Att BMW bygger vassa bilar är ett känt faktum.

Men att de är så vassa som nya 3-serien hade jag ingen aning om. I alla fall inte innan jag hade kört undanmanöverprovet – eller älgtestet som det brukar kallas – med bilen.

Under det ganska våldsamma rattsnurrande som krävs för att ta sig runt mellan konerna lyckades jag slå i något sylvasst (vi har ännu inte lyckats ta reda exakt på vad det var) i närheten av BMW-ratten.

Resultat: en liten bit av toppen på långfingret skars av, med kraftigt blodflöde som följd.

Det är tufft ett liv vi har därute i test-Sverige!

Alla som skurit sig i fingertopparna vet att det blöder hejdlöst. Vi satte på plåster, papper, gasbindor och allt vad vi kunde hitta. Men det blödde bara igenom. Inte så kul eftersom jag hade två bilar till att lotsa genom älgtestet – och man vill ju inte fläcka ned sprillans nya bilar.

Till slut fick vi bukt med blodflödet och testet kunde köras vidare.

Men tänk om någon av våra kära kvällstidningar fått tag på storyn. Då hade löpsedeln täckts av orden:

KÄND TESTFÖRARE I BLODIGT BMW-DRAMA

Och med lite mindre stil under hade det stått:

”Jag trodde jag skulle dö!”

Skämt å sido – vill du veta hur vass BMW:s nya 3-serie verkligen är i jämförelse med konkurrenterna ska du inte missa testet i Vi Bilägare nummer 3 av papperstidningen.

Där ställer vi den nya BMW:n mot två mycket kompetenta motståndare; Audi A4 och det svenska hoppet Volvo S60.

Sandra har köpt sin första bil. Det blev en Skoda Octavia RS -02 för 47 000 kronor.

Ganska snart märkte hon att xenonljuset var uselt på halvljus och klent även på helljus. När hon frågade Mekonomen vad som fanns att göra fick hon svaret att man skulle prova med att byta lampor. Dessa kostar 1 753 kronor styck till en Skoda.   

Om inte det hjälper så måste hela strålkastarpaketet med insats bytas på båda sidor. Ett komplett sådant kostar drygt 15 000 kronor till Skoda Octavia enligt Mekonomens prislista

Alltså, 30 000 kronor totalt!

Ljusinsatser är dyra, särskilt när det rör sig om xenonljus. Men att Skodas priser skulle ligga på denna svindyra nivå föreföll otroligt. Så jag ringde till Skodas generalagent i Södertälje och fick ett helt annat pris.

3 700 kronor för själva strålkastaren plus 1 753 kronor för lampan, totalt 5 453 kronor eller knappt 11 000 kronor för komplett ljuspaket till båda sidor. Det är mycket pengar även det men trots allt 20 000 kronor mindre än budet från Mekonomen, som har låga priser som konkurrensmedel.

Det är en djungel där ute.

Jag läser att Bilprovningen numera godkänner att bokstaven Z bokstaveras även Zlatan. Det är väl ett tidens tecken om något. En sökning på internet ger omedelbart 52 miljoner träffar på namnet Zlatan.

Men när det gäller Bilprovningens egna regler för bokstavering så vore det väl på sin plats om man enbart använde sig av bilmärken och –modeller. Det skulle till exempel kunna innebära att Z bokstaverades varken Zäta eller Zlatan, utan Zephyr.

Och när vi ändå är inne på Ford så kunde A bokstaveras Anglia.

Men sen..? För att bokstavera registreringsskyltar behövs inte hela alfabetet eftersom bokstäverna I, Q, V, Å, Ä och Ö inte är tillåtna på grund av att de kan förväxlas med J, O, W, A, A respektive O. (I personliga regskyltar är dock alla alfabetets bokstäver tillåtna.)

Vad sägs om att skapa ett eget bokstaveringssystem grundat enbart på bilmärken och –modeller! Med den kunskap som ni läsare av Vibilagare.se besitter om bilar som borde det inte vara något problem att sätta ihop en bilbokstaveringslista.

För er som läser tidningen Klassiker finns hjälp att få i Klassikerkalendern där alla årets dagar även är bilnamnsdagar. Ofta är dessa snarlika de riktiga namnen utom i dag, den 3 februari, då Diplomat delar namnsdag med Disa och Hjördis.

