I Norge får kunden fem års nybilsgaranti när han eller hon köper en Volvo. I Sverige och i Danmark får vi för samma bil nöja oss med två år. Anledningen till Volvos större "frikostighet" i vårt västra grannland är att biltillverkarna generellt anpassat sig till Norges konsumentköplag där reklamationsrätten är satt till just fem år.
I Sverige har vi en reklamationsrätt på tre år, men ändå har Volvo, liksom hela Volkswagen-gruppen, BMW, Mercedes och några till valt att stanna på två år. I Danmark strider bilistorganisationen FDM för att alla nya bilar minst ska ha en nybilsgaranti på tre år/10 000 mil och här får bland annat Volvo stark kritik.
Tre år/10 000 mil har de japanska och sydkoreanska tillverkarna haft hur länge som helst och här har förlängningen av garantier duggat tätt på sistone, framför allt hos Kia (sju år), Hyundai (fem år) och Mitsubishi (åtta år). Den här trenden har också anammats av bland annat Ford, Opel, Renault och Peugeot som nu har fem år på flera modeller.
Långa garantier är förmodligen säljargument, men det finns också en baktanke med det. Kunderna ska låsas fast hos de auktoriserade märkesverkstäderna. Det är små marginaler att sälja nytt, pengarna finns i stället att hämta på eftermarknaden.
Det finns redan nu ett antal villkorade garantier som eventuellt kan strida mot EU:s gruppundantag om fri konkurrens. Volvo, liksom flertalet av tillverkarna, poängterar dock att service får göras av andra fristående verkstäder, så länge som servicerekommendationerna följs, men garantireparationerna ska förstås alltid göras på den auktoriserade märkesverkstaden.
Långa och i vissa fall villkorade garantier är ett sätt att låsa fast kunder. Men i den fria konkurrens som bör råda är det ärligare att fightas på traditionellt sätt. Märkesverkstäderna måste kunna visa att de kan erbjuda bra och kundinriktad service till rimligt pris oavsett "villkorade" garantier.