I dag mäter var och vartannat företag kundnöjdhet. Här betraktas lojaliteten till en viss vara eller tjänst som en kärnfråga. Bilbranschen noterar om kunden gör återköp eller planerar att göra det och om kunden är beredd att rekommendera sin bil till släktingar och vänner. Det är det traditionella sättet att mäta lojalitet. Ofta handlar det om rationell lojalitet, men väljer märke efter dagsaktuellt läge, exempelvis pris, rabatter, garantier med mera.
Men lojaliteten kan också vara av emotionell karaktär, det märke man valt från början håller många fast vid livet ut – trots att det kanske rent praktiskt, eller ekonomiskt, inte är det optimala valet. Den som valt sin bil av emotionella skäl kan till och med ha överseende med vissa fel och brister, allt för att rättfärdiga sitt eget köp.

Nu börjar sifforna för årets AutoIndex trilla in, och för första gången har vi med en delfråga i lojalitetsenkäten där ägarna får gradera hur pass mycket glädje som det enskilda bilinnehavet för med sig. En gradering i glädje (=lycka) är inte detsamma som en gradering i nöjdhet. En bilägare kan vara hur nöjd som helst med sin bil i det vardagliga livet, men graden av lyckokänsla med ett specifikt märke kan variera på ett helt annat sätt. Det är faktiskt inte så flummigt som det låter.

Det här är en av de frågor som vi ska ventilera när AutoIndex 2013 under våren presenteras för våra prenumeranter och lösnummerköpare. Vilket märke har de lyckligaste ägarna?

Den glada vårsolen väcker både blåsippor och småfåglar, men även mindre mysiga varelser. Det fick mina grannar på parkeringen erfara. När de startade sin Opel härom morgonen, lyste en massa varningslampor. De åkte direkt till sin verkstad för att få veta hur allvarligt läget var.

När mecken lyfte huven trodde han knappt sina ögon. Det hade varit fest i motorrummet. Kablar var avgnagda både här och där och massor av små hårda lortar avslöjade vilka som varit framme.

Det tog flera timmar att byta ut alla förstörda kablar och det blev inte billigt.

I rabatten framför de parkerade bilarna fanns fler ledtrådar till bilmarodörerna, jorden hade grävts upp och stora hål ledde ned i marken. Anticimex larmades omedelbart och ryckte ut med en påse råttgift. Nu verkar råttfesterna ha upphört. Några fler fall av söndergnagda kablar har vi inte haft.

Men grannarnas Opel står nu i garage. De började med att byta till en p-plats en bra bit ifrån huset med råttrabatten. Första natten bröt sig tjuvar in i bilen och snodde deras batteri...

I reklamen heter det att Mekonomen gör billivet enklare. Nja, den här kunden fick jobba för sin sak, men i slutändan blev det riktigt bra. Den service med kamremsbyte på en Volvo 850 som från början kostade 8 400 kronor att få utförd hos en Mekonomen-verkstad lyckades han slutligen "pruta ned" till noll kronor (!).

Mekonomen går nämligen i sin marknadsföring också ut med en prisgaranti, där de sänker priset med dubbla mellanskillnaden om kunden kan få en offert på ett lägre totalpris för jämförbar service hos märkesbunden verkstad på samma eller närliggande ort.

Den här läsaren, som jag haft kontakt med flera gånger, var ihärdig och gjorde ett dussintal kontaktförsök hos verkstäder i sin närregion, och fann att Volvo-verkstaden på orten var billigast, 4 554 kronor. Han presenterade offerten för den dyraste Mekonomen-verkstaden som först inte ville tro på uppgiften, men som så småningom tvingades krypa till korset. 8 400 kronor blev 708 kronor, och som "plåster på såren" för allt arbete kunden lagt ned bjöd till slut verkstaden på hela jobbet.

Det råder priskrig ute på verkstadsmarknaden, och för Mekonomen gäller det fortsättningsvis att hålla bättre koll på vad konkurrenterna (=märkesverkstäderna) tar betalt. I annat fall får man överväga om prisgarantikampanjen håller, eller eventuellt skriva om villkoren. Att endast kunna fakturera 708 kronor – vilket hade varit det korrekta i det här sammanhanget – är ingen bra affär, men för kunden är det förstås bara att tacka och ta emot. Billivet ska ju bli enklare hos Mekonomen, som det heter.

Vår familj har det inte lätt, min 80-årige far utpekades för några år sedan som terrorist och själv blev jag i måndags, efter en tjänsteresa tur och retur till Köpenhamn, misstänkt som knarkkurir.