Vi försöker med en bokstavsstafett i bloggen. Jag börjar alltså med A som i Anglia men det är förstås tillåtet att föreslå andra märken eller modeller på A innan man går vidare på B och så vidare. Vi tar med även I, Q, V och den som lyckas hitta någon bil för att bokstavera Å, Ä och Ö får ett pris. Observera att Austin inte godkänns för att bokstavera Å.

H som i helgpyssel!

Så kom vintern, fastän många hoppades att det inte skulle bli någon snö eller kyla alls. Och vad händer när kylan biter till lite mer. Jo, då fungerar inte vägsaltet. Det kan tvärtom bli halare om saltet under dagen lyckas smälta isen till väta, som sedan under natten fryser till och gör vägarna glashala lagom till morgontrafiken. När temperaturen sjunker mer ändå, neråt minus 20 så blir isen i stället sträv och friktionsdäcken ger bra grepp. Då varnar man för glashala vägar i radion och att det är viktigt att sänka farten.

Börja med att ta ut avståndet till framförvarande bil. Det räcker inte med ett par billängder i 90 km/tim. Lägg ner det!

Använd den där spaken på vänster sida om ratten när ni ska svänga. Titta gärna i backspegeln också. Sväng eller byt inte körfält för att överraska alla andra. Lägg ner det!

När man ska köra rakt fram eller till vänster i ett körfält – träng er då inte rakt fram eller in till höger i stället. Lägg ner det!

Och ni som springer ut över gatan utan att se er för. Hur vet ni att den som sitter bakom ratten ser dig eller över huvud taget är nykter? Du hade rätt men hamnade på intensiven!

Lägg ner alla dumheter – i alla fall när det är ishalka. Tack!

En läsare ringde och sa att han höll på att städa ur sitt förråd av gamla tidningar och diverse bilböcker. Bland annat hade han en bok som heter ”Motorkalendern” från 1954 och undrade om jag ville ha den.

Det ville jag förstås och nu grottar jag emellanåt ner mig i fakta om ”marknadens alla viktigare bilar, motorcyklar och scooters” för 58 år sen.

Fråga mig till exempel om Armstrong Siddeley Sapphire Saloon -54 hade låsbart handsfack och jag kan svara ja! Hade Gutbrod Superior 700 kuggstångsstyrning? Ja! Värme och defroster i Saab 92? Ja, mot pristillägg.

Till den Sovjettillverkade Pobeda M 20 ingick sladdlampa i den övriga specifikationen.

Volvo PV 444 hade rattlås och var bäddbar; cigarettändare endast på Special. Trehjuliga Messerschmitt Autoscooter besiktigades som motorcykel och hade kickstart inifrån.

I förordet till Motorkalendern 1954 sägs att urvalet är gjort med tonvikten på det nyaste och modernaste.

”Där finns modeller både för den promenadåkande söndagsföraren och för dem som – naturligtvis endast om trafikförhållandena så medger – helst blåser fram med s.k. fullt skaft.”

Eftersom det rådde fri fart så kunde exempelvis ägare av Jaguar XK 120 Super Sports dåna fram i hiskeliga 210 km/tim – ”när trafikförhållandena så medgav”, förstås.

Dyraste bilen i boken är Bentley Standard Sports Saloon med inbyggda picknickbord (!) och hemligt antal hästkrafter i den 6-cylindriga radmotorn. Bentleyn gick lös på 52 000 kronor vilket motsvarar 716 970 kronor i dagens penningvärde.

Billigast (om man bortser från trehjuliga Isetta och Messerschmitt) var tysktillverkade IFA F-8, med 2-cylindrig tvärställd motor på 20 hästar som gjorde 0-80 km/tim på 40 sekunder. Prislappen på 4 975 kronor motsvarar 68 595 kronor idag.

Till den okände donatorn av Motorkalendern: stort tack!

Det är dumt att ljuga, säger Daniel Frodin som är chefredaktör på Teknikens Värld. Det håller jag med om. Men det verkar inte Frodin själv göra.

I en intervju på facktidningen Journalistens webb får han svara på varför inte Teknikens Värld brutit embargot och publicerat bilder på nya Volvon som andra tidningar och sajter.

– Har vi har skrivit under papper på att inte sprida dem så gör vi inte det. Det är dumt att ljuga helt enkelt.

