Nu börjas det. I morse, när jag skulle hasta till jobbet, blev jag stoppad av vintern. Över vindrutan låg ett tjockt lager is och snö. Man är allt bra sårbar som bilist!
Någon isskrapa fanns förstås inte i bilen. Varken bensinkortet eller puderdosan visade sig bita på istäcket. Att låta bilen själv smälta isen på tomgång var inte att tänka på. Grannarnas argusögon ser varje rykande avgasrör och på en ynka minuts tomgång skapas ingen värme.
Det var bara en sak att göra: knalla till närmaste bensinmack och köpa en isskrapa. Den ska i fortsättningen få ligga i min handväska. (Jag byter ju bil rätt ofta).
Det blev en livsfarlig promenad på den isbelagda gångbanan. Men jag kunde – med viss förvåning – konstatera, att det bara tycktes råda vinter för oss gående. Bilisterna körde som om det fortfarande var högsommar.