Klassiska bilmärken: Austin-Healey

Det går inte att komma ifrån att M.G. är sportbilarnas sportbil i ekonomiklassen, men ett snäpp högre ligger lika säkert ämnet för dagens text, Austin-Healey. En härlig vagn på många sätt, råbarkad och elegant på samma gång.

Donald Healey var engelsman, född 1898 och pilot under första världskriget, där han bland annat, vid 16–17 års ålder, bekämpade tyskarnas luftskepp.

Dessvärre blev han nedskjuten av det egna luftvärnet och skadades så illa att han vid 18 års ålder måste lämna det militära. Tekniskt intresserad som han var tog han en korrespondenskurs i bilteknik varpå han öppnade bilverkstad i hemstaden Perranporth, Cornwall.

Världens snabbaste
Healey älskade att köra bil, men fort skulle det gå. Fem gånger ställde han upp i Monte Carlo-rallyt och varje gång nådde han bra placeringar.

1931 totalsegrade han bakom ratten på en Invicta, en bil som måste ha influerat hans eget bilbyggande åtminstone på en punkt: Invictan var lågt byggd, precis som Austin-Healey-bilarna skulle bli långt senare.

Under 30-talet var Donald Healey chef för Triumph Motor Company och under andra världskriget sysslade han med flygplansförgasare, ett regeringsuppdrag. 1945 grundades Donald Healey Motor Company Ltd och i detta bolag utvecklades flera sportiga vagnar.

Den första hade Riley-motor och klassades som världens snabbaste seriebyggda sedanmodell. Raskt kom ett antal andra bilar, öppna och täckta, mer eller mindre vackra, men storsäljare blev de aldrig.

För att nå volymer utvecklade då Healey en tvåsitsig sportvagn med Austins fyrcylindriga 2,7-litersmotor. Denna prototyp bedömdes som så löftesrik att BMC övertog projektet för att kunna bygga bilen i stora antal och namnet blev förstås Austin-Healey.

Fartigt utseende
Ingen påstod att konstruktionen var avancerad men den var praktisk och tålig. Den första Austin-Healey-bilen blev en succé, inte minst tack vare sitt fartiga utseende med stora ekerhjul, svepande linjer och minimal markfrigång.

Bilen hade separat framfjädring med spiralfjädrar och länkarmar och gick att få med överväxel. Den här modellen byggdes åren 1953–56 och var en direkt konkurrent till Triumphs omtyckta TR-serie.

Parallellt med originalet började en 132-hästarsversion med skivbromsar säljas 1955, 100 S, och två år senare ersattes de båda av modellen 100-6.

Lustigt nog var denna sexa en aning mindre i cylindervolymen, 2,6 liter, än fyran. Med rak sexa utvecklades modellen till att bli en riktigt bra rallybil, framgångsrikt rattad av bland andra Pat Moss.

Nuförtiden kallas de här vagnarna, speciellt de senare, för Big Healeys, och de är verkligen stora i jämförelse med det lilla Grodögat, modellen som kom 1958 och egentligen hette Sprite.

Smeknamnet Frogeye, Grodöga, fick den nästan genast och det syftade naturligtvis på de pigga strålkastarna, som stack upp från motorhuven. I Grodögat var motorn bara på 948 kubik, men så vägde bilen inte ens 600 kilo! Motorn gav 43 hästar och toppfarten låg på 135 knutar.

Austin-Healey 3000 var 60-talets vinnarmodell men mot amerikanska säkerhetsbestämmelser stod den sig slätt och lades därför ner 1968. Lilla Grodögat fick leva ytterligare tre år och byggdes vidare i M.G.-fabriken i Abingdon.

M.G. hade sedan 1961 byggt sin egen version av Frogeye. Den använde det klassiska M.G.-namnet Midget, men blev nog aldrig lika uppskattad som Grodögonen.

Jag träffade en gång på 80-talet Donald Healey, då gott och väl 80 år gammal men lika bilintresserad som någonsin förr. Han stod i Genève-salongens Saab-monter och visade sig vara helt ointresserad av att prata om gamla tider. Han var mer fascinerad av nyaste nytt från Saab.