Vi har skrivit om det förr, hur en 20-kronorsavgift i ett nafs kan förvandlas till en skuld på 520 kronor. Det är Transportstyrelsens beska medicin för att driva in trängselskatterna.

 

Trafikstyrelsen skickar alltså ingen påminnelse om bilägaren är en dag för sen med inbetalningen utan här kommer hela straffavgiften på en gång.  Som exempel kan påpekas att privata näringsidkare i allmänhet tar ut 60 kronor i påminnelseavgift och att inkassobolagen lägger på 180 kronor.

 

Den oproportionellt höga påminnelseavgiften har upprört många bilägare, framför allt besökare från andra delar av landet som inte är vana vid rutinerna i Stockholm och Göteborg. Ett förslag på en lägre påminnelseavgift, 100 kronor, gick inte igenom utan 500 kronor fortsätter att gälla tills vidare. Det har gått så långt att 250 000 bilägare i dag har hamnat hos Kronofogden för obetald trängselskatt, enligt Tjänstebilsföretaget Ynnor.

 

Trängselskatt är en sak, men vissa bilrelaterade avgifter har faktiskt också försvunnit eller reducerats från och med årsskiftet. Sålunda har Transportstyrelsen tagit bort ansökningsavgiften på 450 kronor för tillfällig registrering, sänkt avgiften för ursprungskontroll i samband med privatimport från 700 till 600 kronor och tagit bort avgifterna för att ställa på fordon eller beställa dubblett av registreringsbeviset.  Beviset måste dock hämtas hos postombud och här har avgiften sänkts från 65 till 50 kronor. Inte illa!

 

Men när det gäller trängselskatterna finns det ingen pardon. Se till att betala i tid!

 

Diskutera: Vad tycker du om de höga påminnelseavgifterna?

 

 

När det gäller vilka däck som ska användas när och var, råder viss osäkerhet eller snarare okunskap.



Vi Bilägare har en klar uppfattning – vinterdäck på vintern och sommardäck på sommaren.

 

”Året-runt-däck” ger oss obehagliga rysningar. Än så länge finns inte däck som klarar både vinter- och sommarväglag i Norge, Sverige och Finland.  Men ibland kan däckbranschen själv göra det svårare för oss att förklara den här distinktionen.

 

Michelin presenterar i dagarna CrossClimate med vilket man hävdar att…”Michelin kombinerar fördelarna av ett sommardäck med fördelarna av ett vinterdäck. Det är det första sommardäcket med vintercertifieringen 3PMSF”.

 

På vår fråga svarar Michelin att CrossClimate kommer att säljas i Danmark men att det inte ska lanseras i Sverige – i alla fall inte 2015. Och det kommer inte att finnas på listan över däck avsedda och godkända för vinterkörning i Sverige.

 

Därmed är det inte godkänt att användas vintertid. Så köp inte det däcket på nätet och tro att det är okej. För så är det inte. Ännu så länge är inte CrossClimate klassat som ett vinterdäck. Frågan är om det håller måttet som sommardäck? Det är troligen betydligt sämre än Michelins egna däck som bara är avsedda för sommarbruk!



Diskutera: Tycker du att det är ok att köra med friktionsdäck året om?

Felmeddelandet ”Rattlåset behöver service” har gäckat oss under flera års tid. Det började med vår långtestbil Saab 9-5 2,0 Turbo4 där vi i tid och otid blev stående. Meddelandet i sig låter inte så allvarligt, men sanningen var att bilen vid flera tillfällen blev helt omöjlig att starta. 

 

Efter rader av verkstadsbesök och omprogrammeringar, den senaste gällande hela startfunktionen, blev det så småningom ordning på Saaben – vad vi vet, eftersom vi inte längre har den i vår ägo.

 

För en tid sedan upprepades historien, nu med GM-syskonet Opel Ampera. Samma felmeddelande och samma konsekvens – vi kom inte ur fläcken!  Skillnaden nu var att motorn trots allt startade och att ratten tog styrning, men det var helt omöjligt att lägga i drive- eller backläget.

