Den vita Volvo 745:a jag köpte i våras går fortfarande och jag umgås med tanken, den svindlande känslan att kanske ha gjort en bra affär.
Några reparationer får man trots allt räkna med men hitintills har det bara varit handbromsen som kärvat och det kostade ingen förmögenhet att fixa.
Varje gång vi åker iväg någonstans, hela familjen, vill jag säga några tacksamma ord om bilen; att den rullar på och brummar så jämnt och fint men jag hejdar mig. Det känns som att utmana ödet så jag tänker i stället de vänligt berömmande orden.
Bilen är gammal men komforten fantastisk och plötsligt får jag en déjà vu, stark som en filmscen. Det tar inte lång stund innan jag förstår varför. Under mina mest rock’n’rollande år som elgitarrist spelade jag i ett coverband som hette ”The Husbands”.
Vi var stationerade i Halmstad några sommarveckor 1989–1990 och för en gångs skull var det precis sådär rockigt och häftigt partaj-aktigt som alla tror att det alltid är.
Vi spelade till sent på nätterna, drack öl tills vi stupade och sov hela dagarna. Som varje band av någon dignitet på den tiden, hade vi massor av sponsorer som försedde oss med kläder, strängar, solglasögon, tennisskor samt bilar. Ja, det sistnämnda var inte något vi fick, men det ordnades leasingavtal för hela sommaren och bilarnas sidor täcktes av bandets egen självhäftande jätte-logo.
Det kändes stort att glida ner till Tylösand med armbågen utanför nedvevad ruta och jag kan nu så här i efterhand erkänna att jag kände mig märkvärdig. Gratisgåvor av dyra fabrikat är otroligt korrumperande och kan förvridea ens självuppfattning på ett äckligt sätt.
Idag är tiden med sponsorer sedan länge förbi men min fina 745:a skickar mig i en tidskapsel långt bak i tiden. Plötsligt slår det mig att den bil jag betalat elvatusen kronor för, som är tjugoett år gammal och lite sliten men ändå enastående funktionsduglig, är en exakt likadan som den jag hämtade ut, sprillans ny sommaren 1990.
Då, som jag minns det, ett under av komfort med senaste teknologin och modernaste formgivningen. Jag blir fascinerad av att jag idag nått den ålder då jag med absolut skärpa kan minnas hur en gammal bil kändes som helt ny.
Det här ställer frågan, om hur relativt allting är, på sin spets. Jag är nöjd med min 745:a men kan naturligtvis längta efter en nyare bil, inte för att jag saknar något med den jag har.
Det handlar om den märkliga förskjutning som sker med många av våra ägodelar när de plötsligt hamnar i jämförelse med något nytt (och inte nödvändigtvis bättre).
Hur ens blick på en sekund kan förändras, från att betrakta något som vackert, modernt och fulländat, till att man undrar hur i hela friden man någonsin kan ha stått ut med en så ful och omodern gammal plåthög. Det går på en sekund.
Naturligtvis är det bra med ny säkerhet och mindre bränsleförbrukning, men det jag tänker på nu är känslan. Jag minns att bilen kändes perfekt som turnéfordon, där jag satt med hockeyfrilla och elgitarren i skuffen.
I dag är håret kortare och skorna bekväma men bilen känns fortfarande helt rätt; men idag pålitlig och familjerymlig. Alla mina olika år fungerar fint i samma bilmodell. Det är ett bra betyg. Kanske får jag in rollatorn där bak så småningom.
Mer från Vi Bilägare
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.
Kommentarer
Kan berätta att jag hade en Honda Civic CRX från mitten av -90 talet som blev ramsned vid en "köolycka" pga av att jag blev påkörd i ca 15 kmh snett bakifrån.... Snabb och trevlig bil men väldigt dålig trafiksäkerhet i den bilen!
Jag längtar fortfarande tillbaks till min 740Turbo med minst 182 riktiga Din-hästar under huven och vridmoment plus drivlina som gjorde att husvagnen knappt kändes vare sig vid rangering eller efter väg samt bakåtsikt som från en riktig lastbil. Dessutom bakhjulsdrift som medgav en framkomlighet som de nutida framhjulsdrivna Volvo-bilarna inte har en chans mot. Och, bilen kunde repareras och servas av en amatör! Så bra bilar byggs inte nu.
