Pojkar inte kodade att leka med bilar

Det finns de som menar att småpojkar är genetiskt programmerade att leka med bilar. Som alla ogenomtänkta teorier saknar inte heller denna ett visst underhållningsvärde i all sin enfald.

Med tanke på hur lång tid det tagit att utveckla den mänskliga hjärnan till vad den är idag, jämfört med hur länge det funnits bilar, har tankegången vissa brister.

Jag tror att barn härmar sina vuxna förebilder och den pojke vars pappa virkar plädar av åländska mormorsrutor (för att ta ett mycket närliggande exempel…) sitter till slut där själv med virknålen och tragglar.

Min mellangrabb, W, fyllde nyss fem år, och trots att han aldrig någonsin under sin korta levnad lekt med bilar, eller ens önskat sig en, så kommer det nya, inslagna i paket, jul som födelsedag. Han är ju pojke gubevars.

Han plockar fram de fint inslagna fordonen, iakttar dem något förbryllad (ännu en bil?) eftersom lanseringen av presenten varit så storartad, och sedan står de där på hyllan, orörda.

Till och med filmer med tecknade bilar tråkar ut honom, medan Pelle Svanslös och Alfons Åberg försätter honom i lycklig trance.

Minsta grabben är däremot fullständigt besatt av vad vi tolkar som bilar men egentligen bara är en kombination av ljud (hans egna) och ett föremål som rör sig. Han ropar brrrrrrrr från morgon till kväll och styr runt med allt han får tag i; osthyvlar, potatispress och mjölsikt.

Hans storebrorsa har mängder av fordon till utlåning men de duger inte, han vill hitta egna grejer i kökslådorna som han kan brumma runt med på väggar och golv.

Om man använder min krönikas inledande teori som logikmodell skulle man kunna hävda att min yngsta son är genetiskt betingad att laga mat, eftersom han är så besatt av att leka med köksredskap.

Det finns egentligen ingenting i det här som är ett problem. Pojkar kan göra si och flickor så, om det bara vore så att de fick välja själv. Men det får de inte.

De flesta av oss pappor fäktar vilt med armarna och ropar: Titta, titta brandbilen, lyftkranen, grävskopan! när vi är ute med våra grabbar.

Så småningom har de lärt sig, att den där gula grävskopan uppenbarligen gör farsan helt galen av lycka, så det gäller att sympati-ropa nästa gång, och då lägger vi genast huvudet milt på sned och säger; ”han bara älskar grävskopor”.

Flickorna lotsas fram mot hundvalpar, blommor och spädbarn med mildare utrop, och sakta men säkert lär vi oss redan som små barn hur vi förväntas vara.

Min egen farsa var svårt sjuk under hela min uppväxt och kunde varken gå eller röra sig överhuvudtaget. Vi gjorde ingenting tillsammans förutom att prata, men han sa bra saker så jag saknade inget.

Jag fick välja själv och det ledde bland annat till ett mycket stort intresse för dragsters och Formel 1. Jag hade bilder, affischer och byggsatser och Ronnie Petterson var naturligtvis min stora idol.

Men jag gillade också redan som pojke att sy mina egna kläder, snickra lådbilar och laga mat. Jag fick göra det jag tyckte var kul helt enkelt och jag är tacksam över att i lugn och ro, och utan maniskt pådrivande ”kom-igennurå” -utrop ha fått uppfinna mig själv.  

Kanske är det i själva verket mycket få saker vi är genetiskt betingade för, förutom att fortplanta oss och att välja själva.