Vi hade lite problem med vår nya Saab 9-5 vid senaste förarbytet. En luftskärm av plast framför höger framhjul fick en törn vid ett besök i en snövall och skrapade efter det i backen. En backsensor hade lagt av sedan den tryckts in, ett litet lacksläpp på bakluckan och siffran 5 på emblemet behövde också åtgärdas.

Jag kollade på nätet och hittade en Saab-verkstad som fått 28 betygsättningar, alla var på fem av fem möjliga. Ringde dit och skulle boka tid men möttes av beskedet:

”Första lediga tiden är om två månader men egentligen tar vi inte emot nya kunder. Vi har fullt upp med våra stammisar.”

Där ser man vådan av att få för höga kundbetyg.

Nu löste det sig, jag fick lämna bilen om jag kunde avvara den minst en vecka. Två dagar senare ringde verkstan och meddelade att bilen var klar.

I dag fick jag räkningen och det var det bästa av alltihop. Inte bara för att slutsumman på reparationen var blygsamma 1 646 kronor inklusive moms.

Det som värmde i hjärtat på en tidigare samlare av Halda var att fakturan och adressen på kuvertet hade skrivits på en gammal hederlig skrivmaskin. Det är minst 30 år sen jag senast fick ett maskinskrivet brev.

Vad verkstan heter? Nej, det får fortsätta att vara en liten hemlis. Men så mycket kan jag avslöja att den varken har hemsida, mejl eller fax. Det känns bra!

Det finns tre ämnen som engagerar mer än andra inom bil- och trafikområdet. Rondellkörning, dubbdäcksförbud och Toyota.

Vi brukar skoja om att den som skriver en artikel som innehåller alla dessa tre komponenter vinner den interna tävlingen om flest läsarreaktioner, överlägset.

När det gäller Toyota är polariseringen av åsikterna förvånande. Inte att så många tycker att det är världens bästa bil utan att andelen som tycker att allt är skit med Toyota (och andra japanska märken också för övrigt) är så stor. För det är det ju inte, Toyota är ett världsledande märke även om man nu tappat tätplatsen på den globala försäljningslistan. Och japansk bilindustri generellt har inte nått sin position utan orsak.

Men det är väl den gamla vanliga visan om att det kostar att ligga på topp.

Nå, nu har alla Toyota-älskare i alla fall fått en tummelplats där de kan få sitt lystmäte när det gäller sitt favoritmärke, www.mintoyota.se är en ny portal på webben som Toyota Sweden lanserar i dag.

Första intrycket är att sajten är mycket matnyttig för Toyota-ägare och intressant även för oss andra. Kolla själv!

Här ligger chefredaktör Niklas Carle och försöker reparera i40:s flaps! Vinterkörningen innebär snörök. Efter ungefär 15 mil i ganska besvärligt väglag kom det uppenbarligen in försvarliga mängder snö in genom plastgrillens ribbor.

Dagen därpå inleddes vinterövningarna med test av stolsvärmen. Med termometrar placerade på förarsitsen mätte vi hur snabbt värmen kommer.

Efter drygt 20 minuter började det lukta konstigt i i40:s kupé, bäst beskrivet som bränd plast. Det dök också upp ett meddelande i displayen i instrumentpanelen ''check airflapsystem''.

Niklas tog fram datorn och fick snart fram en förklaring. Man skulle kunna säga att Hyundai i40 har en elektrisk kylargardin, det vill säga automatiskt elmanövrerade luckor i fronten som stänger till när det blir för mycket kall luft och motortemperaturen sjunker. Jättebra tänkt!

Men det visade sig att snön innanför grillen antagligen först smälte när vi parkerade och sedan snabbt frös till is. Så när motorn började bli varm och luckorna skulle öppnas så gick det inte och elmotorerna började gå varmt.

Lösningen ser ni på bilden. Niklas petade bort isen med en av utlånad skruvmejsel! Hela vintertestet av Vi Bilägares nya långtestbilar redovisas i Vi Bilägare 3/2012.