Har läst om olyckor med äldre Volvo plus diverse artiklar ttp://www.bytbil.com/motornyheter/Nyhet.aspx?id=nvvedkyg . 740 försvinner, man ser ganska få fina p g a åldern. Det som oroar mest är alla små och halvsmå bilar från 1990-talet som det dräller av, där snackar vi massor av bilar, dessutom mkt farligare.
Men nu ska vi inte diskutera detta tror jag, krönikan var skriven som en kul grej (av en person som på bilden är lik Kjell Bergqvist för övrigt).
Som sagt, läst om flera olyckor som bevisar kvaliten i äldre Volvo. Och tester. Denna länk ska nog fungera till skillnad från den andra. http://www.bytbil.com/motornyheter/Nyhet.aspx?id=nvvedkyg
Brukar inte skriva här men... Kan man inte hantera en så pass motorsvag bil i halka. Ska man ha körkort då? Skylla på kvinnor för något man själv inte klarar av eller?
Det är riktigt Anna att det inte speciellt är kvinnor som får problem med den här bilen.
Jag har många mil bakom mig i 740 och 940, men efter några incidenter vägrade jag konsekvent att köra dem i halka.
Då blev det alltid V70 eller Saab.
Och jag håller fast vid att det här är gamla miljöförorenande osäkra bilar som bör försvinna, även om jag håller med om att de är rymliga, men det finns det nya som är också.
1992 frontalkrockade jag med min Volvo 945 SE och är glad att jag satt i en Volvo. Jag klarade mig helt oskadd krocken minns jag, som igår, trots alla dessa år som förflutit. Den tjej som kom över på min väghalva som körde en vit Toyota Avensis minns säker också denna händelse eftersom hennes bil gick dels på skrot, Toyotan blev totalt intryckt i fronten, medan min Volvo reparerades men framförallt klev jag som sagt ur bilen oskadd medan hon dessvärre blev tämligen skadad och hamnade på sjukhus under ett par veckors tid. Så nog är även de gamla Volvo 740 och 940 väldigt säkra bilar än idag även om dagens Volvo är ännu säkrare. Vad gäller slitstyrka är Volvo helt "outstanding". ViBilägare har följt en av dessa riktiga långmilare som naturligtvis är en Volvo 740 av 1990 årsmodell som rullat över 150 000 mil idag med samma motor och växellåda. Det är enbart slitdelar som bromsar, däck, avgasrör och koppling som bytts. Helt fantastiskt! Då ska vi dessutom kommaihåg att denna Volvo drar tunga hästsläp till och från tävlingar. ViBilägare har följt denna Volvos öde under flera års tid i papperstidningen!
Minns att ett försäkringbolag, (ev. Folksam), för länge sedan redovisade statistik över hur stor andel av en viss bilmodell som var representerade i olycksstatistiken gällande avåkningar och kollisioner. Den modell som toppade var just Volvo 740!
Orsaken till denna överrepresentation behöver vi ju alla som en gång kört den inte fundera över - urusla vägegenskaper! Den är extremt lätt i bakvagnen vilket många förare som inte var alerta ibland fick erfara med allvarliga konsekvenser. Omkörning på vinterväg med en liten mittsträng av snö var ett pulshöjande företag! Personligen har jag bara kört två bilar med lika kassa köregenskaper: Ford Escort 76a samt den rys(s)liga 60-talskonstruktionen Vaz / Lada 2105. Bägge med tvärgående bladfjädrar bak!
Att 740:an var en för sin tid mkt. krocksäker modell är däremot sant samt att den hade andra fördelar.
Dom flesta ägarna av en BMW 1-serien vet inte vilka hjul som driver.
Koppling och växling med öppen diff?
Vad menar du?
Detta låter skummelt.
Och gör man som det sägs så borde varken koppling eller broms ha med saken att göra i "händelse av "sladd".
Jag kör med diffsprärr och bakhjulsdrift.
Har du några konkreta tips för mig?
Ska jag koppla och växla lite mer kanske?
Volvo 740 är en härlig bil om man slipper halka och att krocka. Smidig, rymlig, hög komfort, outslitbar, total ekonomisk o.s.v. Kul att köra brett på moddiga vägar i lägre farter, men inte alls kul i högre farter på isiga vägar. 740 klarar inte offset-krockar mot hårda moderna bilar något bra heller. Har 10 år i en 740 bakom mig, men nu är den tiden över.
Observera att det konto du använder för att kommentera artiklar skiljer sig från det konto som används för att logga in och läsa Premium-innehåll.