 

Vi har nyligen skrivit flera långtestrapporter om Amperan i papperstidningen och det var en anledning till att en av våra läsare hörde av sig med ett intressant tips. Han är själv ägare av en Saab 9-5 årsmodell -11 och har lärt sig att leva med felmeddelandena som poppar upp ett par tre gånger varje år. Vid dessa akuta lägen undviker han att trampa på bromsen, håller i stället startknappen intryckt 50–60 sekunder, går på med bromsen – och simsalabim, bilen blir körbar igen. Det har funkat varje gång de senaste fyra åren.

 

Vår Ampera har nyligen varit inne på en omprogrammering, och nu vet vi vad vi först måste pröva när vi blir stående härnäst.





Diskutera: Har du lyckats överlista någon teknisk bugg i bilen?

Erik Carlsson ”på taket” har rullat färdigt.  Vid en ålder av 86 år somnade han in på ett sjukhus i närheten av sin bostad i England.

 

Jag har ett minne som aldrig förbleknar. Jag fick ta plats i högerstolen bredvid Erik. Bilen: Självklart hans Monte-Saab från 1963. Plats: En liten avskild asfaltslinga längs med Göta kanal i Trollhättan.

 

Med stor möda krånglade sig Erik ned i förarsätet, ryggproblemen ådrog han sig redan under 1960-talet, men inte på grund av alla rullningar, utan det handlade mer om en macho-grej. ”Jag ville stila för några brudar som fått punktering i Kenya. Jag lyfte bilen utan domkraft när vi hjälpte till att byta däck. Det borde jag inte ha gjort”, berättade Erik med ett skratt.

 

Erik var en fighter ända in i det sista, halvt invalid utanför bilen, men en djäkel på att köra när han väl tog plats bakom ratten. Erik sparade inte på krutet, inte ens som 80- plussare.

 

För några år sedan gjorde jag ett personporträtt av Erik för Vi Bilägares systertidning Riksettan. Platsen var väl vald, Erik hade lämnat sitt kära England för att ta emot priset som tidernas Trollhättebo. Jag bjöd Erik på middag och han var inte sen att beställa in ostron i ansenliga mängder. Erik levde livet, som om varje dag var den sista.

 

Det är en profil som har gått ur tiden, Saab hade inte kunnat få en bättre PR-man. Efter sin aktiva karriär som bland annat inkluderade segrar i Monte Carlo-rallyt och brittiska RAC-rallyt fortsatte Erik att tjäna Saab livet ut.

 

Otaliga är de bilmässor, lanseringar och PR-festligheter som Erik har deltagit i genom åren – och alltid med samma hjärtliga välkomnande. Hos Erik blev alla sedda, han hade ett elefantminne, och kom ihåg alla han träffat. Däremot kanske inte alla alltid blev hörda.  Det var Erik som höll låda, en helt lysande historieberättare, inte minst i internationella sammanhang med sin obetalbara Trollhätte-engelska.

 

Ridån har gått ned, showen är slut. Tack för allt, inte minst för att du lät mig vara din co-driver för ett ögonblick.

 

Vila i frid, Erik!

Vi Bilägare har genom åren skrivit spaltmetrar om bilbranschens vilseledande rostskyddsgarantier. Det är glädjande att Konsumentverket nu äntligen också sätter press på branschen.

 

Det finns ingen garanti i bilvärlden som är så tunn och andefattig som rostskyddsgarantin. Ändå fortsätter bilbranschen att år efter år marknadsföra en garanti som för konsumenterna i praktiken inte är värd vatten.

 

Språkbruket är felaktigt och med det vaggas kunderna in i en sorts falsk trygghet där bilar med lång garantitid ”aldrig ska rosta”. Ingenting är mer fel.

 

Jag har i dagarna tagit del av en skrivelse som Konsumentverket riktat till branschorganisationen Bil Sweden. Där uppmanas bilbranschens medlemmar att använda sig av begrepp som är mer lättförståeliga och som går i linje med vad villkoren egentligen handlar om.