När trafiksäkerhetsdirektören Claes Tingvall först lanserade Nollvisionen 1995 gapflabbade hela omvärlden, säger han i en intervju i tidningen Motorföraren.

Hans chef på dåvarande Vägverket, generaldirektör Per-Anders Örtendahl, varnade honom för att Nollvisionen skulle kosta honom jobbet.

Ja, vi var många som avfärdade Nollvisionen som en korkad utopi men Tingvall stod på sig. Idag framstår motståndet mot Claes Tingvall som det utan tvekan mest korkade av alltihop.

En vision om att uppnå noll döda och skadade i trafiken är väl en fullständig självklarhet. Det som vi hakade upp oss på var att Nollvisionens mål var omöjligt att uppnå.

So what? En vision är en vision och Nollvisionen uppstod när Vägverket fick frågan av kommunikationsminister Ines Uusmann om hur man ville formulera målen för trafiksäkerheten.

– Noll döda såklart, blev svaret och något annat besked från människor som arbetar med trafiksäkerhet var förstås otänkbart.

Claes Tingvall är värd både stor respekt och beundran för sin vision när det gäller trafiksäkerhet och sin envishet att framhärda.

För ett tag sedan berättade jag om Sandra utanför Sundsvall som köpt sin första bil, en Skoda Octavia RS -02 för 47 000 kronor. Hon tyckte att ljuset var riktigt dåligt och vände sig till Mekonomen där hon fick rådet att prova att byta lampor för 1 753 kronor styck. Om inte det skulle hjälpa var det enligt Mekonomen byte av hela strålkastarpaketet som gällde, vilket skulle gå på 30 000 kronor för båda sidor.

Det priset visade sig vara helt fel. Mekonomen rättade det till knappt 16 000 kronor för två kompletta strålkastarenheter.

Nå, hur gick det då för Sandra och hennes problem med billjuset?

Jo, hon tyckte att även 16 000 kronor var i saftigaste laget och i ett mejl berättar hon:

”Jag åkte till Careta i Timrå som tyckte att lamporna lyste starkt och en kvinnlig kundmottagare gav mig rådet att åka till Berners och be om en ljuskontroll. Hon ville inte sälja nya lampor till mig för 1 850 kronor eftersom hon ansåg att det var att lura mig då hon inte visste felet.

Hos Berners ville de inte ens gå ut och titta på bilen utan föreslog att jag skulle låta testa ljuset för 1 200 kronor för att därefter kunna hjälpa mig.

Då åkte jag vidare till Mekonomen igen och fick rådet att åka till Berners och göra ljustest och sen eventuellt komma tillbaka för byte av lampor. Mekonomen sa att de inte hade utrustning för att ta in bilen och kolla ljuset.

Tillbaka i Timrå besökte jag en OKQ8-station där mekanikern Magnus genast avbröt sitt arbete med en upphissad bil och frågade vad han kunde hjälpa till med. Han följde med ut, tittade på ljuset och sa att han inte tyckte de var dåliga i styrka. Jag berättade om allt jag varit med och Magnus sa att jag skulle återkomma senare under veckan så skulle han titta mera noggrant.

Sen gjorde jag ett sista besök på en mindre verkstad, Sune Hultmans, i Timrå. Han följde med ut och tyckte som Magnus på OKQ8 att ljuset var bra i styrka. Sen tog han in min bil i verkstan och kollade ljusinställningen. När han var klar med justeringen berättade han att höger ljus hade pekat upp mot trädtopparna och att vänster var riktat 2,5 meter framför bilen.

När jag frågade hur mycket det kostade så svarade han att ’det bjuder jag på’.”

Sandras egen lärdom av den här historien är att hennes förtroende för större verkstadsfirmor fått sig en rejäl törn. Ingen på dessa ansåg sig ha tid att titta på billjuset. Hade de gjort de så de förmodligen direkt kunna spåra den egentliga orsaken till det klena ljuset, nämligen att strålkastarna var felinställda.