Här klev jag av planet och möttes av tullpolis med schäferhund som markerade min vänstra jackficka. Jag togs åt sidan och halva Arlanda stod och glodde. Pinsamt är bara förnamnet.

I fickan fanns två fingervantar, en ask Läkerol (smak Cactus), några ihopknölade kvitton, en servett, ett 20-pence-mynt och ett par ekollon.

Det är lätt att glömma bort vad som samlas i fickorna, ekollonen exempelvis - varför fanns dom där? Jag erinrade mig plötsligt att jag stoppat på mig dom när jag besökte min systers grav för flera månader sedan. De var vackra och hade fallit ner på gravstenen. Och sedan har de legat där i min ficka, bortglömda.

Polisen sa något om jag kunde ha något som var kontaminerat, men fann inget misstänkt, varpå jag släpptes.

Frågorna som kommer över mig är om man kan lita på knarkhundar eller vad det var med jackan som väckte hundens intresse? Ekollonen? Jag googlade på ”ekollon + kontaminerat” och hamnade slutligen på en sida om giftiga växters ABC. Här visar det sig att ekollon, framför allt för hästar, kan vara extremt giftiga om tanninsyra frigörs. Kanske var det så att ekollonen i kombination med det kontaminerade vattnet som används på kyrkogårdar utlöste någon slags process?

En fråga för en biolog. Någon?

Apropå min far så åkte han dit på sin första utlandsresa. Jag hade inte koll på vad han hade packat ned i handbagaget, men tydligen hade han fått med sig sin gamla kökskniv som han använde för att peta naglarna med på sina stora valkiga arbetarhänder.

Pappa släpptes och kniven fick han till och med behålla. Den kom senare fram i en separat liten konditorilåda på bagagebandet i Salzburg.

Miljöpartiet är ju emot att Stockholm får en förbifart som får trafiken att flyta. (Jag har aldrig begripit varför ett parti som värnar om miljön förespråkar att tusen sinom tusen bilar ska stå på tomgång i köer och ryka ned stan morgon och kväll.)

Nu har partiet låtit Riksdagens utredningstjänst räkna på vad de 21 kilometrarna egentligen kommer att kosta. Är någon förvånad över att de kalkyler som tidigare presenterats varit för låga? 28 miljarder har nu växt till 45. Det verkar som om yrkesgruppen projekterare skolkat friskt under mattelektionerna i skolan, för det är inte första gången de räknar fel på några tusen miljoner. Vi behöver inte minnas längre tillbaka än till skrytbygget Friends Arena i Solna.

Men det får bli hur dyrt som helst – förbifarten måste byggas. Det begriper kanske inte de som har råd att bo så de kan cykla genom stan, men däremot alla som dagligen sitter i de stillastående köerna på Essingeleden. Vägen byggdes på 60-talet och dimensionerades för 80 000 fordon per dygn. I dag trängs med än dubbelt så många bilar på leden och trafiken ökar ständigt.

En förbifart kan inte bli annat än lönsam för hela samhället. Många människor sitter varje år av veckor på Essingeleden istället för att göra något som både de, deras närmaste och samhället skulle må bättre av. Jag tillhör dem och jag är sannerligen inte på topp när jag kommer till jobbet efter att ha konfronterats med alla buffliga medtrafikanter i morgonrusningen.

Vi Bilägares däcktestteam gör just i dagarna de avslutande testmomenten på våt väg. Testerna av vinterdäck körs på Nokians testbana utanför Tammerfors i Finland.

I går bromsade chefredaktör Niklas Carle alla däck i väta. Det blev drygt hundratalet inbromsningar och lika många varv på rundbanan för att kyla bromsarna på testbilen, Volvo V40 T5. Frågan är om vi inte bytt däck på den fler gånger på en dag än vad som kommer att ske under resten av bilens livstid!

Bromsförmågan på våt asfalt är en viktig egenskap på såväl sommar- som vinterdäck. Och här kan vi se vissa viktiga skillnader.

Stabilitet och grepp i väta är något som har förbättrats avsevärt hos de flesta premiumdäck.

Men vinterdäck kommer förstås aldrig i närheten av vanliga sommardäck i de fallet. De är för mjuka även om bättre avvägda kompromisser och ny teknik inneburit förbättringar! Men du har väl bytt till sommardäck för flera veckor sedan?

Det lät så trevligt när kollegorna på Klassiker berättade om "Frukostklubben", ett bilevent man ska hålla på Riddarholmen i Stockholm nu på söndag morgon. Mellan klockan 6-8 drar man ihop ett gäng glada entusiaster för en kopp kaffe och en stunds däckssparkande i den arla morgonstunden.