 

Garantivillkoren handlar enbart om genomrostning. All annan rost, typ gravrost eller angrepp i skarvar, är undantagna. Det är inte konstigt att bilbranschen alltid hävdar att garantifallen för rost är närmast obefintliga. Rostangrepp vilka så småningom leder till rosthål, kanske efter garantitidens utgång, räknas ju inte. Här blir det upp till kunden att åtgärda dessa i tid. Rostskyddsgarantin är bara att glömma.

 

Bra att Konsumentverket tar strid om garantierna. Det är inte en dag för sent.

 Smatter på rutan och på tak, men från en klarblå himmel? Nej, det var inga regnstänk utan ett knottanfall av värsta sorten på norra Island.



 Har just kommit hem efter att ha kört 220 mil Island runt, ett resejobb som så småningom ska resultera i ett antal artiklar i papperstidningen. Under fem dagars bilåkande drabbades vi totalt av en minuts regn, inte mycket att klaga på.

 

Upplevelserna i Myvattnområdet, kallad ”Myggsjön”, var mer än intressanta. Vägen genom träskmarkerna väster om sjön lockar fågelskådare från hela världen, men hur de vågar att lämna bilen under midsommartid är en gåta.  Molnen av insekter längs med vägen är det värsta jag har sett. 

 

Annars var det rök av annat slag som pyste fram ur lavahålen på nordöstra sidan av sjön. De kokande gyttjehålen med illaluktande svavel och vattenångan som sprids över fälten ger en bild av de enorma naturkrafter som finns i jordens inre.

 

På södra sidan av ön bilade vi nedanför Eyafjallajökull vars utbrott med aska 2010 lamslog flygtrafiken i stora delar av Europa. Katla och Hekla är annars de mest fruktade och aktiva vulkanerna på Island. Förr eller senare kommer utbrotten, det är ett som är säkert.



Diskutera: Skulle du kunna tänka dig en semester på Island?

Vi har skrivit om det förr. Gasbilarna bör ses över regelmässigt och ofta. Snart kan det smälla igen!



Det finns företrädare inom bilbranschen som fortfarande hävdar att nya bilar med minst tolv års garanti inte rostar. Ingenting är mer fel. Det är förstås en sak med kosmetiska angrepp, en annan när säkerheten sätts på spel.

 

De här bildbevisen har jag nyligen kommit över.  Det visar hur rosten åt det grövsta angripit metallanslutningar till gastankar, lömskt placerade och delvis dolda under bagageutrymmets golv, på två relativt nya bilar.  

 

För att upptäcka angreppen måste paneler inifrån demonteras.  Hur ofta görs det hos bilprovningen eller hos serviceverkstäderna?

 

De här bildbevisen har presenterats, eller kommer att presenteras i dag för representanter från Arbetsmiljöverket, Transportstyrelsen, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Bilprovningen, Energigas Sverige, Sveriges Bilåtervinnares Riksförbund med flera.

 

En sak är klar. Tillsynen och hanteringen av gasbilar måste tas på ännu större allvar. Exploderande gastankar är absolut inte vanligt, men försvagningar i systemet – och med ett tryck på 260 bar – är tillräckligt för att framkalla rysningar.    

En märklig trafiksituation har uppstått på gatan utanför Vi Bilägares redaktion. Lagom till lunch blir gatan, som brukar vara ganska lugn, närmast igenkorkad.



Orsaken: en restaurang som serverar svensk-asiatisk lunchbuffé.          

 

Till den här restaurangen kommer varje dag en klunga med stora turistbussar. Fyra-fem stycken är normalt, ibland är det så många som sex-sju, och alla dubbelparkerar.

 

Inte för att jag missunnar restaurangen, det är väl kul att många lunchgäster kommer dit, men nu börjar det bli lite knepigt att ta sig fram på gatan. Inte minst för ledbussarna som passerar här.



Sedan kan jag undra: måste bussarna stå på tomgång?

Vad har en brokig trio som Birgit Friggebo, Rudolf Diesel och Vidkun Quisling gemensamt?

 

Förmodligen inte så mycket. Förutom att de gett namn åt olika företeelser eller uppfinningar och därmed blivit det som språkvetarna kallar eponymer.

