Ibland är det här jobbet så vansinnigt kul! Som häromdagen på Molanda flygplats utanför Järpen i Jämtland. Där visade Audi sin vassa lilla S1 och att köra den var en upplevelse i sig. Men det var en 30 år äldre och något ärrad bil som gjorde mig lycklig: Audis rallyracer Sport Quattro. Den körde Stig blomqvist när han blev världsmästare i rally 1984. Den förkortade Quattron gjorde premiär på våren samma år, i VM-rallyt på Korsika och jag var där.

I premiärtävlingen kördes kort-Quattron av Walter Röhrl som bröt ganska tidigt. Det var han kanske glad för, för han kom inte alls överens med bilen i början. Det fick jag erfara.

Dagen före rallystarten var jag ute och rekade tillsammans med min fotograf Kalle Riggare. På en liten bergsväg stötte vi på Auditeamet. Röhrl åkte fram och tillbaka för att ställa in bilen och stallchefen gillade inte alls att det kom en journalist och snokade, för bilen gick inte bra. Men vi fick stå kvar och titta, för Röhrl  kände igen oss. Plötsligt fick hans codriver Christian Geistdörfer besked om att han måste åka iväg av någon anledning. Han hade skött tidtagningen i rallybilen.
– Men du är ju codriver, sa Röhrl och pekade på mig. Du får hoppa in och sköta klockan.

Sen fick jag en skjuts som jag aldrig glömmer. Röhrl var ursinnig på bilen som kastade och vrenskades med all kraft som den 500 hästar starka turbofemman mäktade. Trots väldiga vingar både fram och bak var väghållningen minst sagt lömsk och Röhrl svor högljutt medan han rattade och försökte kontrollera den vildsinta bilen som ibland kom  väldigt nära vägkanten.

Jag borde nog ha varit rädd. Vägarna på Korsika är fruktansvärt kurviga, de går utmed bergssidorna och på Audis träningssträcka fanns inga räcken som kunde hindra en bil att köra ned i stupen. Men jag hade fullt upp med tidtagningen och för 30 år sedan var jag inte så skraj av mig.

Men jag var inte skraj på Molanda heller, när jag åter klämde ned mig i Geistdörfers kartläsarstol, väl inpackad i flamsäker overall, hjälm och skyddskrage. För i förarstolen satt världsmästaren själv, Stig Blomqvist. Han var på plats i Jämtland för att skjutsa (och imponera på) journalisterna som var på S1-visningen.

Stig och jag har för många år sedan vunnit en liten tävling tillsammans och han är den säkraste förare jag någonsin åkt med. Så när det bar iväg med vrålande motor in i skogen bara njöt jag av hur skickligt han hanterade den gamla rallybilen. Han tycker inte att den är särskilt svårkörd.

Resan var över på mindre än tio minuter, men minnet kommer att sitta kvar i åratal!

Du kan själv få känna på hur det är att åka med Stig! Audi hade gillrat videokameror i bilen. Klicka på länken och häng med!

En av Vi Bilägares långtestbilar, Peugeot 308, blev häromdagen påkörd då den stod korrekt parkerad utanför Plantagen i Värmdö marknad. Det var min fru som hade lite att göra och därför hade bilen hemma. Bland annat besökte hon just Plantagen för att kolla på växter inför vårplanteringen.

Just när vår 308 parkerades, for bilen som stod i P-rutan till höger iväg. Så det var tomt i den rutan när bilen lämnades. Besöket i affären var snabbt avklarat, uppskattningsvis mellan 5-10 minuter. När min fru kom ut ur affären hörde hon att billarmet tutade och ljusen blinkade. Ganska omgående upptäckte hon ett skrapmärke på bakre högra stötfångaren. Hon ringde upprörd till mig och jag bad henne ringa polisen direkt och innan bilen flyttades. När jag på kvällskvisten gjorde en närmare inspektion såg jag att bakskärmen hade en liten buckla och att stötfångaren lossat från skärmen.

Troligen har någon mindre noggrann förare försökt köra in i P-rutan till höger om 308:an. Skrapat i vår bil, blivit skraj när larmet startade och sedan stuckit från brottsplatsen.