När dom frågade om inte jag kunde komma förbi med Rödluvan tackade jag omedelbart ja! Men vår VW 1500 S var inte riktigt presentabel att visas upp i sådana sammanhang då hon var rejält neddammad efter sina senaste äventyr.

Jag tog henne därför för att åka till macken och inhandla lite tvättmaterial. Redan på väg dit började ett olycksbådande ljud göra sig gällande. Varje gång jag trampade kopplingen i botten lät det "we-we-we-we-we-we-we". I takt med att köerna tätnade blev ljudet allt intensivare och det var med hjärtat i halsgropen jag till sist rullade ned i Vi Bilägares garage. Bilkörning kan vara spännande på så många olika sätt...

Nu har jag konsulterat med Jon Remmers, husmekaniker och VW-guru på Klassiker och han säger att kopplingen/urtrampningslagret mycket väl kan hålla över söndagen men att han inte ger några garantier.

- Det är som att spela på Bingolotto.

Nåväl, jag tänker ta mina chanser i lyckohjulet och åka dit! Kom förbi vetja så får du se om jag lyckades.

Läs mer om bilträffen här: http://www.klassiker.nu/frukostklubben

Så är president Obama här och han har förvandlat Stockholm till en riktigt trevlig stad! De flesta har lämnat bilen hemma, skrämda av myndigheternas enträgna varningar om förestående trafikkaos. I morse susade bara en och annan bil på trafikleden utanför mitt hus och jag hörde fåglarna kvittra i träden. Vanligen är vägen fylld med brummande, rykande och krypkörande bilar, framförda av stressade förare som försöker tränga sig fram både där det går och inte.

Jag väntade en stund på en buss som aldrig kom, ty många linjer var inställda. Men tunnelbanan gick. Närmaste station ligger en bra bit från jobbet vid Norrtull. Jag kom upp ur underjorden vid Odengatan och fick se en ny stad. Trottoarerna var fulla med folk och på gatan syntes inte många bilar. Det var både tyst och friskt i luften och de flesta fotgängare såg ut som de gillade att traska i sin biltomma stad.  Inte förrän de är borta, märks det hur bilarna förstör stadsmiljön. I morse var Stockholm nästan idylliskt!

Alla håller naturligtvis inte med om att Stockholm är bäst utan bilar och bussar. Tusentals har nog svurit över allt krångel som Obama orsakar.

– Jag vet inte vad jag ska ta mig till, om jag ska ta en taxi eller gå hem igen, ropade en uppjagad kvinna i mobilen när jag passerade henne vid en ödelagd busshållplats.

Många har förstås besvärligt att ta sig till och från jobbet utan bil. Men de som ändå chansat på bil verkar ha vunnit. Kollegorna från Uppsala hör till dem. De kom till jobbet på rekordtid efter att ha kört på en i stort sett tom motorväg rakt in i stan, utan en enda kö. För deras del får Obama gärna komma oftare.

Semestern är slut. Sommaren också, även om man nästan inte kan tro det med tanke på den senaste tidens helt sagolika väder.

Men jag tänkte ändå återvända lite till min sommarledighet – eller rättare sagt till mina upplevelser i den stundtals intensiva semestertrafiken.

Jag hann lägga rätt många mil under hjulen på min långtest-Volvo (V40) under mina fyra arbetsfria veckor; det blev dryg 600. Jag hann tyvärr också se en hel del tokerier ute på vägarna, många av dem rent livsfarliga.

Vad jag däremot inte såg var några trafikpoliser. Jag mötte två polisbilar och en mc-polis under alla de långresor jag gjorde i sommartrafiken. Det var allt. Och då körde jag ändå mestadels på pulsådrorna E4, E18 och E20.

En stilla undran är förstås: Var fanns ni alla trafikpoliser, när ni behövdes som bäst? Det kan väl inte vara så att ni också hade semester?

Det utlovade regnet lyser med sin frånvaro och här på bilsalongen i Frankfurt är det svettigt värre. I år testar vi nått nytt i vår rapportering härifrån: tillsammans med webb-tvredaktör Fredrik Nyblad gör jag små nyhetsinslag från mässgolvet. Hur det funkar får ni gärna vara med och bedöma.

Redan efter två timmar kan jag konstatera att det i alla fall blir mycket promenerande mellan hallarna. Och att här är varmt! Och att det finns hur mycket som helst att titta på. Över 1 000 utställare finns på plats med massor av spännande saker att titta på. För den intresserade rekommenderar jag starkt ett besök här. Men låt det i så fall ta tid! IAA Frankfurt är inget man river av på en förmiddag!

