Biltest: Volvo V60, Opel Insignia, Peugeot 508 (2014)

Tre nytankade dieselkombi står på macken. Vi förare har långresa i blick och ska kunna köra långt före nästa tankning. I teorin alltså, EU:s bränslenorm. Opel Insignia 2,0 CDTI med 140 hk och tank på 70 liter ska nå hela 1 794 kilometer vid angivna 3,9 l/100 km i blandad körning. Peugeot 508 SW 2,0 HDi med tank på 72 liter ska klara 1 500 kilometer vid 4,8 l/100 km. Volvo V60 D4 med den nya, svenskkonstruerade och i Skövde tillverkade dieseln på två liter och 181 hk ska mäkta med 1 776 kilometer på 67,5-literstanken vid 3,8 l/100 km. Ingen av oss tror väl på dessa aktionsradier, men hur långt ska vi komma?

Vi drar och glömmer dieseloljan. Volvos nya fyrcylindriga D4-motor är 18 hk starkare än den gamla femcylindriga och utgör en del av det omfattande motorprogram Volvo pö om pö rullar ut de närmaste åren. Det innebär dels ”downsizing” till raka fyror för att nå minskad förbrukning och beredskap för framtiden, dels ett tekniksprång som ska ta Volvo ifatt (och förbi) konkurrenterna. I denna så kallade VEA-motors (Volvo Engine Architecture) inkråm finns i D4-versionen bland annat dubbla balansaxlar, dubbla sekventiella turboaggregat och ny, ultrasnabb insprutningsteknik med högtryck som anpassas för varje cylinder.

De båda andra testbilarna har motorer med enkelturbo. Opels 140-hästare är inte den starkaste för Insignia men den enda som, i likhet med Volvos nya D4, är miljöklassad så att bilen slipper årsskatt. Peugeots 140 hk-diesel är inte skattebefriad men ger oss möjlighet att testa 508 med manuell växellåda istället för den elektroniskt styrda vi tidigare klagat på.

Trion finns i prisklassen kring 300 000 kronor och är slagkraftiga mittfältare med ambitioner uppåt i status. Utförandena är inriktade på tjänstebilsförare, med gott om innehåll i utrustningspaketen men där Volvo har sin nymodellerade näsa före eftersom man, till skillnad från Opel och Peugeot, erbjuder en säkerhetsfiness som autobroms. Övriga tillval och möjligheter är ungefär hur många som helst, detaljer som elmanövrerad bagagerumslucka, navigationssystem, backningskamera, backstarthjälp etc. betraktas mer eller mindre som standard numera, men att hitta tre exakt likvärdiga testbilar är ogörligt. Den som är sugen på någon av bilarna får tillbringa timmar vid hemsidornas konfiguratorer innan själ och plånbok är nöjda.

Volvos motor är påtagligt frisk. Den drar nästan som en varvglad bensinare och har torr ton när bilen kommit upp i fart. Inte mycket dieselkultur där inte, men på tomgång låter motorn mer än Peugeots väldämpade motor. Opel Insignia rister och låter mest i trion på tomgång, men lugnar sig i fart.

Volvo är givetvis snabbast, det säger sig självt med 40 hk effektövertag, men Opel och Peugeot är långt ifrån slöa. Att punga ut för de starkare versioner som erbjuds verkar en smula onödigt, men vill man ha diesel i kombination med automat är det ändå ett måste, 140-hästarsversionerna finns bara med manuell låda. Till Volvos motor finns en ny åttaväxlad automatlåda men testbilen är sexväxlad manuell.

Sammantaget är Volvos drivkultur överlägsen, med fint samspelande växellåda, minimala drivhjulsryck under acceleration, allmän råstyrka och snabbt gensvar i nästan vilket register och på vilken växel som helst. Det är faktiskt svårt att komma på någon annan dieselmaskin av motsvarande storlek som beter sig lika vässat.

Opels utväxling är vald så att femman och i synnerhet sexan ger väldig fart vid låga varv (se tekniska data). Den lite stökiga motortonen försvinner helt vid landsvägskörning. Samtidigt sinar segdragningsorken, när det behövs ordentligt påskjut vid omkörningar får man gå ned på fyran eller till och med trean. Det behövs aldrig i Volvo. Opels växellåda är ordinär att hantera.

