Nu börjas det. I morse, när jag skulle hasta till jobbet, blev jag stoppad av vintern. Över vindrutan låg ett tjockt lager is och snö. Man är allt bra sårbar som bilist!

Någon isskrapa fanns förstås inte i bilen. Varken bensinkortet eller puderdosan visade sig bita på istäcket. Att låta bilen själv smälta isen på tomgång var inte att tänka på. Grannarnas argusögon ser varje rykande avgasrör och på en ynka minuts tomgång skapas ingen värme.

Det var bara en sak att göra: knalla till närmaste bensinmack och köpa en isskrapa. Den ska i fortsättningen få ligga i min handväska. (Jag byter ju bil rätt ofta).

Det blev en livsfarlig promenad på den isbelagda gångbanan. Men jag kunde – med viss förvåning – konstatera, att det bara tycktes råda vinter för oss gående. Bilisterna körde som om det fortfarande var högsommar.

Sammanslagningsnojan i bilindustrin rullar på. Nyhetssajten bloomberg.com hävdar att Fiats vd Sergio Marchionne föreslagit PSA Peugeot/Citroën och General Motors att bilda en gemensam koncern, med Marchionne som ledare får man underförstå.

Det skulle bli Europas största biltillverkare, med en marknadsandel på 25 procent mot Volkswagens 24,8. Uppgifterna kommer från tre anonyma källor med nära insyn i Marchionnes arbete.

PSA, som i dag värderas till kanske 20 miljarder kronor på börsen, skulle få en icke angiven summa aktier i den nya "enheten", medan Opel skulle få en injektion av Fiat på upp till sju miljarder dollar för omstrukturering.

Varken PSA eller GM har officiellt kommenterat, förstås, men att Marchionne måste agera när andra rör på sig är givet. Precis som Opel sitter Fiat fast i Europa, särskilt i söder där krisläget på bilmarknaden ju är om möjligt än mer akut än i norr.

De italienska korsbefruktningarna med USA ger inga pengar i Europa, även om Chrysler (för dagen i alla fall) går med vinst. Om Fiat hamnar helt utanför det sammanslagningsscenario som, mentalt och faktiskt, sveper över Europa kan bottenpluggen för Fiat lossna snabbare än någon anar, hur många nya namnskyltar som än korsar Atlanten. I september såldes för övrigt två (2!) Lancia Flavia i Europa...

Kruxet för Fiat är att GM och PSA redan har fullt upp med sin nya allians, inte bara mellan sig själva utan också på respektive regeringsnivå. Alliansen ska resultera i en räcka nya bilar i olika storleksklasser ca 2016.

Marchionne ska ha kommenterat Bloombergsryktena med att han "dricker kaffe med alla möjliga lite då och då och det är inte säkert att man diskuterar sammanslagningar för det". Absolut, drick på, men oavsett vilket finns lösningen på precis samma ställe som alltid: produkt.

Där ligger alla tre långt efter VW som har ett stadigt initiativ både faktiskt och, inte minst viktigt, medialt. Det är en ekonomernas kultur å ena sidan, en ingenjörernas å andra och det är ju ingen tvekan vilken av dem som har skördetid. Det finns inga – och har aldrig funnits – exempel på biltillverkare som tagit sig ur sina rävsaxar genom att göra sniket framtagna bilar. Det är enbart förmågan att skapa attraktiva produkter som garanterar överlevnad, bilköparna har ju ögon och kan jämföra själva.

Alfa Romeo/Lancia lämnar jag av barmhärtighetsskäl därhän, men Fiat har ett (i alla fall medialt sett) ganska piggt program, med varianter på Fiat 500 som skyltdockor inte minst bilpressen gillar att gulla med (även om min personliga uppfattning är att 500 är en kalkon). Det är dock inga volymmodeller, Italien möjligen undantaget – fast Fiat rasar tyvärr där också. Men resten... puh! Fiat Brava, någon? Eller är det Bravo den heter numera? Jag minns inte och inte bilköparna heller.

