Tidigare på bloggen spådde jag att vi gick mot ett (tillfälligt?) paradigmskifte i den svenska registreringsstatistiken. Min tes var att generationsskiftet –från V70 till V90 – skulle innebära att ingen av modellnamnen skulle säljas under tillräckligt lång tid för att hålla Golf bakom sig i år. Därmed gick vi mot det första året sedan 1965 som en Volvo INTE varit den mest sålda modellen i Sverige.
 
Jag ställde en halvretorisk fråga hur Volvo skulle förhindra att ge ”segern” till Volkswagen. I aprilstatistiken kom svaret.
 
Volvo verkar ha fått till stånd att S/V90-statistiken slås ihop med V/XC70-siffrorna för 2016. Om detta lösning fortsätter har Volvo säkrat upp toppositionen även för detta år.

 
Det kan tyckas logiskt att S/V90 tar vid efter V/XC70, men det går egentligen emot den traditionella sedvanan. Inte ens siffrorna för nya XC90 slogs ihop med gamla XC90, utan de särredovisades som XC90 och XC90N.
 
Som statistiknörd tycker jag det är lite synd. Det kommer försvåra analyserna när man ska blicka tillbaka på bilåret 2016 och försöka utröna hur många V/XC70 respektive S/V90 som registrerades in i Sverige det året.
 
Men i Göteborg kan man se fram emot det 52:a raka försäljningsåret som ohotad modell vinnare.

Grattis i förskott!

Är i Finland och gör resereportage och långtestar vår Mazda MX-5. I Vasa blir vi oväntat uppmärksammade, både Yle och Vasabladet vill ha intervjuer.
 
Det är klart man ställer upp för kollegor. Jag vet själv som gammal lokaltidningsskribent hur besvärligt det kunde vara under sommartid när nyhetstorkan slog till. På annat sätt kan jag knappast tolka intresset av vår besök i svenskspråkiga Österbotten, eller?

Vår Mazda MX-5 drar otvetydigt blickarna till sig. Stig Lytz hos Vasas Veteranbilssällskap envisas att jag för jämförelsens skull måste hänga med på en tur i hans Alvis 12/70 -38 in i världsarvet Kvarken, med bil möjligt tack vare Replotbron, Finlands längsta - 1 040 meter -  över till skärgårdsöarna Sandön och Björkön.
 
Det skiljer närmare 80 år mellan bilarna, men i sak blir upplevelserna desamma. Stigs Alvis har tidigare varit tävlingsbil, utan dörrar, och det krävs lite av akrobatik för att ta sig in i  sittbrunnen. Väl på plats, visserligen obältad,  uppstår samma känsla som i Mazdan – trångt, dånande ljud och hårrufs.
 
Bilen är lättstyrd och lättväxlad, skriker Stig i mitt öra när vi fräser fram över bron.
 
Just det, samma egenskaper har Mazdan, stabila vägegenskaper och en precis växellåda. Och nästan samma vindbrus.