Sammanslagningsnojan i bilindustrin rullar på. Nyhetssajten bloomberg.com hävdar att Fiats vd Sergio Marchionne föreslagit PSA Peugeot/Citroën och General Motors att bilda en gemensam koncern, med Marchionne som ledare får man underförstå.
Det skulle bli Europas största biltillverkare, med en marknadsandel på 25 procent mot Volkswagens 24,8. Uppgifterna kommer från tre anonyma källor med nära insyn i Marchionnes arbete.
PSA, som i dag värderas till kanske 20 miljarder kronor på börsen, skulle få en icke angiven summa aktier i den nya "enheten", medan Opel skulle få en injektion av Fiat på upp till sju miljarder dollar för omstrukturering.
Varken PSA eller GM har officiellt kommenterat, förstås, men att Marchionne måste agera när andra rör på sig är givet. Precis som Opel sitter Fiat fast i Europa, särskilt i söder där krisläget på bilmarknaden ju är om möjligt än mer akut än i norr.
De italienska korsbefruktningarna med USA ger inga pengar i Europa, även om Chrysler (för dagen i alla fall) går med vinst. Om Fiat hamnar helt utanför det sammanslagningsscenario som, mentalt och faktiskt, sveper över Europa kan bottenpluggen för Fiat lossna snabbare än någon anar, hur många nya namnskyltar som än korsar Atlanten. I september såldes för övrigt två (2!) Lancia Flavia i Europa...
Kruxet för Fiat är att GM och PSA redan har fullt upp med sin nya allians, inte bara mellan sig själva utan också på respektive regeringsnivå. Alliansen ska resultera i en räcka nya bilar i olika storleksklasser ca 2016.
Marchionne ska ha kommenterat Bloombergsryktena med att han "dricker kaffe med alla möjliga lite då och då och det är inte säkert att man diskuterar sammanslagningar för det". Absolut, drick på, men oavsett vilket finns lösningen på precis samma ställe som alltid: produkt.
Där ligger alla tre långt efter VW som har ett stadigt initiativ både faktiskt och, inte minst viktigt, medialt. Det är en ekonomernas kultur å ena sidan, en ingenjörernas å andra och det är ju ingen tvekan vilken av dem som har skördetid. Det finns inga – och har aldrig funnits – exempel på biltillverkare som tagit sig ur sina rävsaxar genom att göra sniket framtagna bilar. Det är enbart förmågan att skapa attraktiva produkter som garanterar överlevnad, bilköparna har ju ögon och kan jämföra själva.
Alfa Romeo/Lancia lämnar jag av barmhärtighetsskäl därhän, men Fiat har ett (i alla fall medialt sett) ganska piggt program, med varianter på Fiat 500 som skyltdockor inte minst bilpressen gillar att gulla med (även om min personliga uppfattning är att 500 är en kalkon). Det är dock inga volymmodeller, Italien möjligen undantaget – fast Fiat rasar tyvärr där också. Men resten... puh! Fiat Brava, någon? Eller är det Bravo den heter numera? Jag minns inte och inte bilköparna heller.
Peugeot behöver mycket av allt men mest en designer. Efter att i flera år ha tillverkat närmast groteska bilar börjar man äntligen skönja en ljusning på den fronten.
Citroën behöver, ja, vad? Programmet är splittrat i atomer, profilen otydlig. Ska man förknippa märket med en alldaglig C3 eller med roliga men marginellt säljande kufar som DS4 och DS5? PSA är melerat och det är inget roligt ord.
Opels bilar är ofta lika stadigt gjorda som VW:s, de är förnuftiga, en smula tråkiga – Opliga. Man har alltid missat eller notoriskt kommit för sent till alla lite fräckare trender och sjunkit in i bakgrunden som ointressant, rätt och slätt. Märket har alltid kommunicerat med en air av amerikansk 1950-talsmentalitet; lite spånigt, generaliserande, finesslöst och förbenat opersonligt. Amerikanskt könlösa pr-bombmattor gör sig inte i Europa.
Att man nu ska kalla de olika versionerna av nya minibilen Adam för Jam, Glam och Slam är ett svårslaget kollektivt hjärnsläpp inför öppen ridå. Vem i hela friden vill sitta i en bil som heter något så urbota dumt?!
Men framför allt: produkt, produkt, produkt. Det är som med de dyraste villorna: läget, läget, läget.