Peugeot behöver mycket av allt men mest en designer. Efter att i flera år ha tillverkat närmast groteska bilar börjar man äntligen skönja en ljusning på den fronten.

Citroën behöver, ja, vad? Programmet är splittrat i atomer, profilen otydlig. Ska man förknippa märket med en alldaglig C3 eller med roliga men marginellt säljande kufar som DS4 och DS5? PSA är melerat och det är inget roligt ord.

Opels bilar är ofta lika stadigt gjorda som VW:s, de är förnuftiga, en smula tråkiga – Opliga. Man har alltid missat eller notoriskt kommit för sent till alla lite fräckare trender och sjunkit in i bakgrunden som ointressant, rätt och slätt. Märket har alltid kommunicerat med en air av amerikansk 1950-talsmentalitet; lite spånigt, generaliserande, finesslöst och förbenat opersonligt. Amerikanskt könlösa pr-bombmattor gör sig inte i Europa.

Att man nu ska kalla de olika versionerna av nya minibilen Adam för Jam, Glam och Slam är ett svårslaget kollektivt hjärnsläpp inför öppen ridå. Vem i hela friden vill sitta i en bil som heter något så urbota dumt?!

Men framför allt: produkt, produkt, produkt. Det är som med de dyraste villorna: läget, läget, läget.

Det är nog lite smolk i alla glädjebägare och även världens bästa jobb har en och annan avigsida. Nu börjar den tid då det kan vara tungt att vara motorjournalist. Hösten är inte bara mörk och kall, den är även lortig.

Vi kom till Hagfors härom kvällen med fem bilar täckta av grus och smuts som vi samlat på oss under många mil på väldigt roliga och krokiga småvägar. Det tog ett bra tag att tvätta och putsa för snabbtvätten på OK-macken är inte världens mest effektiva. Men det var fem glänsande fordon som så småningom parkerades utanför testhögkvarteret, det eminenta Björns Wärdshus i Råda.

På morgonen var alla bilarna grå igen. Av rimfrost. Det var flera grader kallt men de snälla killarna på Hagfors flygplats lät oss köra in i en hangar och tina upp isen. Sen var det bara att torka och putsa bilarna igen.

Nästa natt fick vi ställa bilarna inne i hangaren. Skönt att få en morgon utan bilputsning. Hagfors flygplats är verkligen ett perfekt ställe att testa bilar på.

Och vad tycker vi nu efter några dagar med VW Golf, Opel Astra, Kia Cee'd, Hyundai i30 och Citroën C4? Tja, min rangordning börjar väl bli klar. Det lutar åt tyskt i toppen…

På väg till testbanan i Texas där vårens sommardäcktest utförs blev Vi Bilägares däckteam omkörda av en pickup, som var skapligt tungt lastat och körde i otillåtet hög hastighet. Men det mest anmärkningsvärda var ändå att "hörullen" inte var fastspänd ens med ett spännband.

Bara någon minut senare hände det som inte får hända. Vi såg bromsljus tändas och hö som virvlade i luften.

Hörullen hade åkt av flaket och dunsat ner på vägen. Som tur är hann bilarna bakom bromsa och väja. Och vad gjorde olycksfågeln till förare? Jo, han trampade hårdare på gasen och försvann vid nästa avfart. Det värsta var att när vi passerade, upptäckte vi att det stod en chockad liftare strax bakom det dumpade hölasset!

Visserligen sitter stora delar av Södertäljes kriminella just nu bakom lås och bom, men en och annan gangster är fortfarande ute. Det fick jag erfara en kulen morgon. Där stod Vi Bilägares VW Up på parkeringen med krossad sidoruta.

Jag har aldrig något värdefullt i testbilarna – och inget annat heller för den delen. Kupén brukar vara totalt tom sånär som på en tummad p-skiva och en halvdrucken Loka. Så vad hade fått tjuven att ge sig på den arma lilla Up:en? Innehållet i handskfacket var utrivet: instruktionsbok och körjournal. Annat fanns inte där. Men sen upptäckte jag vad som dragit till sig den tjuvaktiga nattvandraren: Navigatorn som sitter ovanpå instrumentbrädan var borta.