I sommar har Vi bilägares Kia Cee’d härbärgerat hela familjen Rönnblom då och då. Det innebär också att valpen Oboy suttit i bagaget. Det är en Berner Sennenhund som under de senaste 7 månaderna vuxit från 10 till drygt 40 kg, under noggrann viktkontroll. Inte mer än plus ett kg per vecka.

Han borstas regelbundet, det vill säga varje dag, med något som liknar ryktborste. Den har en tunn stålborst som effektivt tar bort löst hår.

Men till själva problemet. Hur jag än försöker skydda inredningen där bak, men dubbla badhanddukar och flitig dammsugning, så är det lögn att hålla bagagerumsmattan snygg. Ju mer jag dammsuger desto mer luddar mattan upp sig. Allra värst är om man få in granbarr. De får man nästan plocka med pincett.

Jag har en bestämd känsla av att mattans kvalitet är ett problem. Körde en sväng med Vi bilägares poolbil, en V70 från 2007. Där var det inga som helst problem att dammsuga bagaget rent. Men Volvons matta har en riktig lugg – inte fastlimmat ludd!

Dessutom tycker jag att själva lastgolvet bågnat en aning. Kanske 40 kg hund är för mycket?

Jag vet att många tycker att hundar inte har i en bil att göra. Men en kombi köper nog många med tanke på lastmöjligheterna och för att den rymmer också familjens jycke. Men det gäller tydligen att raka hunden, helt klä in utrymmet med något skydd eller välja bil med högre kvalitet på inredningen!  Eller har någon av er en smart lösning?

För några dagar sedan berättade jag om killen som fått bilen stulen, vilken varit enkel för tjuven att sälja eftersom registreringsbeviset legat i handskfacket. Den gula delen (för ägarbyte) ska aldrig finnas i bilen utan vara gömt på ett säkert ställe. Men den blå delen med uppgifter om bilen kan vara bra att ha med sig. Inte minst om man tänker åka till Tyskland.

I våra långtestbilar har vi aldrig några papper men det fick jag sota för när jag nyligen åkte på tyska landsbygden. Plötsligt klev det ut en nitisk polis på vägen och stoppade mig. Sedan han kollat körkortet begärde han att få se bilpappren.

Polisen mulnade medan jag försökte förklara att vi i Sverige inte behövde föra med några papper eftersom polisen enkelt kan kolla allt via sina datorer. Det gick inte att göra med en svensk i Tyskland (tror jag).

– Nehej. Inga papper, sa den bistre polisen och trevade efter bötesblocket. Och var är förbandslådan?

Ja, var? Jag letade i fack, under sätena och övergick sen till bagaget under polisens bistra övervakning. När jag lastat ur varenda pinal måste jag erkänna, att det inte fanns någon förbandslåda i bilen. Klantigt, men sånt kan glömmas bort att kontrolleras när testbilar cirkulerar mellan många förare. Mina försök till undanflykter bet inte på polisen.

Glömda papper kostade tio Euro. Glömd förbandslåda lika mycket att betalas på plats vid vägkanten. Det var visserligen inte så dyrt, men på en semesterresa kan 20 Euro användas till betydligt roligare saker än böter.

I Vi Bilägare nummer 18 kommer min rapport om den ansiktslyfta Ford Fiesta. Provkörningen utgick från Roms berömda filmstad Cinnecita’ där det är lite svårt att veta vad som är verkligt och vad som är kuliss. För dagen höll ett team på att bygga upp en gatuscen från New York och det såg så autentiskt ut att jag fick gnugga mig i ögonen för att inte tro mig plötsligt teleporterad till andra sidan Atlanten. Sedan kom en pr-person och sjasade i väg mig för scenbygget var mycket hemligt.

Arrangören hade i alla fall haft den goda smaken att visa inte bara den senaste utan också den allra första Ford Fiesta, debut 1976 och ritad av den berömde designern Tom Tjaarda. Han är amerikan med holländskt ursprung.

Åsynen av den lilla bilen resulterade i en drös så kallade flashbacks för min del. Ur-Fiestan var min allra första tjänstebil när jag sommaren 1978 for runt i Skaraborg som reporter för SkLT-Va, Skaraborgs Läns Tidning. Uppdraget från redaktionsledningen var enkelt: Skriv om vad som helst, ta kort på det och kom hem med tre artiklar per dag.