I fortsättningen kommer hon alltid att vända sig till mindre verkstäder.

– Bemötandet och kundservicen är bättre på småfirmor. Jag vill inte stå och känna mig dum när jag inte kan svara på alla tekniska frågor för att personalen på de större firmorna inte hinner följa med ut och själva titta på bilen.

Nu slutade det här bra i alla fall för Sandra. Kostnaden för att fixa till ljuset gick från 30 000 kronor till noll. Men visst är det märkligt att en del proffs är så amatörmässiga att de inte börjar med felsökningen i rätt ände.

Det lönar sig att jämföra priser. På allt och framför allt på reservdelar till bilar.

Jag kör Skoda Yeti TDI, en alldeles utmärkt bil men just mitt exemplar har den egenheten att den bränner parkeringslampan på vänster sida lite då och då.

När jag ändå skulle köpa nya – det fick bli två stycken för att ha en i reserv – så passade jag på att göra en prisjämförelse på tre ställen.

1. Mekonomen. De hade visserligen inte 5-wattslampan i blått men priset var klart konkurrenskraftigt, 26 kronor för ett tvåpack.
2. Skoda. Försäljaren hämtade två blåa originallampor och kollade priset och blev själv lite förskräckt. ”48 kronor styck, 96 för två, det var mycket. Du får 20 procents rabatt så har jag gjort nånting i alla fall. Jag tror inte de kostar mer än 40 kronor på macken.”
3. OKQ8-mack. Inte heller där fanns parkeringslampan i blått men priset var inte ens hälften av Skodas, 35 kronor för två stycken.

Glödlampan på Mekonomen kostade alltså bara en fjärdedel av vad Skoda tog. Man frågar sig hur det kan vara så stor skillnad som 35 kronor per lampa?

Det kan knappast bero på att originallamporna är blåa (vilket de är för att ändra ljustemperaturen så att ljuset ska bli vitare). Så mycket mer kostar det inte att tillverka blåa lampor.

Det är klart att man som kund känner sig lurad när man upptäcker sånt här. Och även om Skoda tjänar på att ta hutlöst mycket för parkeringslampan så förlorar man mycket mer när kunden upptäcker prisskillnaden.

Sådan prispolitik kallas att bita sig i svansen.

Enligt Joakim Palmkvist, vd för Swebus, drar Swedavia in en halv miljard kronor per år på parkeringsavgifter för personbilar på Arlanda. Det gör 25 000 kronor per parkeringsruta.

Ingen dålig sidoinkomst för ett statligt bolag som har till uppgift att ansvara för driften av elva av landets flygplatser. Särskilt inte om man jämför med huvudverksamheten, flyget, som enligt Palmkvist gav omkring två miljarder i intäkter förra året på Arlanda.

En p-plats på Arlanda kostar från 210 till 310 kronor per dygn, 80 kronor per timme. De höga p-avgifterna förklaras delvis med omsorg om miljön. En rätt så lönsam ”omsorg” som synes.

Nå, vad är alternativet för den som inte vill betala dyra pengar för bilparkering eller taxi?

Arlanda Express, snabbtåget? Jodå, det är visserligen snabbt (20 minuter) men svindyrt, 490 kronor tur och retur för en vuxen. Arlanda Express går mycket riktigt med stor vinst.

Flygbussarna? Bästa alternativet hittills; det kostar 198 kronor tur och retur. Men inte så länge till och det är det som upprör bussdirektören Joakim Palmkvist.

Swedavia har nämligen bestämt sig för att införa en extra avgift för bussar till och från Arlanda. Det innebär att Flygbussarna måste höja biljettpriserna.

Palmkvist tycker med viss rätt att Swedavias tal om miljösatsning skorrar falskt.

Sammanfattningsvis: fler aktörer inom flygbranschen pressar priserna på detta särskilt miljöfarliga transportsystem. Resorna till och från flygplatsen kostar allt mer och är snart så dyra att många inte har råd att ta sig dit.