Apparaten kallas Maps and More och innehåller förutom kartor, telefon och navigeringsfunktionen del information från bilen som varvräknare och färddator.

Förbaskade drummel som inte kunde hålla fingrarna i styr! Nu är jag utan bil hela veckan. Som bäst. Det tar nämligen upp till fem arbetsdagar att skicka en ny sidoruta från Tyskland och sätta den på plats, hävdar verkstaden.

Dessutom blir Vi Bilägare av med 2 200 kronor i självrisk. Plus moms. Så mycket lär inte den eländiga tjuven kamma in på den stulna navigatorn. Han får förmodligen inte ett öre, men man kan hoppas att han får en käftsmäll av sin hälare. Apparaten går nämligen bara att använda när den sitter i rätt bil.

Det är svårt att få någon riktig uppfattning om hur omfattande kamkedjeproblemen är med Volkswagens 1,4 TSi-motor. VW uppger att flertalet av bilägarna inte drabbas av detta fel och att det därför inte är nödvändigt med förebyggande åtgärder. Något är ändå på tok, kamkedjor som slackar och som kuggar över är inte vardagsmat, men av läsarkontakterna att döma händer det titt som tätt.

Det som är märkligt är att personalen hos många VW-verkstäder inte tycks känna till problemen – eller om det ”mörkas”? Jag har upplyst flera i min bekantskapskrets om att VW ska ta kamkedjefallen på garanti/goodwill – och när de själva återvänt till verkstaden och påpekat detta har de först då oftast fått hjälp, men långt ifrån alla.

Här handlar det om att ha en korrekt ifylld servicebok och att det inte får vara speciellt många mils överskridande av angiven serviceintervall.  VW uppger att risken för att råka ut för skada ökar högst betänkligt om service inte görs i tid. En känslig konstruktion är bara förnamnet. Vi har ju i alla tider lärt oss att kamkedja är bra mycket pålitligare än kamrem.

Motorerna som drabbas är enligt VW från 2006-2010. Ungefär. Om motorlampan tänds och det blir felkod på att kamaxelläget är utanför värdet byts enligt VW kamkedjan och oljepickupen ut samtidigt som vevhusventilationen och motorstyrdonet modifieras.
 
Borde inte Volkswagen och alla kunder tjäna på om man i stället förebygger och kallar in alla berörda bilar? Det har redan skett tillräckligt många motorhaverier.

Det mesta verkar nedåt i bilbranschen just nu. I dag kom siffror på försäljningen i Europa – minus 4,8 procent i oktober. Det såldes bara 959 412 bilar. Och i Sverige är det inte bättre, inte fler än 24 028 bilar såldes och det är också ned över fyra procent jämfört med oktober i fjol.

Men sen går jag ut och tittar på väggen och då känns det genast mindre dystert. Alldeles utanför mitt rum hänger kopiorna på de färdiga sidor som så småningom ska bli Vi Bilägare nr 17. Där presenterar vi alla bilnyheter som väntar nästa år. När man tittar på sidorna märks inget av någon bilkris. Det kommer många roliga modeller – jag gjorde ett snabbt överslag och fick ihop till mer än 60 helt nya eller uppfiffade bilar.

En del ser jag verkligen fram emot att få köra. Vilka? Tja, nya Skoda Octavia kanske, fast helst i RS-version. Peugeot 2008, som nog blir en rolig liten suv. Seat Ibiza Cupra är nog värd en provtur, liksom Ford Fiesta ST. Och kanske kan jag övertyga chefen om att vi ska göra en större test på Jaguar XF Sportbrake…

Snön faller och yr över Nynäsvägen, strax söder om Stockholm, och den tjocka söndagstrafiken rullar sakta fram i det nollgradiga slaskföret.
 
