Normalt brukar vi presentera Sveriges största och mest omfattande bilkonsumentundersökning AutoIndex i månadsskiftet april/maj. I år har vi gjort en djupdykning på den svenska bilmarknaden och utökat antalet märken från 22 till 26. Det har medfört att vi fortfarande håller på att samla in och sammanställa uppgifter från slumpvis utvalda bilägare runt om i vårt land. Det betyder också att vi får skjuta fram publiceringen till vårt nummer 9, som kommer ut i början av juni.

Som vanligt handlar det om tyckanden från privata kunder, nu dem som äger bilar i årsmodellintervallet 2005-2011. Fyra nya märken tillkommer alltså, sett till hur de har sålt under perioden. Gissa vilka?

Vad är värst?

Bli stående vid vägkanten efter en punktering där hjulbultarna sitter som berget eller att en morgon upptäcka att bilen står på bromsskivorna och alla alu-fälgar är puts väck?

Kostnadsmässigt kan det gå på ett ut, beroende på vilka fälgar man har.

Från och med nu kör vi i alla fall med vanliga olåsta hjulbultar i vår Volvo V70 -08. Vi bedömer att risken att bli av med våra alu-fälgar – just våra bör inte vara speciellt attraktiva på tjyvmarknaden - är mindre än att hjullåsnyckeln ska haverera på nytt.

Det hände alltså när v i skulle skifta från vinter- till sommarhjul. Låsbultnyckeln deformerades, möjligtvis av att muttermaskinen vid förra bytet gått på för mycket kraft. Vår däckfirma hävdar att framför allt Volvos låsbultnycklar, Volvo McGard, håller alldeles för dålig kvalitet och än värre ska det enligt uppgift vara med BMW.s nya aluminiumnycklar.

Om låsbultnyckeln deformeras gäller det att ha koll på den åttasiffriga låskoden. Annars återstår det att med våld ge sig i kast med att lossa hjulbultarna.

Man ska inte stressa, ty då klantar man sig gärna. Nu har jag knäckt till tidningens Hyundai i40 och det skäms jag för. Så här gick det till:

Tillsammans med kollegan Erik förberedde jag första fasen i vår så kallade semestertest. Då provar vi hur bilarna är att lasta, att åka långt i och hur säkra de är att köra med full last. Vi hjälptes åt med Hyundaiens lastbågar och det var inget lämpligt jobb en fredagseftermiddag när vi båda hade bråttom hem.

Lastbågarna levererades i tre kollin och sammanlagt 48 delar och det var ett förskräckligt pyssel. Bilen stod med dörrarna öppna under utprovningen av bågarna och plötsligt kom jag på att jag måste lasta alla våra väskor som fanns i ett förråd i andra änden av garaget: Hoppade in i bilen, slängde i backen och…knak..brak..!

Höger bakdörr stod öppen. Och bilen stod parkerad vid en pelare. Det lät som om hela dörren bröts loss.

På darriga ben klev jag ur för att undersöka hur mycket jag förstört. Men det var inte så farligt. Dörren gick att stänga och när den är stängd syns inte så mycket. Vi kunde både köra och fotografera Hyundaien utan problem, bara vi inte öppnade höger bakdörr. Den sitter numera liksom för långt fram i dörrkarmen.

I morgon får jag veta hur illa jag ställt till bilen. Jag har stämt träff med en plåtslagare. Hoppas han säger, att det bara är att justera gångjärnen…

Fortsättning följer.

Ljudmätaren är i högsta hugg och protokollen finslipade. Snart är det dags för en ny spännande bullermätning.

Den här gången ska vi kolla om det överhuvudtaget går att dämpa det hemska däcksdån som finns i många moderna bilar och som totalt förstör ljudkomforten.

Vi har kontakt med en firma som påstår sig kunna kapa bullernivån i kupén med upp till tio decibel i svensk landsvägsfart. Om det är sant skulle det vara närmast en revolution för många plågade bilägaröron.

Nästan vecka synar vi firmans argument med vår avancerade mätutrustning. Två bilmodeller kommer att kollas; suven Mitsubishi Outlander och Kia Cee´d av förra modellen. Båda är kända för sitt elaka däcksbuller.