Vilket innebär minskat flyg och mindre utsläpp.

Är det kanske rentav så Swedavias miljöstrategi ser ut..?

Björn Ranelid – ständigt denne Björn Ranelid.

I lördags delade han Sverige i två läger vid Melodifestivalen i Leksand. För eller emot. Jag var mycket emot, tyckte det var ett präktigt pekoral han totat ihop.

Nu har han tänt svenska folket igen och nu är alla emot utom hans fru.

MAN PARKERAR INTE SIN BIL PÅ HANDIKAPPLATS UTAN TILLSTÅND!

Inte ens om man heter Björn Ranelid och absolut inte om man dessutom kör Jaguar.

Det hände efter Melodifestivalens delfinalen i Leksand och bildbevis presenteras av tidningen Expressen. Ranelid är tagen på bar gärning när han med uppknäppt skjorta och bärandes en vattenflaska lämnar sin Jaguar efter att ha parkerat mitt framför skylten för handikapparkering utanför hotellet i Tällberg.

Detta är på kvällen och Ranelid är stilenligt iförd solglasögon!

Ranelid själv vill inte kommentera det hela; undanflykterna står hans fru för i Expressen

”Vi kom sent, det var vid 23-tiden, Björn skrev en krönika, det var blixthalka och kaos på parkeringsplatsen, Björn var extremt trött, det fanns bara en p-plats kvar, vi bedömde sannolikheten som väldigt liten att det skulle komma en handikappad dit mitt i natten.”

Sannolikheten att det verkligen skulle komma en handikappad dit var nog minst lika stor som att Björn Ranelid skulle göra det. Jag menar, hur ofta dyker han upp i Tällberg?!

Det som är osannolikt är Björn Ranelids förmåga att skapa rubriker.

Ingen har väl kunnat undgå att kronprinsessan Victoria och prins Daniel fick en dotter i morse, medierna har ju inte direkt talat tyst om saken.

Sedan lunchtid har nyhetssajterna toppats av bilder som visar hur paret tillsammans med sin nyfödda prinsessa anländer till Haga slott – i en grå BMW X5.

Första turen på fyra hjul blev alltså tysk och återigen kammar BMW hem den kungliga exponeringen. Samma sak var det vid bröllopet häromåret. Den gången rullade en BMW tätt bakom brudparets vagn under hela kortegen genom Stockholm.

Liksom alla nyblivna föräldrar förtjänar Victoria och Daniel många gratulationer. Men det gör också BMW. Grattis till gratisreklamen!

Det var inte bara kronprinsessparets BMW som agerade kunglig transport under torsdagen. Dessutom skymtades kungen och Silvia i en Hyundai Terracan.

Bilvalet kan tyckas något överraskande. Terracan är en terrängbil som tillverkades mellan 2001 och 2007, en suv i budgetklassen. Varför väljer Carl XVI Gustaf med sitt ansenliga apanage att ratta just en Terracan?

Kollegan Christian Ellmark kom snabbt med en förklaring: kanske är det namnet Terracan – ”Jordens härskare” eller ”Jordens kung” – som lockar?

Ibland förvånas man över teknikens under – och det gör jag just nu.

Jag har tidigare alltid haft mobiltelefoner med röststyrning, men min senaste lur saknar sorgligt nog den nyttiga finessen. Och det känns helt handikappande.

Tidigare kunde jag bara säga ett namn, så ringde telefonen på egen hand upp den person jag ville snacka med. Det går inte längre, så nu måste jag manuellt sitta och knappa fram rätt namn i telefonboken.

Men det gäller inte bakom ratten i nya Volkswagen Up, som jag just nu håller på att testa. Den lilla multimedia-skärm som följer med på köpet om man väljer sin Up med högsta utrustningsnivån High Up (pris: 126 900 kr) fixar röststyrningen, trots att telefonen inte har den funktionen.

Det krävs förstås att man Bluetooth-ansluter luren till systemet. Men med min lilla enkla hjärna fattar jag ändå inte hur det går till. Hur fasen kan röststyrningen funka när själva telefonen saknar den detaljen?