Längre ner i artikeln är Frodin inte alls bekymrad över att ljuga när han säger:

– Vi är den största biltidningen.

Det är bevisligen en lögn. TS (Tidningsstatistik) räknar upplaga för tidningar i Sverige. Den senaste redovisningen som gäller helåret 2011:

Vi Bilägare 112 800 exemplar – Teknikens Värld 40 200 exemplar.

Det gör en skillnad på 72 600 exemplar till Vi Bilägares fördel.

Som sagt, Frodin, det är dumt att ljuga.

Det fanns en tid runt 2004 då kollegor och vänner skämtade om att det fanns skottpengar på mig när vi rullade igång avslöjandena om Mercedes rostkris.

Telefonskräck får du inte ha som journalist, men privat är det något helt annat. Hemma är det knappt man vågar lyfta på luren numera. Jag vill här utfärda varning för 0757-700 602, ett nummer som terroriserat mig under en tid. Det finns någon där på andra sidan, men ingen säger något.

Apropå telefonterror ringde det förra söndagen, skyddat nummer, halv fyra på morgonen. Första gången lät jag bli att svara, andra gången lyfte jag på luren. En röst, som jag uppfattar som trovärdig, säger att det står en ambulans ute på gatan och att de inte kommer in genom porten för att ta hand om en granne som inte mår så bra. Någon ambulans står inte ute på gatan, men väl en Golf på tomgång, som jag efter lite betänketid uppfattar som en läkarbil. Ur kliver en man och en kvinna, i reflexoveraller. Jag öppnar porten, de rusar vidare uppför trapporna. Efter tio minuter kommer de tillbaka, med bylten, ingen illamående person.

Frågorna hopar sig. Civila poliser som gör husrannsakan? Men varför hade de ingen portkod? Oärliga människor med helt andra syften? Och varför blev just jag uppskrämd i gryningen?

Och som om detta inte detta var nog. På posten kom ett brev där ett försäkringsbolag hävdar att jag köpt ett armband för 10 000 spänn i Borlänge för ett år sedan, och nu anmodads att förlänga försäkringen. Personnummer och adress stämde till fullo. Frågan jag ställde mig, är det någon som har stulit min identitet?

Ni kan tro att det var aningen svårt att koncentrera sig på jobbet under en tid.

Det sistnämnda fallet fick trots allt sin lösning efter ganska mycket detektivarbete. Det visade sig vara försäkringen på den guldklocka som min arbetsgivare hedrat mig med efter 25 års tjänst på Vi Bilägare. Tack för det i alla fall!

Så har jag sagt tack och adjö till Årets Bil-juryn. Det känns lite vemodigt, men min sista dag som jurymedlem kunde inte ha blivit bättre.

För första gången avslöjades vem som blivit Årets Bil vid en föreställning på bilsalongen i Genéve. Det påminde om Eurovisionsschlagern. Hur juryledamöterna i varje land hade röstat kom upp på en storbildsskärm och det var rätt spännande, åtminstone i början när Volkswagen Up tog ledningen.

Snart drog dock Opel Ampera ifrån och när den hade vunnit utbröt ett smärre glädjefnatt bland alla Opelmänniskor som var på plats.

Opel Ampera var den 27:e bilen som jag röstat på. Så länge har jag suttit i juryn. Lite extra kul var det att jag hade Opeln som min vinnare. Andra år har jag och merparten av juryn inte alls varit överens om vilken bil som skulle vinna.

Klart det är trist att falla för åldersstrecket, fylla 65 och inte längre få vara med i den illustra juryn. Men jag kan i alla fall känna mig lugn för min efterträdare: Tommy Wahlström, Vi Bilägares redaktionschef är en ytterst kompetent biltestare och kommer att göra ett jättebra jobb i juryn.

Jag kan hålla ögonen på honom, för jag har begåvats med titeln "hedersjuryledamot". Det betyder egentligen ingenting. Jag får inte rösta, men tycka kan man ju alltid...

Just nu kör Vi Bilägare däcktestet som ska publiceras i höst. I norra Finland, närmare bestämt Tammijärvi utanför Ivalo pågår jobbet att bedöma nya vinterdäck. Från Stockholm är det ungefär 140 mil att köra.

