Den vita Volvo 745:a jag köpte i våras går fortfarande och jag umgås med tanken, den svindlande känslan att kanske ha gjort en bra affär.
Några reparationer får man trots allt räkna med men hitintills har det bara varit handbromsen som kärvat och det kostade ingen förmögenhet att fixa.
Varje gång vi åker iväg någonstans, hela familjen, vill jag säga några tacksamma ord om bilen; att den rullar på och brummar så jämnt och fint men jag hejdar mig. Det känns som att utmana ödet så jag tänker i stället de vänligt berömmande orden.
Bilen är gammal men komforten fantastisk och plötsligt får jag en déjà vu, stark som en filmscen. Det tar inte lång stund innan jag förstår varför. Under mina mest rock’n’rollande år som elgitarrist spelade jag i ett coverband som hette ”The Husbands”.
Vi var stationerade i Halmstad några sommarveckor 1989–1990 och för en gångs skull var det precis sådär rockigt och häftigt partaj-aktigt som alla tror att det alltid är.
Vi spelade till sent på nätterna, drack öl tills vi stupade och sov hela dagarna. Som varje band av någon dignitet på den tiden, hade vi massor av sponsorer som försedde oss med kläder, strängar, solglasögon, tennisskor samt bilar. Ja, det sistnämnda var inte något vi fick, men det ordnades leasingavtal för hela sommaren och bilarnas sidor täcktes av bandets egen självhäftande jätte-logo.
Det kändes stort att glida ner till Tylösand med armbågen utanför nedvevad ruta och jag kan nu så här i efterhand erkänna att jag kände mig märkvärdig. Gratisgåvor av dyra fabrikat är otroligt korrumperande och kan förvridea ens självuppfattning på ett äckligt sätt.
Idag är tiden med sponsorer sedan länge förbi men min fina 745:a skickar mig i en tidskapsel långt bak i tiden. Plötsligt slår det mig att den bil jag betalat elvatusen kronor för, som är tjugoett år gammal och lite sliten men ändå enastående funktionsduglig, är en exakt likadan som den jag hämtade ut, sprillans ny sommaren 1990.
Då, som jag minns det, ett under av komfort med senaste teknologin och modernaste formgivningen. Jag blir fascinerad av att jag idag nått den ålder då jag med absolut skärpa kan minnas hur en gammal bil kändes som helt ny.
Det här ställer frågan, om hur relativt allting är, på sin spets. Jag är nöjd med min 745:a men kan naturligtvis längta efter en nyare bil, inte för att jag saknar något med den jag har.
Det handlar om den märkliga förskjutning som sker med många av våra ägodelar när de plötsligt hamnar i jämförelse med något nytt (och inte nödvändigtvis bättre).
Hur ens blick på en sekund kan förändras, från att betrakta något som vackert, modernt och fulländat, till att man undrar hur i hela friden man någonsin kan ha stått ut med en så ful och omodern gammal plåthög. Det går på en sekund.
Naturligtvis är det bra med ny säkerhet och mindre bränsleförbrukning, men det jag tänker på nu är känslan. Jag minns att bilen kändes perfekt som turnéfordon, där jag satt med hockeyfrilla och elgitarren i skuffen.
I dag är håret kortare och skorna bekväma men bilen känns fortfarande helt rätt; men idag pålitlig och familjerymlig. Alla mina olika år fungerar fint i samma bilmodell. Det är ett bra betyg. Kanske får jag in rollatorn där bak så småningom.
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.
Kommentarer
L-O C: Det berodde främst på dålig ekonomi. Under sex av de tio åren som jag hade 740:n gjorde jag lumpen och pluggade på KTH. En Volvo 850 var helt enkelt för dyr för mig att köpa 1996.
Som jag skrev längre ner så har 740 en lång lista av bra egenskaper, men egenskaperna på vinterväg kan inte ränknas dit. Idag är den mycket säkrare Volvo 850 så överkomlig i pris så att det är dumt att inte välja en 850 till en orutinerad förare istället för en 740.
Gratulerar till ett bra köp, Johan Norberg! Fast skaffa en 940 med lite bättre avgasrening nästa gång.
740/940 är fina tröga gamla stridsvagnar med en långtidskvalitet som bara motsvaras av gamla Mercor. Volvo 850 håller betydligt sämre.
Utrymme och komfort är bra i 740/940, bättre än i många moderna golf- och mellanklassbilar.
Mycket billiga reservdelar och reparationer jämfört med moderna bilar. (Glödlampor för en hundring, kamremsbyte eller halvsats avgassystem för cirka 2000 monterat o klart, baklyktglas för några hundralappar, strålkastare för en tusenlapp) exempelvis)
Bra säkerhet för sin tid, jämförbar med cirka 10 år nyare bilar av andra märken.
Bensinförbrukningen inte värre än många moderna storbilar- men effekten avsevärt lägre vilket gör att en 740/940 bensinare brukar gå uppåt 50000 mil i alla fall utan problem.
Vägegenskaperna helt okey i lagliga farter, men landsvägskörning på isig väg kräver fullpackad bil eller tyngd där bak för att kännas säker. Det är som många påpekat bilens stora nackdel, men inget problem i lagliga farter och om man är van vid bakhjulsdrivet.
Paginering
Observera att det konto du använder för att kommentera artiklar skiljer sig från det konto som används för att logga in och läsa Premium-innehåll.