Plötsligt, precis efter att jag svängt av vid Globen, drar sig blicken till backspegeln och synen får en kall kår att ila genom kroppen: blåljus och blinkande helljus.
 
Vad är nu detta? Första tanken är att jag måste ge fri väg för en polisbil på utryckning, men trots att jag sänker farten och svänger lite åt sidan kör bilen inte om.
 
Polletten trillar ned: Det är mig polisen vill stoppa.
 
På nästa avtagsväg svänger jag in och stannar, blåljusbilen följer efter och ställer sig bakom. En polisman kliver ur och min klump i halsen växer sig större.
 
– Vet du om att den här bilen är oskattad? Hör jag polismannen säga genom den nedhissade rutan.
 
– Säg det i sådana fall inte till mig. Om du vet att bilen är oskattad måste jag skriva ut böter.
 
Bilen i fråga är en av Vi Bilägares nya långtestbilar och jag, som inte har hand om tidningens räkningar för fordonsskatt, ser antagligen ut som ett frågetecken.
 
– Se bara till att betala skatten, säger polismannen.
 
Av någon anledning har fakturan skickats till fel bolag, visar det sig när vi reder ut saken och betalar skattebeloppet dagen därpå.
 
Det blev ingen böteslapp den här gången (tack för det!) och efter episoden på Nynäsvägen kan vi om inte annat konstatera: Polisens utrustning som automatiskt läser av nummerplåtar och gör slagningar i registret fungerar alldeles utmärkt.
 
– Det är ruggigt effektivt, säger polismannen och hälsar god kväll.

När väghållaren saltar i stället för att ploga uppstår en livsfarlig smet som är besvärlig att köra i och svårare att hantera än vattenplaning. Enda fördelen är att snömodden är synlig. Men den är förrädisk och kan få bilen att tappa styrningen totalt om farten är för hög.
 
Om det inte finns plogbilar tillgängliga är det bättre att låta bli saltet också. Ren snö är lättare att hantera än snöslask.
 
För övrigt noterar jag att vi fick rådet att hålla oss till friktionsdäck om bilen har antisladdsystem. Det var innan kung Bore slog till. Sedan dess har vi vid åtskilliga tillfällen varnats för blixthalka, av samma myndighet.
 
På ishalka är det bara dubbdäck som biter.

 
Diskutera: Har du varit med om detta?

Det är kul med en bil där förbrukningen verkligen går att påverka genom lugn körning och som ligger i närheten av utlovad förbrukning!
 
Långtest-Fabian har nya 110 hk TSI-motorn. Kan kanske tyckas vara onödigt stark. Men jag har noterat att motorn är snål. Den är också sällsynt ”len” som kollega Schultz uttrycker sig om motorns jämna och nära på vibrationsfria gång.
 
I morse kollade jag lite mer noggrant på färddatorn. Jag skrapade rutorna, hoppade in och drog igång motorn och började köra. Bilens yttertempmätare visade 1 plusgrad. Bränsleförbrukningen startade på 10,5 l/100 km på vår 30-sträcka. Redan efter en km kunde jag stänga av stolsvärmen och förbrukningen började långsamt sjunka.
 
Efter 8 minuters körning var motorn varm och förbrukningen låg nu på 8,0 l/100 km.

Trafiken på östra infarten till Stockholm rullade i lugnt och jämnt tempo, såväl på 100- som på 90 och 70-sträckor. När jag vek av mot södra länken visade färddatorn på 5,3 l/100 km. Och när jag kört genom sta’n och stod framför Vi Bilägares garage  5,1 l/100 km. Stämmer färddatorn så räknar jag med att klättra ner under halvlitern när våren får till lite högre temperatur. Hyfsat!

Säkert är du som jag och grunnar emellanåt på vilka bilar i dagens plåthav det vore värt att samla lite extra på? Jag menar inte dyra bilar, sådana som säljs på snofsiga auktioner för miljoners miljoner, nej, jag tänker på dem vi har råd med.