Peugeots maskin gör inte mycket väsen av sig och har starkare karaktär överlag än Opels. Den är mer reaktionsvillig, mer civiliserad, men kan ändå inte matcha Volvos. Växellådans lägen glider enkelt i och 508 SW vore överlag väldigt lättkörd om det inte vore för att sikten är begränsad snett framåt och åt sidorna, det senare på grund av de tjocka ”b-stolparna”. Det problemet har inte Volvo eller Opel, men Insignias sikt rakt bakåt och åt sidorna bakåt är som att titta ut ur ett cigarrör. Stor vändradie är ännu en nackdel med Peugeot.

Opel ansiktslyfte Insignia nyligen, med ny frontdekor, nya strålkastare, nya baklampor och, framför allt, delvis ny förarmiljö och förändringar i chassit. Grunddragen består, bilen är trevlig att se men har illa utnyttjade dimensioner. ”Livsstil” är inget man förknippar Opel med, en mer rationellt paketerad storlastare hade kanske varit smartare från försäljningssynpunkt. Nu är Insignia knappast rymligare än en Astra.

Utanför stadsgränsen växer emellertid Opel, rejält. Den tågar på effektivt, med extra kraftreserver under kort ”overboost”, den rullar tyst, fritt från vindbrus och den är snålast.

Den nya instrumentpanelen och mittkonsolen är generellt ett lyft, inte minst i modernt utseende och enklare skötsel. Knappfloran har gallrats, men temperaturinställning och stolsvärme regleras nu tyvärr med touchfunktioner istället för tryckknapp och vred som tidigare. Reaktionen är lite som den vill och ofta inte alls – högst irriterande. Den lilla styrplattan för att skriva kommandon till multimediaanläggningen var säkert en god tanke, men flera testförare tyckte att den kändes förfelad i praktiken. Plattan stal uppmärksamhet och krävde längre tid. Kommandon till systemet kan ges på fyra sätt: med rösten, med knappar i ratten, med knappar vid displayen och med styrplattan. Vad är vitsen med alla dessa valmöjligheter?

En del vred känns billiga men helheten är solid. Framför allt sitter man ypperligt i Opel. Stolarna är framtagna i samarbete med ett tyskt ”rygginstitut” och tål verkligen att nöta på långfärd. Baksätet är rymligt för två vuxna, men man sitter en aning lågt – vilket å andra sidan ger ordentlig takhöjd.

Lastutrymmet är bilens akilleshäl. Lastgolvet blir inte alldeles plant när ryggstöden fälls och utrymmet under golvet är enkelt disponerat. Man har kastat in ett lagningskit till däcken, men det finns inga stuvfack, inte i karossidorna heller. Ett system av avgränsningar kan köpas till lastutrymmet, för måttliga 1 500 kronor extra. Som alltför ofta hos Opel saknar man den lilla extra omtanken i detaljtänket, finessen som lyfter helheten, sådant som gör att exempelvis sydkoreanska bilar känns vardagslyxiga redan i försäljningshallen. Bortsett från karossformen är dock grund-arbetet gott i Insignia, bilen förefaller robust och tålig.

Bakvagnen är ”till 60 procent förnyad” med andra bussningar, krängningshämmare och fjädringssättning. Även styrning och stötdämpning har setts över och resultatet är en betydligt mer ”närvarande” körupplevelse än förr. Precis som Volvo V60 är Insignia kul att ratta undan på lite mindre, krokiga vägar. Bilen känns välbalanserad och lättare än tidigare. Opel har ganska hård fjädring, precis som Peugeot, men lyckas bättre än 508 SW att följsamt behärska dåligt underlag, utan att slå igenom. Till Volvos kontrollerade fjädringsrörelser på nästan alla underlag når dock vare sig den tyska eller franska bilen.

Peugeot har lättgreppade fällningsreglage för baksätet i bagageutrymmets väggar men erbjuder i likhet med Opel inte något alldeles platt lastgolv. Under golvet finns ett rejält stuvfack, delat i två halvor. Bagagevolymen är testets största men inte direkt märkvärdigt.

Inredningen är ett starkt kort, åtminstone att se och syna. Påkostade material, trevlig design, fin detaljfinish, rymligt och bekvämt överlag. Vi har invändningar mot den plottriga och delvis svårskötta multimediaanläggningen och mängden av småreglage, men gillar att kupén är väl ljudisolerad och att baksätet är testets bästa.