 

En som har anledning att vara lite stolt över att bli förevigad i språket är väl just Birgit Friggebo med sitt populära småhus. Lika roligt är det säkert inte att bli synonym med landsförräderi eller – åtminstone i dessa dagar – med dieselmotorn.

 

På rak arm kan jag inte komma på om något företag blivit ett etablerat uttryck på samma sätt, men skandalen kring Volkswagen kan kanske ändra på det.

 

I dag rapporterar nästan alla nyhetsmedier att elektronikföretaget Samsung misstänks för testmanipulering och många drar paralleller till Volkswagens miljöfusk.

 

”Samsung gör en Volkswagen”, lyder en rubrik.

 

Vi får väl se om uttrycket slår rot.

Jag har under de senaste veckorna pratat med bilindustri- och krisbeteendeforskare i Skandinavien och i Tyskland och de flesta anser att Volkswagen ännu inte klarat av att lugna sina kunder.



Volkswagen har efter avgasskandalen meddelat att de ska ta hand om 8,5 miljoner drabbade bilar i Europa, varav 2,4 miljoner bilar finns i Tyskland och cirka 230 000 i Sverige – återkallelser som inleds i början av nästa år. I skrivande stund har det inte framkommit hur den tekniska lösningen ska ske mer än att vissa motorer får programvaran uppdaterad medan det för andra motorer kommer att handla om större ingrepp. I en intervju i Frankfurter Allgemeine säger VW-koncernens vd Matthias Müller att hela åtgärdspaketet ska vara avklarat före 2017.



Enligt uppgifter i Frankfurter Allgemeine ska ägarna med 2-litersmotorerna först få sina bilar uppdaterade eftersom det här ska räcka med mjukvarulösningar. 1.6- och 1,2-litersmotorerna kräver extra åtgärder och kan tas om hand först i september.



Det är just alla spekulationer om tekniska lösningar och vad det innebär som skapar mest oro. Behöver spridarna bytas, måste motorerna förberedas för AdBlue-teknik, kommer körbarheten att försämras, kommer bränsleförbrukningen att öka? Det här är frågor som Volkswagen ännu inte vill svara på, i väntan på att KBA, den tyska transportmyndigheten, har sagt sitt. Alla dessa frågetecken gör också att många ägare i nuläget övervägar om de överhuvudtaget ska låta VW ta hand om bilen. Återkallelserna är ju inte tvingande.



Spekulationer om verkstadsresurser är också en het fråga. I Tyskland finns 2 173 auktoriserade verkstäder – motsvarande antal för Sverige är 168 – och det betyder matematiskt att varje verkstad ska åtgärda drygt 1 000 fordon sett till antalet återkallelser i varje land. Branschkännare beräknar att tiden för mjukvarulösningen är minst 90 minuter. Det innebär att det går åt mer än 200 arbetsdagar för en person på varje verkstad för att enbart arbeta med återkallelserna. Räkna med inhyrd arbetskraft, både i Tyskland och här i Sverige, ja överallt, om Volkswagen ska gå i land med Müllers utfästelser.



Positivt är att Volkswagen Group Sverige nu vill visa mer öppenhet gentemot sina kunder. Gå in på www.vwdieselinfo.se och kolla om du får de svar som du vill ha.

Nu står den i redaktionsgaraget, laddad för att möta sina värsta konkurrenter. Bilen jag talar om är nya Opel Astra. Det är Opels i särklass viktigaste enskilda modell på senare år och den ska - om allt går enligt tillverkarens planer - stå för uppemot 40 procent av märkets totala försäljning.

 

Men är nya Astra tillräckligt kompetent för att kapa åt sig nya marknadsandelar i den tuffa Golfklassen? Kan den på allvar utmana ärkerivalerna när det handlar om köregenskaper, utrymmen, praktisk användbarhet och ägarekonomi?

 

Det är vad vi ska försöka ta reda på i ett nyss påbörjat test där vi ställer Opels nykomling mot klassledaren VW Golf och uppgraderade Ford Focus.

