Aldrig mer en hårnålsrondell

Hårnålskurva har jag både sett och kört igenom men nu kan jag addera ytterligare ett begrepp till min trafikvokabulär: Hårnålsrondell.

Naturligtvis pratar vi om Italien (överraskad?), närmare bestämt ön Capri i Neapelbukten. Det finns säkert fler men det här var min allra första.

När man anländer med färja till hamnen möts man av den typ av kaos som alltid finns med i James Bond-filmernas biljakter. Förvirringen är total i en folksamling som slåss om att komma därifrån, mot dem som precis anländer.

Jag irrade runt på en yta av hundra kvadratmeter i en timme innan jag lyckades hitta en taxi som tveksamt tog emot mina gitarrfodral.

Jag hoppade in, lämnade adressen, Anacapri, San Michele, och innan jag hunnit få in fötterna var vi på väg. Få se nu, säkerhetsbälte, säkerhetsbälte, inte här, inte där, jaja, så snabbt kan han väl knappast köra på de här små vägarna, tänkte jag.

Det var en grov underskattning av min pigga chaufför. Jag varken ljuger eller överdriver när jag säger att det var fyra meter mellan husväggarna och varje gång vi fick möte ropade jag "AAAAAAAHHHHHH" och sedan "oh herregud, oh herregud".

(Senare insåg jag att taxibilarna var av en specialbyggd, smal modell. så mitt ögonmått fungerade inte). Jag brukar hantera skräcken i andra länders trafikkaos som så, att jag ser mig omkring och iakttar hur andra människor agerar.

De satt helt lugnt och rökte i bilarna och rörde inte en min så jag antog att det här antagligen skulle gå vägen. Efter att vi snirklat oss upp, upp, upp så kom den: hårnålsrondellen. I sin galenskap en intressant vittnesbörd om människans oförmåga att göra livet enkelt.

Vi kom alltså från två i stort sett parallella vägar och körde in i samma rondell. För dem som kom uppifrån och skulle svänga vänster var det i princip bara en kurva men för oss nerifrån var det högersväng och vi måste alltså in och runt och sedan korsa vår egen väg för att komma upp.

Ordet trafikkaos är alldeles för klent i sammanhanget. Man ska också betänka att rondellen var liten, en meter i diameter så alla bilar måste stanna mitt i och backa för att få vinkel att kunna köra vidare.

Som svensk tänker man en hel del och jag är övertygad om att det vi hörde italienarna skrika var exakt samma tankar.

Väl ute ur hårnålsrondellen kom nästa prövning. Jag anade att det var serpentinvägar på gång men jag kunde inte i min vildaste fantasi ana på vilken höjd, och med vilken hastighet vi skulle passera en millimeter från att dödens dö.

Nu återgick jag till ett ihållande "AAAAAHHHHH" med inslag av hyperventileringens "FFFFFFFFFF" mellan halvslutna läppar.

Jag kunde se ner (!) mellan cumulusmolnen på det djupblåa Medelhavet och om jag skulle dö nu, tänkte jag, var det åtminstone med vacker utsikt.

Okej, det finns en charm med att hamna i andra exotiska delar av världen, man måste ta utmaningar, men jag känner med åren att dessa helst inte ska ha med trafiksäkerhet att göra.

Jag vill åka rakt fram på 90- vägar med fartkameror, mitträcke och vägverkets rastplatser. Utrustad med säkerhetsbälte, krockkudde och helst en pepitarutig bilhjälm.

Det här med serpentinvägar i Medelhavsländer är för mig ett avslutat kapitel. Aldrig mer en hårnålsrondell. Aldrig mer Capri.