Själv är jag minst sagt skeptisk till att metoden fungerar. Jag minns när vi för några år sedan lät tanka i 15-20 liter ljuddämpningsmassa i en Mazda 626. Tak, baklucka, skärmar, hjulhus – allt behandlades. Resultatet blev noll. Bilen bullrade precis lika mycket efter behandlingen som den gjort innan.

Hoppas – för alla öronplågade bilägares skull – att det fungerar bättre den här gången...

Till sommartestet hjälpte jag till att montera takbågar dagen innan testerna på flygfältet. Jag hade just beställt och inhandlat lastbågar till vår VW Up. När man ringer så kommer man uppenbarligen till en växel. Jag bad att få bli kopplad till Hammarby. Det blev jag tydligen inte.

När jag fick ett SMS om att beställda delar anlänt, åkte jag till Hammarby för att hämta ut dem följande lördag förmiddag. Men de fanns inte.  Efter en närmare koll visade det sig att meddelandet kom från Din Bil i Södertälje. Det blev bråttom. Men jag hann.

Det härliga är att när man öppnar kartongen, ligger lastbågarna snyggt förpackade, monterade och med tydlig anvisning om var  på taket de ska sitta och med ett särskilt verktyg som ger rätt moment. Så okej, de är ganska dyra men det tjänar man in på ett snabbt, enkelt och säkert montage!  Marianne Sterner som för tillfället hade Hyundai i40 bad om ett handtag för att få ihop sina bågar som mest liknade ett mekano, med tre plastpåsar fyllda av skruvar och brickor och två monteringsbeskrivningar.

Hyundais bågar är visserligen aningen billigare. Men jag betalar nog gärna en extra 500–lapp för VW:s version. Jag tror det minskar risken för fel och det är viktigt när man lastar på taket!

Snart är det skilsmässa för mig igen. På måndag ska jag släppa iväg långteststallets Hyundai i40, som jag kamperat ihop med i över tusen mil, till chefredaktör Carle.

I utbyte får jag stallets tekniskt mest intressanta bil, Opel Ampera. Det ska bli jätteintressant att se hur den el-/bensindrivna supermiljöbilen fungerar i praktiken.

Fast på en punkt vet jag redan nu att Amperan inte kommer vara optimal för min körprofil. Jag pendlar varje helg – och i bland även i veckorna – de 25 milen hem till Karlskoga och då blir det förstås mycket körning med bensinmotorn igång.

Amperan har visat sig klara 6-7 mil på enbart el, så vid mina tur- och returresor till Värmland (50 mil) blir det minst 36 ”bensin-mil” varje gång. Det kommer att ställa till det för Opelns totala bränsleförbrukning, som redan nu ligger 100 procent över den siffra som anges i deklarationen.     

De långtestförare som tidigare haft bilen bor betydligt närmare jobbet och har kunnat sköta sina arbetsresor så gott som uteslutande på el – och det är förstås så bilen är tänkt att användas.

Men det går tyvärr inte i mitt fall...

I morse såg jag det igen – en grej som gör mig lika förbryllad varje gång.

En sko.

Varför ligger det ibland en enda sko vid vägkanten? Jag har till och med sett en gummistövel på vägrenen utmed E4.

Att fotdonet är utslängt från en bil är uppenbart. Om det vore en skev, utsliten doja med hål i sulan som ägaren tröttnat på kunde jag kanske förstå det. Men ofta är det en snygg modell som inte alls ser gammal ut. Att ungar tappar saker på ett oförklarligt sätt vet man ju, men jag har noterat att ”vägskorna” alltid är i vuxenstorlek.

Hur hamnar skorna på vägen och varför? Slåss folk i bilarna och sparkar runt så dörrarna flyger upp och en sko åker av? Eller har skorna tillhört förare som åkt dit för fortkörning och i affekt slängt ut sin tunga högerdoja? Eller åker det omkring motorcyklister i lågskor som blåser av i fartvinden? Jag har ingen bra förklaring. Har någon en teori om de mystiska vägskorna?

Skulle in till Biltema i Gustavsberg i går afton för att köplåna ett av deras nya extraljus för test. Hustrun ville sitta kvar en stund i bilen eftersom hon ville höra vem som gjorde låten hon lyssnade på i radion.

Efter någon minut fick hon veta att det var Mando Diaos senaste. ”Kanonlåt” enligt frugan. Och hon steppade in i butiken efter mig.