 

Vilken av bilarna är bäst att köra, vilken är säkrast om olyckan skulle vara framme, vilken är bäst rostskyddad, vilken rymmer mest i kupé och bagage och vilken är snällast mot plånboken? 

 

Något svar på de frågorna kan inte ges när detta skrivs av den enkla anledningen att vi ännu inte hunnit genomföra vårt utslagsgivande testprogram.

 

Men om du läser nummer 17 av papperstidningen får du besked om det mesta som är värt att veta om den nya Opeln – och hur den står sig mot konkurrenterna…

 

Gör det!

Bilägare i allmänhet håller koll på förbrukningen och bränslepriser liksom på vad service och reparationer kostar, pengar som direkt försvinner ur plånboken. Men det viktigaste glöms ofta bort i sammanhanget – värdeminskningen.

 

För närvarande sitter jag helt begraven i siffror för att räkna ut vad våra nio äldre långtestbilar kostat genom åren, bilar som är allt ifrån två upp till åtta år gamla. Värdeminskningskurvan planar självklart ut med åren. De första åren är värst, här får man räkna med ett värdefall på upp till 50 procent efter tre år.

 

En genomgång av just våra bilar visar att värdeminskningen uppgått till 53 procent av den totala bilkostnaden, bränslet står för 25 procent – då att märka att vi har två laddhybrider i stallet – och verkstadsfakturorna till drygt 7 procent.

 

Specifika märken och bilmodeller påverkar som alltid värdefallet. Etanolbilarna står som bekant i en dålig dager, oförtjänt dåligt tycker jag, eftersom bilarna som namnet antyder just är flexibla, och lika gärna kan gå på bensin. Men då faller förstås hela miljötänket, som med vår Volvo V70 2,0 F.

 

Laddhybriderna och elbilarna hamnar ännu så länge också i osäkra värderingslägen eftersom frågetecken kring statliga subventioner, kring batteriernas livslängd och reservdelskostnader på sikt påverkar andrahandsmarknaden.  En mer ljus framtid på begagnatmarknaden får laddhybriderna när biltillverkarna nu släpper fram dessa i det ordinarie modellutbudet, exempelvis med VW Passat och Volvo V60.

 

Långteststallets alla kostnader redovisas grundligt i den papperstidning som kommer ut i butik 15 december (nr 18/2015) och den som kommer i januari (nr 1/2016).

Härommorgonen hade kollega Niklas den goda smaken att bläddra i en gammal inbunden årgång av Vi Bilägare. Jag passade förstås på att kika över axeln och följa med på tidsresan tillbaka till 1957.



Det spelar ingen roll vilken av de gulnade sidorna man slår upp, det finns alltid något att förundras över.



Själv kan jag inte låta bli att gravitera mot annonserna som på någon ynka kvadratcentimeter berättar om den tid som flytt.



Alla dessa pinaler som ska krängas, den ena knasigare än den andra sett med dagens ögon, men kanske självklara där och då.



Tidigare i år hade vi en artikel om roliga bilprylar från förr i tidningen. Det var i nummer 2/2019, bläddra gärna tillbaka dit!



Annonsen på bilden här ovanför, från vårkanten 1957, skulle kunnat vara med i den genomgången.



En picka!



Eller rättare sagt en skyddspistol med åtta skott i magasinet. Tårgas eller skrämselskott. ”Made in Germany”. Saluförd av Bastmans på Nybrogatan 1 i Stockholm.



Och vilket smidigt format sedan!



”Synnerligen lämplig som skyddsvapen”, enligt Statens kriminaltekniska anstalt. Tänkt för droskförare, bankbud och ”liknande”.



Din för 31 kronor!



Plötsligt framstår Sverige 1957 som vilda västern.

Ocker. 



Häromdagen var jag och besiktigade båttrailern. Det är ett så kallat EU-släp av smidigaste sort, inga bromsar eller rörliga delar annat än hjul och kulhandskens spärr. Släpet har stått oanvänt i några år. Saker som inte använts på ett tag tenderar att becka ihop, därför var det med viss spänning vagnen häktades på kroken.