Jag glömmer aldrig utflykterna längs alla småvägar och den beredskap för precis vad som helst de resulterade i. Ena dagen var det kommunpolitik i Skövde, nästa ett halmtak som lades om på en stuga vid Hornborgasjön. Text och bilder, alltid leverans framåt kvällen.

Den knallgula Fiestan med hundtandsmönstrad svartvit klädsel gick som skottet. Den kändes så extremt modern, med gigantiska glasrutor, låg midjelinje, smakfulla detaljer, snygg front – och en träig motor som knappast förändrats sedan Ford Anglias dagar.

Nu stod den här igen, i Rom, fast alldeles ärtgrön. Vilken bil. Lövtunna dörrar, knäckebrödshård plast i inredningen, brunmurrig klädsel, tolvtumshjul, 53 hästkrafter. Jag ville bara ta den med mig hem.

För några år sedan fick jag faktiskt ett Fiesta-återfall, eller snarare, min son blev sugen på en och hittade en finfin i Rättvik. Ford Fiesta VIP hette den, från 1981, läskedrycksgrön och med dubbla originalmonterade fartstripes längs karossidorna. När sonen tröttnat (det gick ganska fort) tog jag över och körde bilen en vinter och lite till. Bullrigt och lite gammaldags men roligt varje meter!

Tom Tjaarda, förresten, honom träffade jag på en bilutställning i Italien i maj i år. Han var mycket trevlig och berättade om några av alla de bilar han stått bakom. Det är en fantastisk rad: Fiat 124 Spider, Ferrari 365 GT California, Fiat 2300, De Tomaso Pantera, Lancia Y10 och många, många fler.

Men bland dem alla är Fords första Fiesta min personliga designfavorit, ännu 36 år efter debuten. Den bevisar att bra funkis alltid är tidlöst snygg.

Många bilföretag går på knäna nu och siffrorna är ingen rolig läsning. Sedan 2009 har försäljningen i Europa minskat med 2,2 miljoner bilar och väntas i år stanna på 11,8 miljoner. Nästa år kommer det antagligen att säljas ändå färre.

Min mycket kunnige och läsvärde kollega Jonas Fröberg i Svenska Dagbladet gjorde i går en analys över orsaken. Det är inte bara eurokris och arbetslöshet som får folk att spara pengar istället för att köpa ny bil. Värre är, att ungdomar varken tar körkort eller bryr sig om bilar och om de skaffar bil blir det en liten ekonomisk sak. I många yngre kretsar är det helt enkelt ingen status att åka omkring i något stort och flott och nytt.

Det var annat när jag tog körkort! Då drömde man om långa motorhuvar och massor av hästkrafter men då kostade också soppan under en krona litern och det talades aldrig om skitig luft. Dagens unga vet så mycket mer om vad bilarna ställer till så det kanske inte är så konstigt att de är lite aviga till bilägandet. Många har heller inget behov av egen bil. I datorn kan man ju både få spännande upplevelser och träffa sina kompisar, billigare och enklare än att ge sig ut och bidra till trafikinfarkterna.

Och när det behövs en transport, finns ju bilar att hyra.

Hur bilbranschen ska tackla framtidens motsträviga köpare ska bli intressant att se. Kanske vi får annorlunda typer av bilar? Vi har ju redan fått pekskärmar och paneler som ser ut som iPads och snart kan nog varenda ny bil anslutas till internet. Men jag tror inte att det räcker för att locka unga köpare. Vad tror du behövs?

Mycket kan sägas om vintern och framkomligheten. Vem vill exempelvis halka fram på en 70-väg som den här för att komma fram till busshållplatsen?

Och hur kan det komma sig att pengarna avsatta för snöröjning är slut i många kommuner före jul – efter bara några veckor med vinter?

Förseningar i kollektivtrafiken beräknas kosta samhället sex miljarder varje år. Hur många miljarder ska vi plussa på för förseningar i biltrafiken?

Varför står kollektivtrafiken still när den som bäst behövs? Det måste vara mer lönsamt med välfyllda bussar som klarar halka och kyla än med 75 personbilar med dubb? Vem har handlat upp tågen som inte klarar nordiskt bruk?

Varför måste alla köra med så korta avstånd trots att det råder vinterväglag?  Långsamt kör vi men alldeles för nära varandra!

Vilket drabbar miljön mest – saltning eller dubbpartiklar? Är et någon som vet?  Dubbanvändningen ska uppenbarligen minskas. Men om saltets negativa effekter talas det med i mindre bokstäver.

Varför möter jag i bästa fall snösvängen på väg ut från Stockholm när jag kör till jobbet vid sextiden på morgonen? Och varför saltas det i stället för att plogas?