En god bok sänker farten

Min största läsupplevelse någonsin är Torgny Lindgrens Till sanningens lov. Inte för att det är en av hans bästa böcker. Den är inte ens med på tio i topp-listan över min favoritlitteratur och jag kan svårligen redogöra för vad den handlar om nu tjugo år senare, men jag minns upplevelsen.

Det var min första talbok. Jag skulle köra bil från Borlänge till Luleå, och det som på papperet såg ut att bli en bedövande tråkig inlandssafari, blev en litterär upplevelse jag fortfarande bär med mig.

Det var mer snö än på många år och dessutom föll det flingor stora som dalande paltar i slowmotion på resan norrut. Jag var helt enkelt tvungen att köra mycket långsamt, och den lugna hastigheten, i kombination med vädret, gjorde bilkupén till ett behagligt uppvärmt lästempel som mumlande gled genom det snötäckta landskapet. Jag hade ingen tid att passa så det blev ultimata omständigheter för att ta till sig en god berättelse.

Väl framme i Luleå hade jag ett kapitel kvar, så jag satt kvar i bilen utanför Stadshotellet och lyssnade färdigt den timmen som återstod.

Det gör mig lycklig bara att tänka på det här minnet, och jag undrar om det inte borde göras mer för att locka till läsning (lyssning) i bilen. Det är svårt att föreställa sig något mer trafiksäkerhetsfrämjande och fartsänkande än en god bok. De som ligger och sicksackar i 120 km/tim på Essingeleden skulle behöva en lugnande röst ur bilstereon som alternativ till morgonradions raljerande prat och hetsande musik.

Vad sägs om att kombinera dagsböterna för vårdslöshet i trafik med lyssningsplikt i sex månader på Allan Edwalls inläsning av Nalle Puh?

Tänk dig en överstressad karriär-hanne som ligger en meter bakom någon stackare på motorvägen och blinkar. Bilen som är inställd att reagera på alla avstånd under tio meter vid hög hastighet slår automatiskt på den lagstadgade lyssningsplikten och ur högtalarna strömmar: ”En dag när Christoffer Robin och Nalle Puh och Nasse satt och pratade tillsammans, sa Christoffer Robin i förbigående just som han svalde ner den sista munsbiten av det han åt på.

– Jag såg en Heffaklump i morse, Nasse.” Bara Allan Edwalls milda röst skulle lugna ner vem som helst, och lägg till det att man snart ska få höra historien om Heffaklumpen, ja, man varvar ner helt enkelt.

Kanske bör jag förekomma insändarna till detta utmärkta magasin genom att tillägga, nej jag menar inte riktigt allvar med detta förslag. Det är en slags milt skruvad överdrift jag har rätt att använda som krönikör men samtidigt tror jag uppslaget inte är sämre än mycket annat.

Något måste i alla fall göras åt dem som ligger i nacken på bilen framför, och ser alla på vägen som en utmanande slalomport. De förstör så oerhört mycket i trafiken, långt mer än vad olycksstatistiken kan påvisa.

Det är oerhört provocerande och en ensam sådan frifräsare kan göra femhundra bilister mellan Norrtull och Arlanda så förbannade att de själva blir en trafikfara. När de äntligen kommit hem är de dessutom en hotande härdsmälta som kan dra med sig hela familjen i ett praktgräl om vems tur det är att gå ut med hunden. Min nya bakrutedekal (med pyttesmå bokstäver) är beställd: ”Ta det lugnt, jag läser. Det borde du också göra”.