Blivande samlar- eller snarare hobbybilar för oss normalbemedlade, bilar som ger extra krydda när vi parkerat vår tjänsteförflyttningsmodul för helgen och åker på veteranträff i maj 2035.

Här är tio överkomliga, roliga och framtida uddamodeller. Skulle du satsa på någon av dem, eller har du bättre förslag? Kom igen med dem då!
 
10) Ford Focus RS. En obegripligt rolig bil att köra och att lyssna på. Tuff och med inte alltför många designöverdrifter. Din för kanske 150 000 kronor.
 
9) Hyundai XG30. Behagligt okänd modell, ett sydkoreanskt försök till intåg i statusklassen för sedanvagnar som inte heter Audi, BMW eller Mercedes-Benz, det vill säga i ingen klass alls. Nu kan du köpa en fin för tio lakan.
 
8) Citroën C6. Fullpackad med allt en riktig Citroën ska vara, allt från gashydrauliken till de sanslöst snygga dörrfickorna till den välvda bakrutan. Designprofil som en svindyr reservoarpenna. Slå till från 75 000.
 
7) Volkswagen Polo Harlekin. Så du och din make/hustru tycker olika i färgfrågan? Problemet löst! Du tar vänster framskärm, hon/han motorhuven och så kan Pelle och Stina ta var sin bakdörr. Tio tusingar och du är i hamn.
 
6) Alfa Romeo 156 CrossWagon. En hundrafemtiosexa som försökte komma upp sig här i världen men vad hjälpte väl det. En formlig raritet, femtio skära och du säkrar ett kalasfint exemplar!
 
5) Audi A2 TDI. Man påstår att A2 var för tidigt ute men det var nog samtiden som var för trög för den här ursmarta raringen. Köp innan du är för sent ute, de som redan har en vill ogärna skiljas från sin bil. Hala upp 60 000.
 
4) Renault Scénic RX4. Till stora delar gjord av gummi och utrustad med livboj – ett reservdäck – på bakdörren. Såldedes en alldeles knäpp modell som kan förgylla ditt liv för endast 15 papp, högst!
 
3) Peugeot 1007. Du vill ha en bil med skjutdörrar, elektriskt manövrerade? Utbudet är bekymrande klent, sådan tur då att Peugeot för tio år sedan beslöt att begåva världen med modell 1007. Säkra ditt eget exemplar från 20 000 kronor.
 
2) Mercedes A-klass Mika Häkkinen Edition. A-klass i sig är en given framtidshit, men hittar du en Häkkinen är det bara fram med lädret. Byggdes hösten 1998 i 125 exemplar (det fanns 125 David Coulthard också) för att fira att F1-titeln nöps av Mercedes-McLaren.
 
1) Folkhemmets samlarbil nummer ett är förstås en Saab. Du ska ha en välvårdad, orostad och välfungerande Saab 900 med Sensonic växellåda. Vi önskar dig lycka till i jakten, ett exemplar ska ha siktats i närheten av Timmersdala.  

Det finns de som är enkla att intervjua och det finns de som är svåra. Christian Borgward, som jag träffade på Genèvesalongen i förra veckan, tillhör den senare kategorin. Han är sonson till den Carl Borgward som under årtiondena före och efter andra världskriget byggde något av ett bilimperium i Bremen. Företaget tillverkade mer än en miljon Borgward, Goliath och Lloyd innan konkursen 1961.
 
Sedan dess har ett halvsekel passerat, men nu har Christian Borgward bestämt sig för att återuppliva Borgward och med hjälp av pengar från en kinesisk lastbilstillverkare göra det tyska bilmärket till en utmanare för Audi, BMW och Mercedes.
 
Stora drömmar är alltid fascinerade och självklart ville jag ställa några frågor till Christian Borgward. Han dyker upp en halvtimme efter utsatt tid och hälsar på engelska. Vi småpratar lite, också det på engelska, om den Isabella Coupe av 1957 års modell som Borgward ställer ut i väntan på den första nya modellen som ska visas i höst.
 
