Pehr G Gyllenhammar skrev en debattartikel i Dagens Industri häromdagen där han krävde att näringslivet måste göra upp med girigheten. Gyllenhammar vände sig mot det han kallade den råa nykapitalismen där drivkraften är pengar, kortsiktig avkastning som är länkad till toppchefernas inkomster. Ofattbart höga löner, bonusar och andra förmåner som fria bostäder och frikostiga pensionsavtal med mera.

I dag skriver samma tidning om hur AB Volvo (lastvagnstillverkaren) köpt bostad åt nye koncernchefen Olof Persson. Ett hus för 30 miljoner kronor, 472 kvadratmeter, pool insprängd i berget och utsikt över Göteborgs skärgård.

För verkstadsklubben på AB Volvo var det en nyhet och reaktionen blev inte särskilt entusiastisk. Att Persson finansierar sitt eget boende är det minsta man kan begära, tycker klubben som trodde att tjänstebostad var något som hörde till historien.

För något år sen skulle nog de flesta ha blivit indignerade, men nu – jag vet inte... Klart grabben ska ha nånstans att bo. Och som Volvos presschef säger:

– Säkerheten måste garanteras och så ingår det en hel del representation och då behövs ett boende som kan hantera det.

Till dem som ändå blir upprörda säger Olof Persson själv tröstande:

– Det är inte konstigt att det sticker i ögonen på många människor och det förstår vi.

Ja men då så.

Aktiespararnas vd är heller inte upprörd eftersom Volvo inte smusslat med lyxvillan.

Och vad kan Volvos kunder tänkas tycka? Förmodligen ingenting eftersom villan är inbakad i priset på lastbilarna.

Jag vet inte riktigt vilken dag det är hemma och det beror inte på min allmänna förvirring utan på att jag är i Tokyo. Där ser Toyota till att jag och en skock kollegor från hela Europa har fulla dagar med intervjusessioner och bilkörning.

I går traskade jag runt på Tokyos bilsalong och det var mitt livs hittills svettigaste upplevelse, fast jag har ett antal Frankfurt-, Paris och Genévemässor att jämföra med. Luften formligen kokade i montrarna och det berodde inte på att det ångade om bilnyheterna. Tvärtom. Det mesta som visades har varit känt och avbildat, men några roliga konceptbilar fanns det förstås.

Toyota avtäckte sin sportbil GT 86 i sin slutliga version. Den har valsat runt som koncept på tidigare salonger, så någon överraskning var det inte. Men i dag har jag kört den! Det var minsann en upplevelse!

200 härligt trumpetande boxerhästar (från Subaru), bakhjulsdrift och sex korta växelsteg på en regnvåt liten racerbana. Men – som vanligt – är det roliga slut precis som det börjat. På sex ynka varv hann jag i stort sett bara lära mig att hantera växelspaken med vänster hand och upptäcka, att jag INTE skulle stänga av antisladdsystemet.

Jag har tidigare skrivit om vad som bör vara skälig goodwill när garantier och försäkringar har slutat gälla. Dit hör säkerhetsrelaterade problem.

En Nissan-ägare av en fyra år gammal Qashqai med drygt 10 000 mil på mätaren hörde nyligen av sig och berättade att han nu bara har en dörr, lyckligtvis förardörren, att ta sig ut ur om olyckan skulle vara framme. Först strejkade höger passagerardörr, sedan spred sig låsproblemen till höger bak- och nu senast till vänster bakdörr.
 
Kontakterna med Nissan-verkstaden om goodwillhantering har hittills varit resultatlösa. Verkstaden vill först ha betalt för felsökning, sedan betalt för att öppna upp alla dörrar inifrån.

Vi har kontaktat Nissan generalagent för att få en allmän kommentar om policy vid säkerhetsrelaterade problem, men förgäves väntat på svar.

Kanske är det så att alla Nissan Qashqai bör utrustas med nödhammare för att åtminstone ha möjlighet att krossa rutorna om man blir fast inne i bilen.

Nödhammare förresten, och en lättillgänglig sådan, borde för övrigt ingå i alla bilars säkerhetsutrustning.

Vi har under hösten skrivit om rost- och lackproblem på tyska premiummärken som Audi och BMW och naturligtvis ska vi inte undanhålla att också Mercedes fortfarande har problem. Nu gäller det Mercedes B-klass.

Efter Mercedes rostkris med sina bilar från sent 1990- och tidigt 2000-tal, framför allt beträffande E-klass, W 210, har tyskarna lagt ned oerhörda resurser på att tvätta bort rostryktet. Och till viss del har det gått bra. Därför är det inte konstigt att Mercedes nu snabbt ser till att åtgärda minsta antydan till rost för de kunder som regelbundet servar hos sina auktoriserade verkstäder. Ägarna av B-klass lär få sina bilar åtgärdade så fort som det bara går.