Vi fick vårt ärende uträttat och hoppade i vår bil för att tuffa hemåt. Det duggade och vindrutetorkarna började slå. Men va katten var det för lapp som satt inklämd under torkarbladet?

Stannade och befriade den från torkarbladet och läste något konfunderad budskapet. ”Glöm inte parkeringsbromsen och växel. Utan mitt papper under ditt däck hade din bil varit någon annanstans. MVH!”

Märkte du att jag inte lagt i växeln som jag alltid brukar? Nej, svarade frun.

Med skammens rodnad smet jag ut från parkeringen (som tack och lov utgörs av en förhållandevis slät yta). Tack okände vägens riddare för att jag slapp skämmas än mer!

Det finns hur många friskrivningar som helst. Bilen ska inte utsättas för fågelspillning, sur luft, kemikalier (typ salt faktiskt) – ja, till och med grusvägar, om vi ska tolka villkoren i flera tillverkares rostskydds- och lackgarantier. Allt går under benämningen ”yttre påverkan” och då är det inte längre tillverkarens eller återförsäljarens sak att ta hand om skador.

Det är också det svar som merparten av bilägarna får när rost- eller lackskadade bilar visas upp. Visst, stenskott får vi som bilägare räkna med, men frågan är i vilken omfattning som är rimlig. I flera fall är det uppenbart att det är bilens konstruktion/design, lack eller dåligt materialval som mer är orsak till skadorna än ägarnas eventuella brist på underhåll.

Ta den här nyblivna Citroënägaren i Norrlands inland som klagat på att stenskotten fullkomlig slagit hål på skyddsplasten och innerskärmarna under bilen, och då är det en C3 Picasso -11, som vid tillfället bara hade rullat 2 000 mil. Citroën avslog; ”Yttre påverkan” och en kommentar från kundsupporten ”du har valt fel bil där du bor”.

Ett annat exempel är den Fordägare som kört 600 mil med dubbäck med sin Ford S-Max -11 och där bakre dörrar och hjulhus blivit fullständigt sönderblästrade. Kunden hänvisar till sin förra bil, en 98:a/23 000 mil, som hade färre lackskador efter 13 år än S-Maxen efter en vinter. Ford avslår; ”Yttre påverkan”.

Jag har också haft kontakt med en förtvivlad Opel-ägare som gjort allt vad som står i hans makt för att med lackstift bättra på stenskotten runt bakre hjulhusen på en Astra Tourer -11, men nu gett upp. Blästrandet bara fortsätter och Opel tvärnobbar med motiveringen ”Yttre påverkan”.

Nyligen tog också en Skoda Octavia-ägare kontakt med mig och vi konstaterade med hjälp av lackexpertis att galvsläpp skett på ena tröskellådan. Bilen är drygt tre år gammal – och svaret från Skoda var förstås givet: Avslag; ”Yttre påverkan”. Jag är tämligen säker på att ägaren fått exakt samma svar även om skadan visats upp inom garantitiden.

Här har ägaren nu på egen hand kostat på att montera stänkskydd fram för att inte förvärra problemen, en förhållandevis liten investering sett till vad en nedslipning och omlackering på sikt kostar - för någon hjälp från tillverkare/generalagenter/återförsäljare är uppenbarligen inte att räkna med för drabbade bilägare, trots till synes tjusiga garantier.

Jag är just nu ute på sista resan med Snövit, redaktionens sommarskott Porsche 924 S av 1986 års modell. När jag hade skrivit säljesannonsen och lagt ut den på Blocket och Vi Bilägares hemsida satte jag mig vid telefonen – som började ringa riktigt snabbt.

Men det var lycksökare allihop, sådana som trodde att Snövit kunde prissättas som vore hon klädd i trasor och inte i det oklanderliga fodral hon faktiskt bär.

Då var mejlsvaren mer intressanta. Flera spekulanter var beredda att lägga inte riktigt så mycket som vi begärde men bra i alla fall, dock på ett villkor; att Snövit skulle stå kvar i redaktionens garage tills våren behagar uppenbara sig.

Snövit nobbade, vi också.

Men så kom ett mejl som föranledde mig att ge mig i väg och det är alltså det jag är just nu; på väg i trakten av E22 på östkusten.

