som en bil för 100 000 kr som faller 50 000 kr, men i min värld - och också i Teknikens Världs värld i artikeln senaste numret - så är 100 000 kr ett större fall än 50 000 kr.
Jag betalar ju ändå bilar i kronor och ören och inte i procent. :)
Nu tycker jag du vimsar igen, Raphael. Nåt självklarare än att en dyr bil vanligen tappar mer per år, räknat i kronor, har jag svårt att tänka mej. Onödigt att tjata om. Varför inte ägna rader åt att berätta om det faktum att en stor tung bil oftast drar mer bränsle än en liten lätt? Eller nåt lika läsvärt.
Pender, då antar jag att du tycker att Teknikens Världs journalister vimsar eftersom det är deras artikel om andrahandsvärden som jag hänvisar till. Jag tycker att deras artikel är viktig och läsvärd, för den pekar på något som jag tror att många har glömt bort - nämligen att tyska premiumbilar inte har bättre andrahandsvärde än andra, och att en tysk premiumbil efter några år inte är mer värd än en billig Hyundai från samma år - särskilt om premiumbilen är en sedanmodell som är de med lägst andrahandsvärde.
Vore det så att TV inbillar sej det du skriver, så är dom ännu mer vilse i pannkakan än du Raphael. Från vimsare till en filur i samma division. Var inne på Hedin Bil, och frågade om nettopriset på en Honda Jazz, 1,4 Trend. 105 tusen, blev beskedet från den unge och välklädde säljaren.
Ok, sa jag.
Hmm, grubblade säljaren fram.
Kanske vi ska lägga på moms, sa jag.
Säljaren: Visst, det blir 131 tusen.
Då kör vi på det, sa jag.
Hmm, sa säljaren. Det var nog vårat inköpspris. 151 tusen blir priset.
Så hamnade vi en tusenlapp under en bättre utrustad Captura.
Och då undrar jag hur dom kan hitta en enda retarder till köpare. På en utgående mindre och torftigare modell.
(Fast ok, det finns tydligen några bonnläppar som "fyndar" Dacia Sandero. Så ingenting är helt omöjligt i denna bransch.)
Pender, att du påstår att jag är "vilse i pannkakan" visar redan att du inte har några argument kvar och inte är intresserad av en seriös och saklig diskussion. När det gäller lågt pris på Captur så kör Renault med introduktionspriser på ett urval av lagerbilar. Det är ingen hemlighet att det ofta förekommer olika former av kampanjpriser på ett urval lagerbilar. Men om man inte vill ha en lagerbil så betalar man fullt pris. Alla vill inte ha lagerbilar Pender, därför att lagerbilarna är begränsade i urval av färger, utrustning och motorer. Vill man ha en annan färg, en annan utrustning och annan motor än lagerbilen - ja då betalar man fullt pris.
Teknikens Värld har räknat restvärden efter 6 000 mil (eller det är egentligen Bilpriser.se som har räknat restvärden åt TV).
En Peugeot 107 beräknas falla 50 000 kr, en Audi A1 beräknas falla 95 600 kr. Om en Audi A1 ska ha högre andrahandsvärde än Peugeot 107 i kronor, så behöver den alltså rabatteras med åtminstone 50 000 kr. Dvs, att istället för 174 000 kr så behöver den säljas för runt 125 000 kr.
Men sedan så har vi en till faktor, nämligen den att marknaden vet ju om att företag kör massa kampanjer - så jag hävdar därför att det faktiska andrahandsvärdet är ännu lägre för premiumbilar, eftersom många av dem reas ut så får de ännu lägre restvärde som begagnade. Detta gör att hur man än räknar så är fortfarande den billigare bilen det mest ekonomiska valet gällande restvärde i kronor.
När det gäller epitetet "bonnläppar" för människor som bor på landsbygden, ja antar jag en storstadscentrism här där man ser ner på vi som bor på landet? Jag bor på landsbygden och jag är stolt över det! Och ja här finns det många Dacia i trakten där jag bor och inte en enda Audi A1.
Slänga in leriga gummistövlar, haka på hästkärran på dragkroken och åka och hämta gödsel över grova grusvägar, eller plankor eller veckohandla i mataffären 3 mil bort, för dessa uppgifter känns en Audi A1 inte riktigt mogen. Men en Dacia, absolut. De har ju dessutom lite högre markfrigång, ja även standardbilarna.
Ja, jag skrev ju att Dacia är för bonnläppar. Och inte vilka bonnläppar som helst. Utan såna vars kunskaper om bilar, ej når utanför den entusiastiska prislappen i reklamen. Raphael, du fortsätter med långa inlägg om att en dyr bil faller mer i värde än en billig. Tror du nån är intresserad? (Kanske möjligen nån lantlig Dacia-spekulant.)
PS. Raphael, du ska inte tro på alla bondfångare som försöker lura i er ditt och datt. De här fasta rabatterna på Captur (och andra modeller) handlar inte om lagerbilar. Utan du kan beställa vilken variant som helst. Vi som bor i stan, känner till att Renault kört med sina fasta rabatter sedan lång tid. Och ibland finns det viss ytterligare prutmån. Denna information kommer säkert att nå ut till landsorten. Nån gång i framtiden.
Paginering
Observera att det konto du använder för att kommentera artiklar skiljer sig från det konto som används för att logga in och läsa Premium-innehåll.