Då krävs en människa med nerver av stål

Vi kör till sommartorpet för att städa ur vinterns musbajs och barnen skriker och spyr hela vägen från Stockholm till Gnesta. Personer under fyra år hinner inte fatta när det är på gång så allt kommer som en plötsligt öppnad kran utan förvarning.

Dessutom är det motorväg så jag kan ändå inte parkera vid vägkanten hur som helst, och när det till slut dyker upp en avfart är det ändå för sent.

Det krävs en människa med nerver av stål för att klara av den här typen av simultanverksamhet: Att köra 110 på motorvägen i tät trafik, titta på ungarna i backspegeln, vrida armen ur led för att trösta en gallskrikande ettåring som sitter i barnstolen bakom förarsätet, samtidigt som man peppar fyraåringen tills man hittat en avfart, "titta på vägen, titta på vägen, vi stannar snart, vi stann... okej, för sent...".

Från trafiksäkerhetssynpunkt är det naturligtvis livsfarligt att en bilförare sitter och kör omgiven av totalt kaos men vad ska man göra? Vi kan ju inte gärna kräva att folk ska stanna hemma tills ungarna börjat högstadiet, men jag kan säga att både jag och hustrun lockas av tanken.

En liten dagstur till landet kan utvecklas till rena expeditionen med extrakläder, blöjor, gummistövlar och fjärilshåvar och så vill man ta med lite matsäck också.

Det kokas ägg och bres mackor. Man gör pastasallad och fixar kaffe till termosen och då ungarna väl fått på sig kläderna är alla både hungriga och kissnödiga så vi måste stanna och ta en mat- och kisspaus innan vi ens hunnit lämnat lägenheten.

Matsäcken plockas fram på köksbordet och när alla ätit klart diskar jag undan. Då, passar barnen på att ta av sig kläderna igen och sätter sig i soffan och tittar på film.

Vi måste ju inte åka till stugan, säger hustrun. Vi kanske ska stanna hemma och mysa, gå ner på gården en stund och leka?

Det känns lockande och barnen jublar som om de blivit befriade från ett ont straff när jag säger att vi inte ska åka. Ur deras perspektiv är det inte helt begripligt varför man ska sitta och må illa i en timme (som fem timmar för en fyraåring) för att sedan titta på när föräldrarna städar, skrapar färg och klipper gräs, och så hem igen. När man kan ta pappa i handen och bara gå ner till kiosken och köpa en glass.

Plötsligt känns det som en lättnad för oss alla att slippa sitta i bilen en solig dag och efter glassen promenerar vi till parken på andra sidan gatan. Där hittar vi en kotte som något djur ätit på och det sysselsätter grabbarna i säkert en timme.

W får syn på en snigel och så går det ytterligare en stund. Eftersom vår planering ändrades i sista stund blir det en slags icke-tid i parken helt utan måsten. Vi kan kosta på oss att bara drälla runt, och motvilligt går det upp för mig att så här skönt hade det aldrig blivit om vi kommit iväg till torpet.

Det kan gå ganska långt innan man upptäcker sådant här. Man fortsätter med sina planer trots att familjen växer och en dag sitter man där och undrar: för vems skull gör jag det här egentligen?

Jag tror många pappor känner igen sig. Det ska seglas, fiskas och tältas och mitt i alltihop, om man verkligen lyssnar, upptäcker man att det enda fyraåringen vill, är att ta pappa i handen och gå och köpa en glass i l-u-g-n och r-o.