I höjd med Gamleby stöter jag på en av de roligaste och vackraste vägar jag stött på. Den går till Västervik och är en smal, slingrig och topografiskt varierad historia, säkert välbekant bland mc-åkare. Den är omgiven av så granna höstfärger att det nästan krävs solbrillor klockan sex på kvällen.

Jag stannar vid en stor ek och riggar stativet vid vägkanten. Just som jag ska knäppa hörs ett sus bland de månghundraåriga ekarna. En havsörn tecknar sig mot kvällshimlen.

Jag har på känn att jag kommer att minnas den här resan.

Vart jag ska och vilket uppdraget är får du läsa i kommande nummer av Vi Bilägare. Stay tuned.

Jag fick just ett mail som berättade, att Kia Cee'd har fått ett fint tyskt designpris. Förvånar mig inte alls. I morse var jag i besiktningshallen på Rostskyddsmetoder där vi gick igenom nya Cee'd från nos till baklucka. Jag kan inte låta bli att imponeras av koreanerna!

Det är bara tjugo år sedan Kia gav sig ut på världsmarknaden med de första skraltiga modellerna. (I Sverige har Kia funnits sedan 1997). Men nu kan nya Cee'd gott och väl mäta sig med Golf.

Cee'd är snygg att titta på och känns väldigt välbyggd. Allt som var klent på gamla modellen verkar vara tillrättat. Och bra rostskydd har den också. Nu ska vi ta reda på hur bra koreanerna står sig mot de värsta konkurrenterna. Vi har just börjat med en test där Kia Cee'd och Hyundai i30 ställs mot nya Golf, Opel Astra och Citroën C4.

Det lär inte bli lätt att plocka ut en vinnare i det gänget! Innan Vi Bilägare nummer 17 kommer ut i början av december, måste vi i alla fall ha bestämt vilken bil som är bäst.

I Norge får kunden fem års nybilsgaranti när han eller hon köper en Volvo. I Sverige och i Danmark får vi för samma bil nöja oss med två år. Anledningen till Volvos större "frikostighet" i vårt västra grannland är att biltillverkarna generellt anpassat sig till Norges konsumentköplag där reklamationsrätten är satt till just fem år.

I Sverige har vi en reklamationsrätt på tre år, men ändå har Volvo, liksom hela Volkswagen-gruppen, BMW, Mercedes och några till valt att stanna på två år. I Danmark strider bilistorganisationen FDM för att alla nya bilar minst ska ha en nybilsgaranti på tre år/10 000 mil och här får bland annat Volvo stark kritik.

Tre år/10 000 mil har de japanska och sydkoreanska tillverkarna haft hur länge som helst och här har förlängningen av garantier duggat tätt på sistone, framför allt hos Kia (sju år), Hyundai (fem år) och Mitsubishi (åtta år). Den här trenden har också anammats av bland annat Ford, Opel, Renault och Peugeot som nu har fem år på flera modeller.

Långa garantier är förmodligen säljargument, men det finns också en baktanke med det. Kunderna ska låsas fast hos de auktoriserade märkesverkstäderna. Det är små marginaler att sälja nytt, pengarna finns i stället att hämta på eftermarknaden.

Det finns redan nu ett antal villkorade garantier som eventuellt kan strida mot EU:s gruppundantag om fri konkurrens. Volvo, liksom flertalet av tillverkarna, poängterar dock att service får göras av andra fristående verkstäder, så länge som servicerekommendationerna följs, men garantireparationerna ska förstås alltid göras på den auktoriserade märkesverkstaden.

Långa och i vissa fall villkorade garantier är ett sätt att låsa fast kunder. Men i den fria konkurrens som bör råda är det ärligare att fightas på traditionellt sätt. Märkesverkstäderna måste kunna visa att de kan erbjuda bra och kundinriktad service till rimligt pris oavsett "villkorade" garantier.

Ewy Rosqvist är en levande legend inom rallysporten. I söndags fick jag tillfälle att för första gången träffa henne, en 83-årig elegant kvinna som fortfarande utan krusiduller och märkvärdighet kan berätta om sina bravader som om det vore det mest naturliga sakerna i världen.