Fast egentligen är det kanske inte så mycket att fundera över. Det är bara att göra tummen upp för lilla Up!


Hyundai i30, Chevrolet Cruze, Jaguar XF och flera andra nyheter på årets bilsalong i Genève har en sak gemensamt. Kombikarossen.

Utanför våra gränser är kombin i minoritet, men här i Genève är den mer närvarande än på länge. Den som föredrar kombilucka och mycket plats för bagage har många intressanta bilar att se fram emot.

Upplagan har varit på villovägar, men i dag hamnade äntligen Begköpguiden 2012 på vårt redaktionsbord – och ska från och med i morgon, 8 mars (två dagar försenad) finnas ute i butik. Hela vintern har jag suttit och knåpat med alla uppdateringar och lagt in ytterligare 15 biltester, nu totalt 203 bilar. När vi började med Begköpguiden 2006 hade vi 86 biltester.

Våren brukar vara bilköparens tid och tendensen är att intresset för begagnat ökar. I finansiella orostider håller kunden hårdare i plånboken, och då blir självfallet nästan nytt ett lämpligt alternativ.

I boken finns bland annat 35 000 uppdaterade prisuppgifter redovisade, 400 ägandekalkyler framräknade och alla betygen från våra 433 rosttester sammanställda.

Jag hoppas att det ska finnas en hel del matnyttig information att hämta när ni nu ger er ut i bildjungeln – hos handlare eller via nätet – för att finna pärlan.

Vi Bilägares Hyundai i40 är förträfflig i många avseenden. Men helljuset är rena mörkret. Med xenon har bilen ett mycket brett och bra halvljus men när man behöver en lång ljuskägla har det varit tji lyse!

De två första bilar vi mätte var inte vår egen testbil. Men efter idel klagomål från övriga testförare har vi nu kollat också långtestbilen, som ändå är försedd med räddande extraljus.

Bilens egna helljus nådde bara 133 meter – efter petnoga justering. Efter glödlampsbyte, från Longlifelampa till Osram-standard, fick vi en ljuskägla på 156 m. Så nu ska jag leta fram en pluslampa för att se om vi kan få ännu bättre fart på lyset.

Det är ganska lätt att byta glödlampa. Reflektorn är djup men har mycket liten omkrets och helljuset upplevs som gult i jämförelse med xenonhalvljuset. Vår extra ljusramp sitter troligen för lågt för att åstadkomma den kraftiga förbättring som skulle behövas. Vi återkommer till denna fråga efter lite lamptester på vår i40.

Som oftast handlar det om arbetstillfällen kontra naturintressen. Har bilat i norra Dalarnas fjällvärd där vårt svenska nationalfjäll Städjan alltid hamnar i blickfånget, än mer var det så fram till 2007 då regeringen till sist avslog en ansökan från Idre Fjäll om att få bygga ut backar och liftsystem.

En jättelik utredning, ”Tre toppar”, som handlade om samhällsnytta, hänsyn och konsekvenser togs fram, men Städjan klarade sig den gången, eftersom fjället numera också skyddas av EU:s naturskyddsinventering Natura 2000.

Jobbfrågan lär på nytt dyka upp och Städjan står ingalunda säkert för exploatering trots att fjället räddades 2007. Idre Fjäll är naturligtvis ett lyft för hela Älvdalens Kommun, men utvecklingsmöjligheterna är begränsade eftersom hela fjället är så gott som utbyggt i alla väderstreck.

Kanske kan räddningen för regionen bli nya Himmelfjäll, ett ”bortglömt” och nu ”naturgodkänt” grannfjäll till Idre Fjäll. Det har redan börjat byggas på Himmeråsen, som toppen egentligen heter, och planerna är högtflygande. Före år 2020 ska Himmelfjäll bli ett fullvärdigt komplement (och konkurrent?) till Idre Fjäll, enligt fastställd Masterplan.

Låt Städjan få vila i fred!