Provkörning: Toyota Mirai (2015)

Det här med bränsleceller och vätgas är inget nytt. Bränsleceller producerade elkraften i Apollokapslarna för 50 år sedan och Toyota har vid det här laget utvecklat vätgasdrivna bilar i över 20 år.

Såhär fungerar det. Mirai är i grunden en elbil som lagrar energin i form av vätgas i en trycktank istället för i ett batteri. Vätgasen omvandlas till elektricitet samt vattenånga genom en kemisk reaktion med luftens syre i en grupp bränsleceller (kallad stack). Gastankarna rymmer cirka fem kilo vätgas, tillräckligt för ge energi till cirka 50 mils körning i verklig trafik. Toyota Mirai släpper i sig själv inte ut några avgaser. Den totala miljönyttan avgörs av hur vätgasen har producerats. Sker det genom elektrolys från vatten med hjälp av el från förnybara energikällor blir det inga utsläpp alls.
 
Men nog pratat, nu kliver vi in i framtiden. Som gammal Priuschaufför finner jag mig väl tillrätta i förarmiljön. Instrumenten är koncentrerade kring instrumentpanelens mitt, strax under vindrutan. Man behöver inte flytta blicken långt för att se hur fort man kör men visst känns det lite avigt i början.

Att starta en bränslecellbil var förr en ganska tålamods-krävande process. Från att man tryckte på starknappen till dess bränslecellerna levererade tillräckligt med energi för att driva bilen dröjde det ofta upp mot en halv minut. I de senare bränslecellbilarna har därför vätgastekniken kompletterats med ett mindre batteri som kan ta hand om strömförsörjningen direkt från start och även fungera som buffert och snabbt ge extra kraft under det att bränslecellen drar igång elproduktionen. Mirais  batteri liknar det som tidigare använts i Prius men är hämtat från hybridversionen av Toyota Camry (som inte säljs i Sverige). 

När jag trycker på startknappen i Mirai tar det bara några sekunder innan bilen är redo att rulla iväg.
 
Toyota Mirai är extremt komfortabel. Drivlinan är ytterst lågmäld i de flesta fall. Endast vid kraftig acceleration hör man hur kompressorn varvar upp för att trycka in mer luft i bränslecellerna men vägljud och vindbrus verkar vara mycket väl dämpat.

Prismässigt ligger Mirai nära elbilen Tesla Model S men körupplevelsen är en helt annan. Tesla känns i mångt och mycket som en sportbil. Mirai upplevs tung och mjuk med kraftig understyrning och all vägkänsla bortfiltrerad från föraren. Det här är helt klart en glidare, en personlighet många säkert uppskattar mer än extrema prestanda.

Framsätena är stora och komfortabla. Baksätet är inte fullt lika övertygande med begränsningar i såväl benutrymme som takhöjd. Bara två sittplatser i baksätet begränsar användningsområdet. Baksätet är inte heller fällbart så det gäller att man nöjer sig med det ordinarie bagageutrymmet på 361 liter för att bli lycklig i en Mirai. Snålt för att vara en så stor bil. 
 
När det gäller säkerheten har Toyota tagit i allt de kan. Autobroms är standard och trycktankarna för vätgas byggda i ett kolfiber/glasfiber/plast-kompositmaterial som klarar det mesta, inklusive att bli skjutna på med handeldvapen, utan att gå sönder.

Toyota säger att den största risken för att det ska hända något med vätgasen är vid tankning, eftersom det då är människor inblandade. För att förebygga att någon till exempel skulle köra iväg från pumpen med gashandtaget fortfarande kopplat till bilen, har man byggt in ett säkerhetssystem som förhindrar att bilen startar när tanklocket är öppet.

”Mirai” är ett japanskt ord som betyder ”framtid” och kanske blir den här bilen en föregångare för bränslecellsbilarna på samma sätt som Prius blev det för hybriderna. Ska det här bli en succé krävs dock mer än att bilen fungerar bra.

Vi behöver också ett nät av vätgasmackar. Såhär långt finns det bara tre sådana i landet.

Diskutera: Vad tycker du om Toyota Mirai?