I söndags var det exakt på dagen 50 år sedan som Ewy Rosqvist tillsammans med kartläsaren Ursula Wirth slog rallyvärlden med häpnad. De svenska damerna vann världens största "hastighetstävling på allmän väg" som Gran Premio i Argentina rubricerades. Prestationen blir inte mindre av att startfältet bestod av 286 bilar – och alla konkurrenter var män.

Ewy hyllades med all rätt av svenska Mercedes Benz-klubben och Mercedes Sverige AB. I Argentina – och framför allt i Tyskland – är Ewy för evigt ihågkommen. Efter framgångarna i Argentina, som resulterade i en seger och två tredjeplatser, blev det otaliga PR-uppdrag för Stuttgart-koncernen ända fram till 1980 då hon flyttade hem till Sverige för gott.

I filmen "Jagd auf Heissen Strassen" kommenterar Ewy själv alla strapatser i Argentina-rallyt, 444 mil långt varav 394 mil på bitvis riktigt dåliga grusvägar. Här blåser Ewy och Ursula fram och hoppande över krön med sin tunga Mercedes 220 SE med en snitthastighet på 126 km/tim.

Då om inte förr förstår man vilken prestation som de svenska rallydamerna stod för.

Jag har levt med LP-omslaget från Beatles Abbey Road i över 40 år.  I söndags var det hög tid att själv kolla in världens mest legendariska övergångsställe, beläget i stadsdelen St Johns Wood norr om London City. I Sverige är vi bilister förhållandevis duktiga på att respektera Zebra-lagen, men på Abbey Road ligger chaufförerna på signalhornen.

Det är inte att undra på. Turister från hela världen fortsätter att vallfärda till övergångsstället, och alla ska som beatlarna på omslaget gå över vägen och låta sig fotograferas. Trafikstörningar är bara förnamnet och för många av bilisterna tryter tålamodet.

Abbey Road-omslaget är mytomspunnet. Under en tid spekulerades det om bilden också ville säga något annat – att Paul McCartney i själva verket var död och ersatt av en kopia. Tecknet skulle ha varit att Paul gick barfota med en cigg i näven, en siciliansk symbol för död.

Bland konspirationsteorierna omnämndes också registreringsskylten på den Volkswagen som står parkerad på vänster sida. Regnumret är 28if LMW – ”28 år, om Paul hade levt” och versalerna skulle ha stått för hans sörjande fru, Linda McCartney Weaps.

Idag vet vi att konspirationsteorierna kom på skam. Sir Paul lever i högsta välmåga, och nu faktiskt bara ett par kvarter från Abbey Road. Fåfänga som vi är gick vi också dit, för att kanske få en skymt. Och minsann, stod inte privatchauffören utanför huset och väntade på honom. Bäst när vi plåtade kom grannen och skällde ut oss, för att vi stod och lutade oss mot hans fina mur på andra sidan gatan.

Paul dök förstås aldrig upp, men nu är i alla fall 40 års funderingar om Abbey Road-omslaget över.

Senaste tidens debacle om åtkomligheten av vår nya ”nationalarena” bekräftar det jag tidigare skrivit – att Stockholm förtätas utan hållbara trafiklösningar.

I morse fick vi höra att det är besökarna till arenan som det är fel på. Man ska bara åka dit via kollektivtrafik. Men herre jösses! Det är inte bara bilåkande besökare som får problem.  Bussbolagen protesterade mot hur deras resenärer fått kliva av och gå ett par kilometer för att komma till entrén. Och bussar måste väl ändå räknas som kollektivtrafik? Eller ska gäster utanför Stockholm parkera i någon förort och sedan ta pendeltåg eller T-bana?

Stockholms politiker har dessvärre börjat att, mer eller mindre, bannlysa bilar som körs in från förorter. Men faktum är att om alla verkligen skulle resa med Stockholms lokaltrafik, så skulle inte heller den räcka till.  Innan buss och bil förbjuds måste man se till att det finns fungerande alternativ – inte bara för de som själva bor i huvudstaden.

För övrigt kan man undra hur man ska lyckas fylla Friends Arena med 50 000 människor? Är det ens vettigt att riva existerande stadion, för att bygga fler jättearenor och att dessutom förlägga dem så centralt i Stockholm. Det är verkligen att skapa nya transportproblem. Och det är något vi inte behöver.