Klassiska bilar: Hundkojan

Det finns bara några få exempel på modellnamn som blivit märkesnamn och just nu kommer jag bara på ett, nämligen Jaguar. Våren 1945 var det sannerligen hög tid att sluta kalla ett engelskt företag för SS.

Men det kan bara vara Hundkojan som fått sitt namn av ett smeknamn! Så här hänger det ihop med namnen kring Alec Issigonis geniala konstruktion.

I augusti 1959 presenterade BMC sin epokgörande småbil under två märkesnamn, Austin och Morris. Modellnamnen var enkla. Seven kallades Austin-utförandet och det namnet var lånat från företagets första småbil, den som kom i början av 1920-talet.

Fast nu, 1959 alltså, stavades namnet Se7en, så där litet lagom lustigt. I den första broschyren för Morris-motsvarigheten kallas bilen Mini-Minor, och det namnet syftade förstås på Minor, som ju ännu tillverkades.

Morris-versionen kallades senare 850 och de siffrorna avslöjade motorstorleken. Inga konstigheter där alltså.

Extraordinära vägegenskaper
Det var allt annat som var konstigt. Eller konstfullt. Den lilla bilen var ett av förpackningskonstens dittills största, det vill säga minsta, mästerverk.

Tvärställd fyrcylindrig motor med växellådan monterad under densamma, framhjulsdrift förstås, pyttesmå tiotumshjul och extraordinära vägegenskaper. Det är ju inte alls konstigt att den här lilla bilen snart skulle komma att vinna Monte Carlo-rallyt och en förfärlig massa andra rallyn, och bantävlingar också.

Möjligen är det en sak som överträffar bilens vägegenskaper och det är innerutrymmena. Alec Issigonis hade förvisso också skapat Morris Minor, men med 1959 års nykomling gick han åtskilliga steg längre.

Innermåtten var ungefär som yttermåtten! Tja, det innebar förstås att dörrbladen var tunna och att stoppning nästan saknades, men vad gjorde det. Den här krabaten var lika rolig att köra som en Lillcittra, fast på ett helt annat sätt.

I Sverige, liksom på så många andra håll, togs de små bilarna emot med öppna armar. Enligt tillgänglig expertis i form av den tyske Ferrari-entusiasten (!) Helmut Recknagel började smeknamnet Hundkoja användas i Sverige redan 1960–61.

I England fick bilarna lika tidigt smeknamnet Mini och detta blev också märkesnamnet hösten 1969. Då hade diverse omstruktureringar genomförts och det rådde stor oreda i det som var kvar av brittisk bilindustri.

Många olika modeller
Intressant är för övrigt att konstruktören Issigonis själv med viss förtjusning kallade bilarna för ”dog kennels” i ett tal till svenska entusiaster 1964 – han hade väl fått det svenska namnet översatt åt sig.

Hundkojan blev upphov till en lång rad modeller, för under 60-talet sysslade den engelska bilindustrin, främst BMC, med så kallad badge engineering. Ett nytt emblem på en gammal modell och vips hade man en ny bil att sälja!

Riley Elf är ett exempel, en Hundkoja med fenor! Wolseley Hornet var snarlik, men Mini-Moke var helt annorlunda – en karosslös Hundkoja för varma klimat, eller möjligen för militären.
Konstruktionen visade sig också kunna växa.

1100 hette en större modell och så kom 1800, en jättehundkoja, som engelsmännen själva kallade för the Landcrab. Mest magnifik var dock Austin 3-litre som tillverkades åren 1967–71, fast med tanke på dess bakhjulsdrift platsar den knappast i detta geniala sällskap.

Sen gick det som det gick med brittisk bilindustri och efter diverse kringelikrokar var det plötsligt BMW som ägde Rover och Mini-varumärket. Men, skulle man kunna säga, det är en helt annan historia, och verkligen inte en dålig sådan.