Vilken tur du hade - din ansvarslösa klantskalle - att min fru inte hunnit ut ur affären, eller att någon annan såg ditt tilltag! Eller kanske någon gjorde det? Ring i så fall polisen. Påkörningen är som nämnts polisanmäld. Reparationen kommer att kosta oss försäkringstagare uppskattningsvis 15 000 kronor! Så du får vara med och betala trots att du smet!

Har precis slutfört ett lite annorlunda tjänsteuppdrag och agerat försenad jultomte långt uppe i Värmland.

Bakgrunden är att jag av olika skäl missade att vid rätt tidpunkt leverera tidningens traditionella julgåva till den trevliga personalen på Hagfors flygplats, där vi ofta håller till och kör olika typer av tester som inte kan göras på allmän väg.

Istället för glögg och julchoklad packade jag därför i morse bilen full av ostbrickor och lite gott att dricka därtill och fräste iväg de dryga 35 milen mot nordväst. Nu är jag på väg hem igen efter att ha överlämnat de senkomna julpresenterna.

Jag får trösta mig med visans ord att ”julen varar ända in till påska”. Om det är sant så kom jag ju trots allt inte för sent…

Under Värmladsresan passade jag förresten på att provköra nya BMW 220i Coupé, som i grunden är en 1-serie med lite snitsigare kaross och högre pris. Men någon rapport om bilen avlägger jag inte här. Den kommer lite senare i papperstidningen.

Fast så mycket kan jag ändå avslöja att sämre bilar har jag kört…       

På Manhattan får man slåss om varje liten kvadratmeter, ändå ges det utomordentliga möjligheter att parkera. Lösningen är våningshissar, eller unparalleled parking som New York-borna själva säger.

Jag blev stående vid Edison ParkFast på Layfayette Street i Greenwich Village i samband med ett New York-besök för några dagar sedan och blev smått fascinerad. Här kom NY-borna med sina bilar och bara lämnade över nycklarna till personalen som skickligt backade in dessa i små bås och sedan bara tryckte på hissknappen.

Snabbt gick det också att hämta, även när bilen stod upphissad på översta våningen. Idealiskt hade förstås varit om hissen också gått ned i underjorden, men nej, här fick bilarna backas ut och in allt eftersom, för att få ned den överst parkerade bilen. Allt skedde i ett rasande tempo.

Den bilägare jag pratade med prisade systemet – bekvämt och stressfritt och inte alls särskilt dyrt, från 16 dollar för en heldagsparkeing. Edison ParkFast har ett 50-tal anläggningar i New York, och bäst är att reservera och betala i förskott på parkfast.com ­ – om nu någon av någon händelse får för sig att hyra bil på Manhattan.

Skyddsombuden för räddningstjänsten, trafikpolisen och verkstäder runt om i landet har fått kalla kårar efter larmrapporten om att den dödliga gasen karbonylfluorid kan frigöras vid bilbrand med det nya kylmedlet R1234yf. Senast 2017 ska alla nya bilar som släpps ut på den europeiska marknaden ha det nya miljövänliga kylmedlet i luftkonditioneringssystemet.

Redan nu rullar 30 000 bilar i Sverige med R1234yf och däribland flera storsäljare, och med det tvingade EU-direktivet kommer vi således varje år framöver att få 250 000-300 000 nya ”giftgastbilar” på våra vägar.  Det är naturligtvis helt oacceptabelt.
I Tyskland har debatten varit livlig. Mercedes har bojkottat det nya kylmedlet och återgått till ett mer miljöovänligt kylmedel i väntan på nya besked. Även BMW, Volkswagen Group och Toyota har följt Mercedes exempel.

Det går inte att komma ifrån att det är högst märkligt, och oansvarigt, att konsekvenserna med att använda R1234yf inte framkom vid tester och utredningar innan det släpptes ut på marknaden.  Självklart måste EU-direktivet rivas upp. Och det bör ske snarast möjligt.