Men redan när jag plockar fram anteckningsblocket och frågar hur det känns att blåsa liv i farfars bilmärke ledsnar Christian Borgward. Kanske har han fått frågan många gånger tidigare. Han svarar i alla fall på tyska och låter en kollega översätta den korta repliken.
 – Det har alltid varit en barndomsdröm och det känns fantastiskt att drömmen nu blivit sann.
 
Jag frågar: Hur många minns Borgward?
 – Människor över hela världen känner till namnet.
 
Jag tar nya tag: Vilken slags bil ska nya Borgward vara?
 – Premium. Vi är Borgward.
 
Jag undrar hur han ser på utmaningen att starta ett nytt bilmärke.
 – Borgward är inte ett nytt bilmärke.
 
Men att starta märket på nytt?
 – Det finns Borgwardklubbar i Australien, Afrika och Amerika. Överallt finns det människor som älskar Borgward.
 
Jag fortsätter: var tror du att Borgward är om fem år?
– Jag svarar inte på strategiska frågor.
 
Mycket mer än så gick inte att få ut från samtalet med Christian Borgward. I nästa nummer av Vi Bilägare ( i butik 31 mars) kommer i stället en intervju med norrmannen Einar Hareide, tidigare designchef på Saab, som fått uppdraget att formge den moderna Borgwarden. Han hade något att berätta. Till skillnad från Christian Borgward.

Diskutera: Vad tror du att vi kommer se för slags biltyp från Borgward?

Jag måste erkänna att jag gillar långteststallets Ford Mondeo ganska skarpt. Inte på alla sätt, men ”Aston Martin”-looken är snitsig och på långfärd är bilen en sällsynt bra reskamrat.
 
Förarstolen är rena drömmen (åtminstone för mig) och även i övrigt håller åkkomforten hög klass. Man kliver ur Forden hyfsat utvilad och utan ryggont eller andra krämpor trots dagsetapper på uppemot 100 mil.
 
Det är något jag blivit varse de senaste veckorna. Detta sedan jag fått uppdraget att på kortast möjliga tid lägga så många mil jag orkar på Mondeon. Orsaken är att Forden kom sent in i långteststallet och behöver alla mil den kan få för att hänga med de övriga bilarna; målet är ju att alla ska hinna med 4 000 mil innan året är slut.
 
Då gäller det att ligga i och det har jag gjort. När jag, tillfälligt, tog över Forden för några veckor sedan stod vägmätaren på knappt 375 mil. Nu har den siffran utökats med nästan 500 mil - till drygt 870 -  och det betyder att Mondeon är i fas med resten av långtestbilarna.
 
”Uppdrag Mondeo” är därmed slutfört och för mig är det dags att återgå till min ordinarie långtestbil; stallets knallgula Citroën C4 Cactus. Det ska bli spännande att se vad den går för!    
 
 Diskutera: Vilken bil tycker du är bästa milslukaren?

På sistone har ett par underliga meddelanden dykt upp i långteststallets Ford Mondeo. Det började häromveckan med rapporten ”Fel i parkeringslampor på släpvagn” följt av uppmaningen ”Kontrollera lampor”. Kort därpå meddelade bilen: ”Släp frånkopplat”.
 
Saken var bara den att det inte fanns någonting påkopplat på dragkroken.
 
Vid det här laget har vi fått samma meddelanden tre-fyra gånger och nu börjar vi på allvar misstänka att vi har att göra med ett spöksläp.
 
Men Mondeo är inte den enda långtestbilen som råkat ut för trassel med elektroniken. Mer om det – och om vad Ford säger om spöksläpet – i kommande nummer av tidningen.
 
Diskutera: Har du varit med om något liknande?

Baksäten? Då brukar det handla om knäutrymme, takhöjd och annat torrt. På bilsalongsbilder hör häftiga baksäten och champagne ihop, men bara tillsammans med en skålande skribent.
 
