Körkort är olika mycket värda

Den 20 december 1977, dagen för uppkörning.

Jag var nyss fyllda 18 år (bor man i Västerbottens inland väntar man inte en dag i onödan) och hade tagit mina lektioner hos en hyfsat trevlig bilskollärare.

Utan tillgång till privat bil landade det på 20-25 lektioner innan jag fick ordning på körningen som bestod av: start i backe med handbroms i snömodd, omkörning i snömodd, fickparkeringi snömodd och motorvägskörning i full snöstorm.

Det här var i Umeå så alla typer av trafikljus och övriga utmaningar av storstadskaraktär fanns också med.

När jag våren 1978 flyttade ner till Stockholm skulle en kompis där ta körkort.

Han körde omkring i garanterat snöfritt och strålande vårväder och jag var helt förbryllad.

Det var ju som att åka gokart på Gröna Lund, skulle han verkligen bli godkänd efter det?

En sak är säker: körkort är olika mycket värda beroende på var man hämtat in sina första kunskaper (och sladdar).

Men som sagt, det var den 20 december och jag hade klarat mina omkörningar, filbyten och parkeringar.

Kontrollmannen lämnade "lappen" i min hand och hoppade ur med orden: "Du kan köra tillbaks bilen till stationen själv".

Ett ögonblick jag aldrig glömmer.

En vuxenrit och ceremoni som borde haft en större inramning.

Om det varit i Etiopien hade de slaktat fyra getter och en ko.

Gjort läpp-piercingar på hela släkten, tuggat kat och dansat tills solen gått ner... och upp.

Men för mig var det åttans buss till Ålidhem.

Jag gick ensam från hållplatsen hem till norra Europas tråkigaste adress, Matematikgränd 23 C, rörde ut pulvret till en blomkålssoppa och tittade på mitt körkort under andaktsfull tystnad.

Ceremoni eller inte, för mig var det en stor dag och känslan att bli fri och vuxen var större än något annat jag upplevde under den perioden.

Systembolagsåldern två år senare gjorde ingen större skillnad då man redan hade smitit in på krogen i flera år.

Körkort var, och jag antar att det fortfarande är, kvittot på att man kan ta ett ansvar och, det viktigaste av allt för en ung människa; ett medel att komma iväg.

Jag vill inte såra någon i Västerbotten men för mig som ville slå mig fram som gitarrist var just drömmen att komma bort, iväg och söderut något som hägrade så länge jag kan minnas.

Nu var det naturligtvis inte så att jag körde bil till Stockholm, men symbolvärdet var större än jag anat och med körkortet i min hand fanns ett större liv inom räckhåll.

Så flyttade jag ner och på en plats med kollektivtrafik skulle det dröja mellan gångerna jag fick nytta av mina körkunskaper.

Inga av mina musikerkollegor, uppvuxna i Stockholm, hade körkort och där kom den rituella betydelsen in på ett oväntat sätt.

Jag kände mig som en man. En karl som hade gått igenom ett vuxenprov och klarat det.

På alla andra sätt var jag en sillmjölke; spenslig, närsynt och klen.

En pojke utan framgång hos tjejer som satt och övade jazzskalor på en ängsligt högt hängande elgitarr hela dagarna.

Men varje gång inför en turné som frågan ställdes: "Är det någon som har körkort?", kändes det som om det gällde: "Finns det en riktig man här?"

Då var det jag som rätade på ryggen och sa, med tillgjord nonchalans: "Jorå, jag tar hand om det".