Irriterande: om man valt att lyssna på internetradio via bluetooth gäller inte den inställningen när bilen startas på nytt. Då återgår ”stereon” till att istället spela programmerad inställning för Sveriges Radio. I displayen visas inte artistnamn eller ”låtnamn” på aktuell musik, bara en loopande text som exempelvis ”Calle Carlquists iPhone” – vad är vitsen med det? I både Volvo och Opel ges tydlig information om låtar, artister etc., dessutom sker uppkopplingen bra mycket snabbare än i Peugeot. Det är likadant med kartvisningen i navigationssystemen, Volvos och Opels är fräschare än den i Peugeot.

Fjädringen i 508 SW är ganska stötig på sämre underlag, vilket rimmar illa med märkets komfortrykte. Jämna vägar är inga problem, men minsta gropighet eller skarv slår hårt igenom. Dessutom är krängningen stor, någon särskilt ”rolig” bil att hantera i kurvorna är Peugeot inte. Den här motorversionen av 508 har enklare framvagnsupphängning med fjäderben, jämfört med de dubbla triangellänkar som finns på den drygt 200 hk starka 508 GT vi testade förra året.

Rolig är Volvo däremot. V60 som sådan är ju välbekant men i kombination med nya friskusmotorn blir helheten mer utmejslad. Förutom låg ljudnivå, följsam och välvald fjädring, vilsam snarare än ”snabb” styrning och lättskött växellåda är bilens karaktär betydligt gladare än de båda andras. Jämfört med den lite sävliga Peugeot känns V60 som en sportbil. Inredningen är förnämlig, både i design och finish. Grafiken övertygar, liksom hanteringen av displayer, menyer och olika inställningar. Det mesta kan skötas med ”tryckrullen” till höger på ratten, i kombination med knappen märkt ”Exit”. Man anar stor skillnad i hur länge och hur dyrt ergonomerna tänkt på Volvo och Peugeot…

Ett par småsaker övertygar inte. Insynsskyddet för bagaget är klart bättre i Opel, bakluckans lås kan slå i pannan när man stänger luckan, det saknas krokar i bagageutrymmets väggar och så är själva bagagevolymen klart futtig jämfört med de båda andras. ”Köp en V70 då” brukar Volvo svara, men det är väl ett klent försvar om man fallit för V60 i övrigt.

Det är lätt att göra, V60 har en helhet och finish som helt enkelt saknas i Opel och Peugeot. Den tyska och franska bilen glimmar till, ibland rejält, på vissa punkter, men alla testförare var eniga om att V60 bleve deras val och att när utrymmena inte räcker till får det väl bli takbox – hellre än V70 …

Hur långt vi kom? Opels testförbrukning skulle ge en aktionsradie på knappt 130 mil, Peugeot 120 mil och Volvo 120,5 mil. Inte illa det heller men en verklighet långt från dikten!

Sammanfattning:

1. Volvo V60

Att volvo ganska enkelt tar hem det här testet är inte bara den nya motorns förtjänst, men nog är nya D4 en diesel värd en provtur. Det är en rasande pigg och konditionsstark maskin som ger bilen en extra touch av sportighet som passar utmärkt till bilens karaktär i övrigt. V60 har finfin komfort, välarbetat helhetsintryck och en allmän känsla av typisk ”Volvosäkerhet”. Tack vare smart kommunikationsteknik finns många finesser i det dagliga handhavandet, motorvärmare styrd via smartphone till exempel. Det klart begränsade lastutrymmet är ett minus förstås, liksom det faktum att vare sig den angivna eller ens den förväntade bränsleförbrukningnen alls motsvarar de värden vi kom fram till under testet.

2. Opel Insignia
Utan tvekan har Opel Insignia vunnit på detaljnyheterna, även om det nya ”infotainmentsystemet” är ur askan i elden – det kunde ha gjorts enklare. Om man inte behöver maximala utrymmen har bilen mycket att ge i komfort, bränsleekonomi och köregenskaper.

2. Peugeot 508
Peugeot 508 kör dött lopp med Opel, valet dem emellan är en smaksak. Bättre motor och utrymmen, sämre köregenskaper och rostskydd etc. – vad som väger tyngst i vågskålarna är förstås personligt. ”Trivsam” är ordet som karaktäriserar 508 SW.