Bah! Ett riktigt baksäte ska inte mätas eller beskrivas eller slafsas champagne i, ett riktigt baksäte ska man bara häva sig i. En plats för resans njutning, en soff- och stolsskulptur för ögats behag, för halvslummer, för djupsinnig kontemplation.
 
En del kan det här med baksäten, andra inte. Här är, enligt en enhällig enmansjury, de elva bästa baksäten som någonsin funnits.
 
Kliv in, det är snart helg. Dags att koppla av och koppla ur!
 
11) Mercedes-Maybach S 600 Pullman
Karosslängd 6,5 meter, ja, det finns plats i den mest överdryga bilen av alla. Inredning som en korsning mellan ett smyckesschatull och ett lyxhotell. Men vill man sitta i denna härlighet med tre till som hostar, snörvlar och glor i sina telefoner? Nice try anyhow.
 
10) Ford Scorpio
Årets Bil 1985 blev just det tack vare sina låsningsfria bromsar som standard men det var förstås i baksätet – dit ingen jurymedlem hittade – långskorpan firade de verkliga triumferna. Ford hade alltid varit bra på kupéutrymme men nu blev det nästan löjligt.
 
9) Range Rover Sport
Kanske känner köparna inte till det men längst bak kan man knöka in två platser som i uppfällt läge ser ut som måltavlor på skjutbanan i Viggeryds sportskytteklubb. Och klubbkänsla har ju alltid varit engelska bilars signum.
 
8) Honda Prelude           
Designdoldis från Östern, ett 1990-talssmycke självaste LJK Setright, legendarisk motorskribent som såg ut som om han drack häxbrygd till frukost och åt flugsoppa till kvällsvard, höll som alla tiders bästa japanska bil – från baksätet, alltså.
 
7) Porsche 928
Ja, det är trångt. Lämna smalben och fötter utanför men ta en titt på klädseln. Pascha brukar den kallas och är allt annat än hundtandsmönstrad. Snarare inspirerad av den franskungerske konstnären Victor Vasarely. Sämre förebilder kunde Zuffenhausen haft!
 
6) Lamborghini Espada
En av alla tiders fräckaste 2+2-bilar, vansinnigt platt, bred och förförisk. Baksätet ser ut att vara karvat ur anakondaskinn och när man väl ormat sig på plats får man kippa efter andan. Så bra då att sidorutorna kan ställas upp i nederkant som sommarstugefönster.
 
5) BMW M635 CSI
Alla med bilsinnet i behåll blir någon gång sugna på denna undersköna blandning av stil och kraft från BMW:s spännande 1970-tal. Formerna, fronten, farten – men det är vid åsynen av de stramt sköna baksätesdelarna man verkligen vill hala upp plånboken.
 
4) Mercedes SL ”R129”
Alla tjatar om 1950-talets Måsvinge men detta är den bästa designen av alla SL-bilar. Inredningen är helt grafisk, omutlig som Luthers katekes, baksätet hårt som en fastevecka på ångerfulla avkok. Pinas och anländ som en bättre människa.
 
3) Opel Senator 1978
Plysch kan vara det bästa klädselmaterialet. I Senator får du plysch galore. Med små medel skapades ur den simpla Rekord i Senator ett av de mest framträdande baksätena ever. Design, svällande komfort... du vill aldrig kliva ur men först ska du hitta en bil.
 
2) Saab 9000 Aero
Look at it och säg sedan att du inte vill slå dig ned?! I första 9000-exemplaren fanns DUX-soffa bak men som den förbleknade när Aeromodellens baksäte kom på plats. Ja, stolarna fram var inte dumma de heller men vad ska du i dem att göra?

1) Ogle Aston Martin
Kallades också Sotheby Special och nog var bilen speciell med sitt bakparti som såg ut att ha pepprats av pistolskott. Baksätet var bilens clou; en syndigt svängd divan där du ensam fick flyta ut i behagfull pose, som en döende dandy. Ovärderligt!