Enligt välunderättade källor håller inte limmet, eller kittet, i dörrskarvar och bakluckor tillräcklig kvalitet. Kittet släpper och rostprocessen tar fart. Och då pratar vi om bilar som bara är ett par år gamla. Nya och bättre tätade dörrar har blivit en stor beställningsvara.

Mercedes har förhoppningsvis lärt sig läxan. Men rostryktet består.

Mellan den 1 december och 31 mars är det som bekant lag på att ha vinterdäck på bilen om det råder vinterväglag.

Kanske är det den trafiklag som respekteras mest av bilisterna. Jag räknade hundra bilar i dag på lunchen, en enda hade sommardäck och det är tveksamt om den bilägaren körde olagligt eftersom det är barmark fortfarande i Stockholm.

Men, vintern lär komma även till huvudstaden så småningom och då är det vinterdäck som gäller även för bilist nummer hundra.

Lagen verkar dock inte bekymra bilbranschen nämnvärt. Söker du skydd för snöstorm i en bilhall i januari och kommer på att du lika gärna kan passa på att köpa en ny bil så får du inte köra hem med den trots att du betalat på öret det pris som du och försäljaren kommit överens om.

Inte med mindre än att du lägger till fyra-fem tusen kronor för en omgång vinterdäck.

Bilbranschen säljer alltså bilar som inte är lagliga året runt i sitt grundutförande och det kan man verkligen ha synpunkter på.

Riksdagsmannen Kurt Kvarnström (S) skriver i dagens Expressen en debattartikel i vilken han kräver att vinterdäckslagstiftningen kompletteras med ett krav på att nya bilar ska vara utrustade med dubbla däckomgångar.

Det är lätt att hålla med. Vem köper i dag en begagnad bil utan sommar- och vinterdäck? Och gör man det så blir det prisavdrag. Varför skulle det vara annorlunda när det gäller nya bilar?

Dagens nya bilar är utrustade med en mängd vinterdetaljer utan att det finns lagkrav på dem. Det är i sanning svårt att begripa varför en så viktig sak som vinterdäck skulle ses som extrautrustning.

Det är en riktigt trist fredag. Grått, mulet, blåsigt och regnblandad snö.

Och som lök på laxen en tidningsnedläggning. Det är OK Förlagets Automobil som just kommit ut med sitt sista nummer.

Jag tycker att det är riktigt surt eftersom Automobil var så bra med texter, bilder och förpackning i världsklass. Tyvärr visade sig marknaden inte efterfråga tidningen i tillräckligt hög grad. En upplaga på 10 000 räckte inte.

Nästa fredag är det dags för en annan nedläggning när tingsrätten i Vänersborg ska besluta om rekonstruktionen av Saab ska stoppas. Victor Muller har visserligen en stor del av alfabetet kvar för nya räddningsplaner men vad hjälper det om inte det finns kunder till Saab-bilarna?

Nu har den elektroniska testutrustningen för acceleration, bromsning och buller kompletterats med vattenpass, en mätmall av egen konstruktion och en lasermätare!

Vi Bilägare satsar från och med 2012 på att göra fler egna mätningar, av bland annat kupéutrymmen, och en tydligare bedömning av bilens kvalitet för barnfamiljer.

Går det att få in en barnvagn i bagageutrymmet? Får man in en vanlig bakåtvänd barnbilstol i baksätet och än viktigare, finns det åtkomliga fästen att spänna fast den i? Det här är några av de frågor vi tänkt oss ge svar på fortsättningsvis.

Vi har redan funnit viktiga skillnader mellan testbilar som absolut kan vara viktiga när man kör med barn i baksätet. Barnlås för bakdörrarna har inte alla bilar och somliga fönsterhissar klämmer till hårt om de klåfingriga som kanske tror att rutan stannar i stället för att köra upp hela vägen.

Vi hoppas att vi på det här sättet kan ge lite mer kött på benen till våra barnfamiljer när det gäller valet av bil fortsättningsvis.

– En tusenlapp för en full tank, det är ju inte klokt! Jag måste byta till något snålare.

Så tänker nog många bilägare när de står där vid bränslepumpen och ser hur hundringarna tickar iväg med racerfart.    

Men då lurar de sig själva ganska rejält, åtminstone om man ser strikt ekonomiskt på saken. De glömmer nämligen den i särklass största utgiften för bilen – den ”osynliga” värdeminskningen. Det är en kostnad som är åtskilliga gånger större än bränslenotan.