Vi Bilägares konsumentundersökning AutoIndex engagerar, det märker vi av reaktionerna både från bilbranschen och läsarna.  Mer än hälften av bilimportörerna i Skandinavien använder sig av undersökningsresultaten i någon form.
Kvalitet kan mätas på flera sätt, men det som bilbranschen är mest intresserad av är hur de uppfattas hos sina kunder.  Rent krasst går det att påstå att en produkt inte behöver uppnå toppkvalitet, det viktigaste är att kunden blir helnöjd. Till en början kan självklart en kund bli vilseledd, men i förlängningen avslöjas alltid det som är av mindre bra kvalitet.

Det som är glädjande med utvecklingen är att bilägarna i genomsnitt blir mer och mer nöjda med sitt bilinnehav.  Jag har pratat med professor Magnus Söderlund på Handelshögskolan i Stockholm som i sin forskning kommit fram till att kunder till och med kan övervärdera en vara, för att inför sig själv och andra rättfärdiga sitt köp. En av de absolut största parametrarna av hur kundnöjdhet utkristalliseras är vilka förväntningar som finns med i bilden.

Loyalty Group – som har arbetat med marknadsundersökningar i olika branscher i 45 länder – har bearbetat materialet statistiskt för Vi Bilägares räkning sedan 2001. Enligt Loyalty Group är inkomna svar säkerställda tack vare olika filterfunktioner och testrutiner i databehandlingen. Eftersom metodiken bygger på svar från ett slumpmässigt urval bilägare som uppfyller förutbestämda kvoter – och där adresser köps in från Bilregistret och större skandinaviska marknadsanalysinstitut – är alla resultat jämförbara med varandra och statistiskt säkerställda i samma grad som allmänna marknadsundersökningar, också när det gäller värderingen av de bilägare som avstår från att medverka i AutoIndex.

Har nyligen bytt långtestbil och bokstavligen klivit ned från högbyggda Mercedes B-klass till sportvagnslåga BMW 118d. Och visst har BMW fått till det ganska bra både när det gäller köregenskaper, prestanda och – inte minst – bränsleförbrukning.

Jag kopplar nästan alltid i det speciella ECO-läget och brukar, åtminstone enligt färddatorn, ligga på en snittförbrukning på behändigt låga 4,7 l/100 km. Men en sak stör mig och det är det osmidiga stopp/startsystemet. Det rister rejält i BMW:n när 2-litersdieseln smäller igång efter rödljusstoppen. Premium? Nej, knappast...

På den punkten är B-klass helt överlägsen sin tyska statuskonkurrent. Mersans diesel smyger igång nästan omärkbart när kopplingen släpps upp efter ett stopp. Varför klarar inte BMW att lösa motorstarten lika smidigt, kan man undra. Och det gör jag.

Volvo är sedan ett par år ett kinesiskt företag, eller tja, åtminstone är det därifrån pengarna kommer. Övertagandet bedömdes från vissa håll kunna skada bilden av Volvo och vissa gick så långt som att förutse märkets död på svensk mark, att det skulle gå rejält åt helvete.

Visst, bara två år eller så har passerat, men är det någon som över huvud taget märkt någon skillnad jämfört med hur det var tidigare? Inte jag i alla fall.

Därför höjde jag lite extra på ögonbrynen när jag knallade förbi en ryskregistrerad grå sedan på väg till jobbet häromdagen.

En Geely!

Om vi bara visste, eller fick en ”hint” om att till synes felfria begbilar till salu i tidigare liv varit utsatta för krockvåld skulle vi säkert avstå köp. Visst, det finns bilar som repareras till näst intill originalskick, men det slarvas också oroväckande mycket på svenska skadeverkstäder.

Minst två av våra större försäkringsbolag har under de senaste åren gjort interna utredningar om de skadeverkstäder de anlitat. Och enligt de källor jag har är resultaten i många fall skrämmande. Överfakturering är en sak för verkstäder och försäkringsbolag att komma till rätta med internt, men när bilarna efter stickprov också visar att de är bristfälligt lagade blir det riktigt allvarligt. Bristfälliga monteringar och brister med riktning och skarvning av karossdelar förekommer i alldeles för stor utsträckning.