Oväntat som jultomten på midsommarafton – släprackaren fungerade! Handsken greppade, lamporna lös, blinkersen blinkade och hjulen rullade. Mot besiktningen med den fjäderlätta trailern muntert studsande bakom.



Personligen tycker jag att det vilar något av myndighetsaura över besiktningsproceduren. Tiden från anmäld ankomst till anmodan att infinna sig i besiktningshallen innebär alltid en opåkallad nervositet. För den inre fridens skull har jag därför en stående rutin för bilbesiktning.

Ordentligt varmkörd motor? Check.

Motionerat bromsarna? Check.

Fram med varningstriangeln och klicka i säkerhetsbältena? Dubbel check.

Men hur utformas checklistan för släp? Är släpet med? Check!



Ett kort sirenpip, blinkande lampa och ekipage Helgesson välkomnades in i hall 5, lastbilshallen – jo jag tackar jag! Besiktningsmännen gick direkt till arbete. 



Vad skulle de titta på? Kontrollera hjulen, slitaget kopplingshandsken och sånt givetvis, men sen? Kommer de gå loss med korrosionshammaren på ramen? Belastningstesta trailerns skrovrullar? Kolla åtdragningsmomentet på hjulskruvarna? Dragtesta vinschen? Eller kommer de att… 



–Det såg ju bra ut det där. Det blir 399 kronor. 



Besiktningsmannens ord släggslår tankebanorna in på nytt spår. Vadå färdiga!? Det har ju inte ens gått två minuter sen ekipaget rullade in i hallen. Att rulla lite på hjulen, tända bromsljusen och ett fackmannamässigt ryck i kulhandsken är väl ingen besiktning – eller?! Att begära 399 kronor för besväret blir ju en timpeng på typ 12 000 kronor, det är ju ocker! Det här måste ifrågasättas och det nu!! Jag hör mig själv med alldeles för oberörd röst säga: 



– Toppen, fantastiskt skönt, tack så mycket för hjälpen!



Än en gång hade reflexen att inte ifrågasätta en person med beslutande rätt över de privata tillhörigheternas mobilitet kört över tankens vilja att omvandla mental upprördhet till verbal åsikt.



Fast vad tycker ni läsare? Är det rimligt att det ska kota nästan 400 kronor att besiktiga ett obromsat EU-släp?

 

Premiären av Volvo XC40 Electric (eller vad kan namnet bli?) närmar sig med stormsteg. Volvo har redan lättat på förlåten och släppt en del information om vad vi har att vänta.



Utöver eldriften kan vi tydligen förvänta oss ett nytt Andriodbaserad menysystem samt ett praktiskt stuvutrymme under huven. Men fortfarande har vi alla ett skriande informationsunderskott om vad Volvos första riktiga elbil kan erbjuda. Ja, jag skriver den första riktiga elbilen då C30 Electric aldrig blev en officiell massproducerad modell.

   

Tisdagen den 16:e oktober kliver jag på ett flygplan till Los Angeles för att bevittna lanseringen av den helt eldrivna XC40-versionen som går av stapeln onsdag kväll, svensk tid. Experter från Volvo kommer vara tillgängliga för intervjuer.



Nu undrar jag – vad vill DU veta om Volvo XC40 Electric?



Skriv en kommentar här nedan, eller maila mig på nils.svard@vibilagare.se så ska jag försöka svara på så många av era frågor som möjligt i min webbrapport.



P.S Jag vet vad ni tänker. Nej, jag tror inte att Greta Thunberg har godkänt Volvos upplägg med att flyga över europeiska journalister över Atlanten bara för att titta på en ny motorversion. Personligen hade jag helst tagit vår egen elbil Hyundai Kona ned till Göteborg för att se skapelsen och träffa teamet bakom elbilssatsningen. 



Det är inte bara Volvo som agerar så här. Audi flög journalister till San Francisco för att visa upp sin elbil e-tron när den lanserades för drygt ett år sedan. Sedan var den första provkörningen i Namibia. Så mycket för biltillverkarnas miljötänk …