Vi kan ta Ford Focus Kombi med 1,6-litersdieseln på 115 hk som exempel. Med våra nya förfinade testkalkyler (premiär i nummer ett av papperstidningen!) har vi betydligt bättre koll på värdeminskningen än tidigare. För Forden, som är med i testet, sjunker värdet efter 3 år/6 000 mil med 106 500 kronor enligt prognosen.  

Under samma tid är dieselnotan 35 700 kronor. Värdeminskningen är med andra ord tre gånger så hög som bränslekostnaden! Även de totala driftskostnaderna för Forden under 3 år/6 000 mil – som slutar på 50 500 kronor – är en bagatell i jämförelse med värdeminskningen.

Slutsats: att byta bil för att komma ned i bränsleförbrukning är sällan en bra affär för den egna plånboken – hur frestande det än är när man ser hundralapparna rulla förbi varje gång bilen ska tankas.

I själva verket hinner de flesta köra åtskilliga varv runt jorden med den bil de redan har innan de tjänar in bränslekostnaden för en snålare bil.

Men för miljöns skull kan det förstås vara ett vettigt alternativ att byta till mer utsläppsvänligt alternativ. Och då kanske man borde göra det om man har råd...

Jag tog bilen upp till Orsa Grönklitt häromdagen. Det var som att åka in i ett julkort. Snöklädda granar och vit, vit snö i massor. Annat det än barmark, regn och rusk i Stockholm.

Fridfullt är bara förnamnet.

Lite väl mycket frid. Det visade sig att det mobila bredbandet inte hade täckning så det blev två dagar i radioskugga utan kontakt med omvärlden via Internet.

En del tycker säkert att det är något som kan sättas upp på pluskontot; jag hör inte till den kategorin. En dag utan Internet är en förlorad dag som jag ser det. Och när dessutom teven saknade fjärrkontroll så var det inte utan att man kände sig både isolerad och utlämnad.

Så långt har det alltså gått med teknikberoendet.

Bilen jag körde var för övrigt en Skoda Yeti TDI utrustad med allt utom kanske det viktigaste eftersom det hade kommit 15-20 centimeter nysnö andra morgonen: 4WD. Jag var tvungen att be om handräckning för att komma loss från parkeringsplatsen.

Året har börjat med svåra prövningar.

För ett par veckor sen skrev jag om Terrängmotorguidens tester av suvar. Artiklarna är undertecknade "Johannes Gardelöf  CNP AB".  Ett personnamn under en artikel brukar betyda att vederbörande utfört testet/provkörningen.

Det gör det inte i det här fallet, vilket jag anmärkte på.  

Nu har Johannes Gardelöf hört av sig och tyckt att jag fått det hela om bakfoten. Han säger att han visserligen inte skrivit grundtexterna men att han alltid bearbetar alla texter.  Men - framför allt - hans firma, som alltså säljer motorartiklar, heter Johannes Gardelöf  CNP AB.

Det gör hela skillnaden. Jag ber Johannes om ursäkt

(CNP står för övrigt för Car, News  & Pictures.)

Vår mest spännande långtestbil, Opel Ampera, gick inte länge på batteriet under vintertestets första dag. Men den fortsatte lydigt på den lilla bensinmotorn.

Förbrukningen verkar däremot ligga högre än för exempelvis Prius. Men det är en första indikation och under ett rejält snöväder. Den mer begränsade räckvidden innebar också en extra tankning innan målet för resan nåddes.

Under snöovädret upptäckte dessutom de som körde bakom mig att bakdelen snart blev täckt av ett rejält snötäcke. Vare sig bakljus eller dimbakljus syntes i mörkret.

Vi stannade och gjorde rent på en busshållplats. Men efter en kvart var det likadant igen. Använde varningsblinkers för att visa bakdelen tydligare då och då!

Körning i snödrev är extremt men inte ovanligt i Sverige vintertid. Ampera kan inte ha vintertestats i Arjeplog?

Det är åter dags att försöka ta reda på vad landets bilägare egentligen tycker om sitt bilinnehav. Konsumentundersökningen AutoIndex genomförs nu för elfte gången i ordningen, och på länken här kan ni själva gå in och komma med synpunkter om er egen bil och om bilägandet i största allmänhet. Frågepaketet har redan gått ut till ett stort antal slumpmässigt utvalda bilägare, och här vill vi också ge chansen till våra läsare på webben att vara med.

Resultaten i AutoIndex, som kommer att presenteras i maj, speglar upplevd kvalitet. Vi vet att tillverkare, återförsäljare och verkstäder tar resultaten på fullaste allvar, och förhoppningsvis ska de eventuella brister som finns i verksamheten rättas till och vara till gagn för oss konsumenter på sikt.