Vi använder två testbilar som rullar samtidigt. Kollegorna på finska Tuulilasi är också här för att testa dubbdäcken samtidigt som vi kör friktionsdäck. Så vi är sammanlagt tio personer som kör hårt med vintertesterna under en vecka. Den Volvo C30 som vi kör subjektiva tester med går mellan 40 och 60 mil per dag. Förbrukningen har legat på 1,8-1,9 liter per mil.

Än så långe har ingen av oss hamnat vid sidan av planerat vägval, utom jag själv som råkade backa in i en driva och var tvungen att dras ut igen. Pinsamt!

När ni köper vinterdäck efter den 1 november 2012 har alla däck märkts med våtgrepp, rullmotstånd och buller. Tyvärr saknas betyg på snö/isgrepp. Men den informationen kommer Vi Bilägare att ge om de däck vi nu testar i nummer 13 och 14. Att det är viktigt för oss i Norden har inta EU fattat eller bryr man sig inte om.

Svagt tycker jag!

Jag mötte just min kollega Calle Carlquist vid kaffeautomaten. Han har kört vår Opel Ampera under några dagar och han var full av entusiasm. I dag körde han eldrivet hela vägen från sitt hem i Uppsala till redaktionen vid Norrtull i Stockholm – drygt 67 kilometer. Nu när våren anlänt och man inte behöver kräma på så mycket kupévärme går Amperan längre och längre på el för varje dag.

Calle lät meddela, att han under de senaste 20 milens pendlarresor bara gjort av med två deciliter bensin. Så ska en elbil köras! (Vilket innebär max 90 km/tim).

När Calle och kollegorna berättar hur imponerade de är av Amperans teknik blir jag förstås extra belåten att jag röstade på den som Årets Bil. Det är en ovanligt värdig vinnare och en föregångare. Den smarta lösningen med en bensinmotor som rycker in när batterierna är tömda kommer vi säkert att få se i många framtida miljöbilar.

Har precis börjat se ljuset i tunneln efter ett av årets mest omfattande och tidskrävande reporterjobb.

Det jag snackar om är utvärderingen av årets långteststall. Äntligen har jag plöjt igenom alla fakturor, plitat ned alla tabeller och till slut lyckats få ihop nio faktaspäckade sidor om de fem bilarna.

Jag tror att det mesta som är värt att veta om dem finns där. Men tyvärr går det aldrig vara riktigt säker på att man inte missat något eller - hugaligen! - att några av de hundratals siffrorna hamnat på fel ställe. Men varenda faktauppgift är kollad till förbannelse, så nu är det bara att hoppas att allt blir rätt även i slutänden.

En sak är jag dock helt säker på - och det är vilken av dem fem bilarna som blir Årets Långtestbil 2012. Jag kan också avslöja att resultatet av testförarnas omröstning blev ganska överraskande, även om jag själv hade vinnaren i topp på min rankinglista.

Bilarna det handlar om är – i bokstavsordning: BMW 118, Hyundai i40 Kombi, Mercedes B-klass, Opel Ampera och slutligen lilla Volkswagen Up. Vinnaren avslöjas i nr 18 av papperstidningen som kommer ut i mitten av december.

Så håll ut!

Tror ni Volvo skulle överleva länge om de producerade bilar ena dagen, och sedan skänkte bort dem nästa dag?

Det är ungefär så illa det har fungerat i mediabranschen under en längre tid. Tidningsdöden breder ut sig och som inbiten printmänniska känns det alldeles förskräckligt. Nu ska vi inte måla f-n på väggen, men att läget är bekymmersamt är vi nog alla ense om.

Jag skriver det här med anledning av jag i en blogg förra veckan om förregistreringar och krav på garantistart vid kundleverans hänvisade till papperstidningen och därmed från vissa håll ansågs ha undanhållit väsentlig information för alla gratisläsare på webben.

Då kommer vi åter in på den affärsmässiga biten. Vi Bilägare kan inte heller producera varor, och sedan bara skänka bort dem. Det fördjupade materialet och mycket mer finns i papperstidningen, och det får våra betalande prenumeranter och lösnummerköparna först ta del av, eller om man hellre väljer att köpa hela Vi Bilägare i digital form. Om ni vill att vi ska fortsätta att existera - köp tidningen!