Det är inte svårt att räkna ut att de här bilarna inte uppfyller säkerhetskraven och definitivt är bra mycket farligare att krocka med jämfört med bilar som inte varit inblandade i trafikolyckor. Brutalt uttryckt rullar det ett stort antal potentiella ”likkistor” ute på våra vägar, och då handlar det alltså inte enbart om de privatimportbilar som nödtorftigt ”lagats” utomlands utan också om ”svenskskötta” bilar.

Jag har skrivit om det tidigare. Försäkringsbolag och bilbranschen som helhet måste kunna lämna ut mer information om bilars skadehistorik till oss kunder – framför allt när vi nu inte ens kan lita på att etablerade svenska skadeverkstäder gör sitt jobb.  

Det pratas en hel del om att allt fler går ner ett snäpp i storlek när det är dags för en ny bil. Och jag har i och för sig flera bekanta som valt V50 i stället för V60 eller V70. Och mågen valde A4 i stället för A6 som tjänstebil. Det senare är i och för sig också en ekonomisk fråga.

Men frågan är också hur mycket downsizing valet av en mindre bil egentligen innebär?

Vi är ju glatt överraskade över hur kompetent och ”rymlig” redaktionens VW Up faktiskt är. Och det är ju numera minsta bilen i VW-familjen och den modell som ersatt Lupo. Den är två snäpp mindre än Golf.  När Golf introducerades så var den inte mer än 3,80 m, d v s mindre än dagens VW Polo som mäter 3,97 och därmed börjar närma sig andre generationens Golf.

Golf VI är i dag 4,20. Och det är nog ingen vågad gissning att anta en lite större bil igen?

I vårt garage blev det en rolig historisk krock när någon råkade parkera lilla VW Up bredvid en klassiker – Peugeot 205 från 1989. Den var i och för sig med sina 3,75 mitt emellan dåtidens Golf och Polo. Och även om Peugeot 205 är modiga 21 cm längre än Up så upplever man faktiskt Peugeot som mindre.  Inte minst i kupén där man upplever bättre rymd såväl i fram som baksäte i VW:n. Väl tilltagen bredd och höjd och smart byggteknik tar bättre vara på utrymmena inne i bilen. Och bagaget är också större i Up!

Det verkar som om småbilarna blir rymligare tack vare lite rakare och högre karosser samtidigt som mellanklassen blir trängre. Där går man åt motsatt håll med lägre och mer avrundade former!

Det gick inte fortare än ett par kilometer i timmen när jag med öppen bakdörr backade på en pelare i garaget, men följderna blev oanade. Plåtslagaren konstaterade direkt, att det inte räckte med att justera gångjärnen. Dörreländet har spruckit i plåtskarven mellan inner- och ytterdel. Det är bara att byta!

Det tar sin tid att få hem dörr och delar så dörren riktades till så den går att öppna utan problem. Det blev så snyggt, att jag tänkte att vi skulle klara oss utan dörrbyte. Men på det örat vill inte plåtverkstan höra.

– Åk nu hem och skriv en skadeanmälan till försäkringsbolaget, uppmanade Micke Johansson på Turebergs Bilcenter.

Vilket jag nu ska göra, med skamset rodnande kinder.

Jag måste erkänna att jag inte riktigt kopplade kollegan Marianne Sterners invändning mot Opel Ampera i vintras. När Marianne körde Vi Bilägares plug in-hybrid så var nämligen en av hennes invändningar mot bilen den krångliga hanteringen av sladdpaketet. Nu kan jag inte annat än hålla med Marianne.

Man ska hålla på och hantera den här långa sladden med laddaren och stoppa ner den, ibland blöt eller smutsig, i bagageutrymmet morgon och eftermiddag. Det känns lite omodernt med en tjock och otymplig kabel med en känslig transformator. Man kan lätt råka tappa någon av sladdändarna – antingen anslutningen som ska in i bilen eller själva laddningsenheten. Och det ska man förstås akta sig för eftersom plasten lätt kan spricka och något vitalt gå sönder.