I år är ambitionen att försöka ringa in uppfattningarna om verkstäderna ännu tydligare. Fler frågor har tillkommit, bland annat om personalens förmåga att sakligt kunna berätta om vad som gjorts med bilen, hur långa väntetider det blir i telefonköer eller på plats och hur kommunikationen mellan kund och verkstad fungerar rent allmänt.

Insamlingen av data (=svar) pågår under hela januari och februari. Klicka här för att delta i undersökningen.

Niklas Carle, chefredaktör på Vi Bilägare, 36 år gammal och redan död!

Jag blev alldeles kall när jag såg honom ligga platt utslagen på vägen över Flatruet medan snödrevet ven över kroppen.

Vi hade åkt upp på kalfjället för att fotografera Vi Bilägares nya långtestbilar i värsta tänkbara vintermiljö. Solen hade gått ned och stormen var över oss. Vi andra tryckte i bilarnas värme men chefredaktören hade skuttat ut för att övervaka vår stackars fotograf Simons jobb därute i ovädret.

Och där låg han.

I sådana ögonblick stannar tiden. Jag trevade i handväskan efter min mobil för att ringa 112. Väskan är dessvärre väldigt rik på innehåll och jag hittade förstås inte mobilen direkt. Under vilt trevande stirrade jag på den livlösa gestalten.

Då lyfte chefen på huvudet. Och jag såg kameran. Genom att lägga sig och kameran på den isiga vägen hade han fått bilarna att se ut som om de körde på ett stilla hav. En skithäftig bild som du kan se i liten skala här intill men förhoppningsvis i större skala snart i tidningen.

Jag blev lättad att se chefen resa sig. Fast han hävdade att det var lite svårt att komma upp, för han hade börjat frysa fast i vägen innan bilden satt.

För att inte avslöja alla nya långtestbilar har vi manipulerat bilden. Tidigare har ni fått se Hyundai i40 och Opel Ampera. Kan ni gissa någon av de övriga?

Förra veckan var jag och provkörde en moderniserad version av elbilen Nissan Leaf. Den är väldigt lättkörd och smidig, men en sak är riktigt klumpig och irriterande: laddkabeln. Det är en sex meter lång, tjock sladd som är omöjlig att linda ihop och stuva undan på något enkelt sätt.

Jag är inte ensam om att undra varför laddkablarna måste vara så klantiga. Det har även läsaren Gunnar Mattson gjort.

”Varför inte en mjuk silikonkabel som man kan hitta bakom en lucka i bilens skärm. Som rullar in sig själv, typ dammsugarsladd”, föreslår han.

Jag lät frågan gå vidare till Volvo, vars laddhybrid har en lika svårhanterlig kabel som alla andra. Svaret kom snabbt från produktchefen Klas Alm.

”Vi vet hur grov kabel vi behöver för att transportera laddströmmen med 16Ampere. Vi har också en laddvalsbox på kabeln där laddeffekten ställs in och aktiveras. Om vi skulle göra en ”sladdvinda” så behöver den en diameter på minst en halvmeter och den lär dessvärre inte få plats i bilen någonstans”.

Volvo jobbar för övrigt med att utveckla ett system där bilen laddas via induktion och då behövs ingen sladd alls. Men det lär dröja. Till dess bättre teknik kommer får elbilsägarna fortsätta svära över smutsiga, svårlindade laddkablar.

Kollegan fick en otrevlig överraskning när han skulle tanka Vi Bilägares V40 på väg upp till däcktestet i Finland.

– Det gick inte att tanka i bränsle, förklarar han.  Pumpen stannade hela tiden.

Till slut försökte han dra ut tankpistolen. Det gick trögt och kändes som något höll emot. Kollegan trodde att det rådde vakuum i röret.  Men eftersom det inte gick att få i bränsle drog han ändå ut pistolen.

Då kom en dusch av diesel över jacka och byxor och yttre delen av bilens påfyllningsrör följde med. Yttre låset eller locket gick alltså sönder.

Vi vet inte riktigt varför detta hände. Men det var minus 23 och möjligen kan det ha påverkat. Plasten i röret kanske blir sprödare?

Nu har vi tagit kontakt med auktoriserad verkstad för att få ett nytt lock. Vi lämnade faktiskt in bilen för att få jobbet gjort. Men det blev inte gjort – bara ett antal gratisåtgärder utfördes, som bilen också kallats in för.

Det visade sig nämligen att hela påfyllningsröret ned till bränsletanken måste bytas. Och efter felsökning fick vi ett kostnadsförslag på 4 752 för att få ordning på bränslelocket igen.

Vi har frågat om nybilsgarantin täcker skadan men inte fått klart för oss om den gör det eller om det betraktas som ägarens ansvar.

Byxorna fick slängas. Hotellet vågade inte tvätta dem – både av miljöskäl och för att inte få diesel i på andras tvätt.