Men besök oss också självklart på webben. Här kommer de allmänna nyheterna snabbare fram, här finns bloggarna och här byggs den dagsaktuella debatten upp. Webb och papperstidning ska komplettera varandra, det är så det är tänkt. Det ena ska inte utesluta det andra.

Alla vi bilister har fått en tidig julklapp! Trafikverket lovar förbättra vägarna. Under det närmaste decenniet ska 17 miljarder användas för att bygga ut väg- och järnvägsnätet. Det är inte småpotatis och det kommer förhoppningsvis att märkas både här och där.

Pengarna kommer från inbesparingar. Trafikverket ska effektivisera, sparka konsulter och bo i billigare lokaler. Det minskar kostnaderna med närmare 1,5 miljarder per år.

Att verket utan vidare kan spara i den storleksordningen fyller vän av ordning med frågor. Hur har verket hittills hanterat våra skattemedel?  Har lokalerna legat i slott? Och vad har 800 konsulter uträttat?

Men nu är det snart jul och jag ska inte ställa fler griniga frågor. Jag vill bara sätta upp ett varnande finger (pekfinger!): Ta det lugnt i jultrafiken! En bra regel är, att planera restiden extra pessimistiskt och sen dubbla den! Då kan du sitta lugnt i köerna, låta bli att känna stress och inte göra dumheter.

Vi vill ju gärna att du är med oss på Vi Bilägare även efter jul.

Vi är ju lustiga figurer. När det var snökaos pustade och stånkade vi över att bilen försvann i snödrivor som i bästa fall plogats upp under natten eller morgonen. Och nu?
Först smälter vintern bort, skapar små sjöar överallt på vägar och uppfarter som fryser till och gör det svinhalt också på trottoarerna.
 
Ja, nu vill i vart fall jag ha tillbaka snön om jag bara slapp de våta kladdiga vägarna. Försökte till exempel tvätta bilen i morse med miljövänlig avfettning, sedan schampo och högtryck. Men det var lögn att få bort de svarta prickarna och sorgkanterna runt skärmar och vissa andra ytor. Det måste till starkare saker.

Det verkar som om saltet skapar en gegga som biter sig fast i lacken.

Sedan har vi ju trivselfaktorn med ren vit snö. Kolla bara på den här bilden, vackert som ett vykort. Ska vi nu ha vinter så kan vi väl ha snö?!

Det går att hitta smultronställen även på vintern och på de mest oväntade ställen. Som i Sysslebäck, metropolen med knappt 500 invånare i norra Värmland. Där tillbringade vi största delen av förra veckan med att vintertesta Vi Bilägares fem nyinköpta bilar.

”Chokladfabrik” stod det på skylten som pekade in till byns gamla skola.

En sån vägvisare kan förstås inte ett gäng sötsugna biltestare låta bli att följa. Det var en väldigt god impuls – på alla sätt – för därinne i skolan kokas det fantastiska praliner. Företaget heter passande nog Naturpralinen. I den lilla butikens glasdisk fann vi häpnadsväckande skapelser med lockande namn, till exempel Finnskogens Druva (med fyllning blandad av svarta vinbär och cognac), Vargtass (med lingon och vodka), Blåbärstryffel och 18 andra smaskiga smaker, ingjutna i choklad.

Naturpralinen startades av Marie Axelsson för fem år sedan. Nu exporteras chokladen ända till Karlstad, men snart vidgas nog affärerna. När vi tittade in bakom disken fann vi Marie och hennes tre anställda i full färd med att packa chokladkartonger – cirka 800 stycken – som ska bjudas ut på en matmässa i Berlin. Där lär nog pralinerna med vildmarksnamn och älgdekor gå hem! Tyskar älskar ju våra svenska skogar och i pralinerna får de lite smak av Värmland. Alla bär som används i fyllningarna kommer från trakten.

Pralinerna är inte så billiga, så vi nöjde oss med att testa två sorter: Finnskogens Druva och Vargtass. Testlaget var inte enigt. Några gillade lingonvodkans ”syrliga matchning med den mörka chokladen” i Vargtass medan andra föredrog den ”trivsamma konsistensen och långa eftersmaken” i Finnskogens runda druva.

Hur som helst: Naturpralinens chokladfabrik i Sysslebäck är värd en omväg, även om den blir lång.