Okej, det här låter lite gnälligt. Men på nå’t sätt känns sladdarrangemanget, eller snarare bristen på det, lite omodernt på en svindyr och för övrigt toppmodern bil.

Jag skulle gärna ha sett en inbyggd sladdvinda som man enkelt kunde mata ut rätt sladdlängd med och att övrig utrustning kanske satt monterad i eller på bilen på något smart sätt.  

Vi håller i och för sig på med ytterligare en enhet som mäter hur många kW som går in i bilen.

För övrigt tycker jag att en plug in-hybriden fungerar riktigt bra. Jag kan köra till och från jobbet utan att förbruka en droppe bensin. Och vid längre exkursioner drar ju bensinmotorn igång när elen tar slut. Så vid den mesta vardagskörningen, för min del, kostar mina dagliga 10 mil omkring 30 kronor, bara i drivmedel är säkrast att tillägga.

Nackdelarna, som sänker bilen för min del, är att man inte kan ha drag eller lastbågar, att det inte är en kombi och att den kostar över 400 000 kronor. För övrigt är tekniken och bilen kanonbra!

Nu dras snaran åt för oss bilägare som bor i Stockholms innerstad, och som är hänvisade till parkeringar längs med gatorna. Inte nog med att vi har trängselavgifter, nu ska också p-avgifterna höjas dramatiskt samtidigt som den avgiftsfria tiden kraftigt begränsas, allt enligt ett förslag från Trafikkontoret och som redovisas i dagens DN.

En utökad avgiftsbelagd tid kommer inte oväntat sett till att flera landsortsstäder faktiskt har dessa regler sedan flera år. Utanför City (Norrmalm), exempelvis i stadsdelar som i Vasastan, Kungsholmen och på Söder, är det nu avgiftsfri gatuparkering från 17.00 på kvällen till 09.00 på morgonen samt på lördagar. Det har varit generöst, sett till andra storstäder. Nu är förslaget att avgiftsbelagd parkering ska gälla från 07.00 till 19.00, och även inkludera lördag, samma tider. Inte nog med det, avgiften höjs från 15 till 26 kronor per timme. Det betyder att det kommer att kosta över 300 spänn per dag att stå parkerad inom de här utvidgade zonerna.

Nej, tydligen är det så att det inte längre är meningen att man ska ha någon bil när man bor i Stockholms innerstad.

Jag har aldrig varit så nära att krocka med en älg. Det hände för några veckor sedan. I ena ögonvrån såg jag något rörligt mörkt vid sidan av vägen. I nästa ögonblick stod jag på bromsen. ABS-bromsarna pulserade och älgkon smet förbi alldeles framför bilens front.

Märk väl att det här hände mitt på dagen på en rak och fint asfalterad väg, men också i ett i och för sig älgrikt område strax norr om Lesjöfors i Värmland. Jag hade tur att jag just vid det tillfället hade saktat ned på farten eftersom jag letade efter ett rastställe, och så att säga scannade in vägkanten.

Jag ser i en halvårsrapport att viltolyckorna i landet har ökat med lite drygt fem procent jämfört med motsvarande period i fjol. 17 672 anmälningar av påkörda rådjur har kommit in under första halvåret, 2 467 älgolyckor och 1 602 med vildsvin.

Jag är definitivt för att fler vägavsnitt i landet måste få viltstängsel, allra helst de mest trafikerade riksvägarna i älgrika trakter. Det är trots allt älgsmällarna som orsakar mest förödelse. Jag har haft bekanta som omkommit, och flera har också skadats svårt. Tunnlar eller broar för viltpassage är ett utmärkt sätt att lösa viltets vandringar över stora områden.

Även om testbilarna är guldkantade – som i fallet Audi A5, Citroën DS5 och Volkswagen CC – så är inte alltid maten det. Oftast får provryttarna inta sina luncher (i de flesta fall någon form hämtad snabbmat) ståendes ute på ett blåsigt flygfält eller annan testanläggning någonstans i Sverige. Nu senast fick en snöplog i en hangar på flygplatsen i värmländska Råda fungera som matbord, eftersom regnade för fullt därutanför.