Biltest: Honda CR-V, Hyundai Santa Fe, Mitsubishi Outlander (2013)

Tre hyfsat kompakta så kallade suv-modeller som genom åren varit populära bland svenska bilköpare – vad förmår de i sina nya versioner?

Vi testade Honda CR-V i laddat Executiveutförande, därtill försett med ett navigations- och säkerhetspaket som saltade notan med 35 000 kronor. Totalpriset blev nästan 354 000 kronor men så var det också kryss i hela utrustningslistan. För fotoändamål använde vi en enklare modell men omdömen och testuppgifter gäller maxversionen.

Hyundai Santa Fe dök upp som rena lågprisbilen och blev snabbt en säljframgång i Sverige 2001. Nu är den allt annat än lågpris, i femsitsigt Premium-utförande och med metalliclackering kostade bilen hela 405 800 kronor. Santa Fe och testets tredje bil, Mitsubishi Outlander, kan beställas med två extra platser längst bak. De ska ses som högst tillfälliga men kan förstås vara bra att ha. Knöliga att fälla upp och att ta sig in till är de i alla fall.

Mitsubishi är inte lika dyr. I Businessutförande och med en del utrustningspaket gick bilen lös på 338 700 kronor. Betydligt billigare versioner av testbilarna, som alla var försedda med dieselmotor (Honda och Hyundai med automatlåda), finns förstås också, se tekniska data, och den som vill kan välja bensinmotor och till och med enbart framhjulsdrift. Det är en lustig men inte obegriplig trend som säger det mesta om användningsområdet, högbyggda bilar som ser terrängtuffa ut men som bara driver framhjulen räcker ofta för stadsbor som nöjer sig med att se bilköerna von oben.

Utanverket är nytt på alla tre men tekniskt sett har inga revolutioner skett. Sådana är sällsynta i klassen, mycket handlar snarare om påfyllnad av modernare utrustning för komfort och säkerhet och att bilen ska synas, helt enkelt.

Honda har modifierat sin egenkonstruerade fyrhjulsdrivning så att bilen nu alltid startar med drivning på alla fyra hjulen istället för enbart med framhjulen som tidigare. Sekundsnabbt ska systemet sedan känna av vad förhållandena kräver och anpassa drivningen därefter. CR-V har nu också något ökad effekt ur samma dieselmotor som tidigare.

Hyundai har klart förbättrad interiör och allmänt finslipad finish på samma sätt som vi känner igen från märkets nyaste personbilar. Tekniken är den samma som i förra modellen, 197-hästarsdiesel och en sexväxlad automatlåda eller sexväxlad manuell är det som gäller i alla versioner av nya Santa Fe.

I Mitsubishi Outlander, som bygger på en konceptbil som visades redan 2009, är lättbyggnation nyheten. Det är ingen dum ambition i en bilklass som annars brukar handla om övervikt, men här och var märks det att Mitsubishi snålat lite väl mycket på materialen. Samarbetet med Citroën (C-Crosser) och Peugeot (4008) kommer inte att gälla den här Outlandergenerationen, men en intressant plug in-hybrid väntar i kulisserna och provkördes i Vi Bilägare 18/2012.

Paketeringarna skiljer sig tydligt åt. Hyundai är lätt amerikansk i stilen, med störst kaross och lite pompös, klossig stil som känns traditionell. Goda utrymmen för åkande och bagage, hög sittposition, inte särskilt rationell disposition men bekväm och med myriader av finesser som oftast känns integrerade i bilen och som man lär sig snabbt.

Instrumentpanelen med enkla knappar och vred är testets mest genomtänkta, men den stora displayen mitt på panelen är irriterande ljusstark även i sitt mest ”nedjusterade” läge. Skärmen kan släckas, men om man nu vill se vad som pågår?

Motorn är trions starkaste (det behövs med så hög tjänstevikt) och automatlådan gör jobbet suveränt mjukt. Törsten är bedrövlig, se tabell. ”Femtiofyra mil på en tank i en dieselbil, hur 1900-tal är inte det!” skrev en testförare.

Motorljudet är dämpat, vilket man inte kan säga om däckljudet eller, av alla saker, den bakre vindrutetorkaren som har ett irriterande surrljud. Att fläkten även på sin lägsta hastighet hörs för mycket är ytterligare tecken på att Hyundais ljudingenjörer inte nått lika långt som andra arbetsgrupper på fabriken. Ett fång rosor ska Santa Fe i alla fall ha för att elektrisk rattvärme är standard.

Mitsubishi är mer långsmal, nästan nätt i jämförelse, karossen är lägre och har enklare inredning. Det är i grunden en riktig bruksbil, utan krusiduller. Outlander har visserligen rader av finesser men det känns som om tillverkaren kastat in dem lite eftersom, ”visst ja, vi ska ju ha en sådan här i bilen också, och en sådan här”.

Helheten är spretig, instrumentpanelen också. Saker och ting tycks bara ha hamnat lite här och var och det finns ingen linje i det man ser: grafik, format och former går lite hur som helst. Man kan förstås leva med det men det känns udda i dagens genomstylade bilvärld och är nog ett tecken på att Mitsubishi vänder på utvecklingsslantarna.

Utrymmena är väldigt bra, med generöst baksäte och ungefär lika lågt lastgolv som Hondas. Outlander (och Honda) har elöppning av bakluckan, en bra detalj. Men luckan ”darrar igång efter viss tvekan och man undrar om det är sista gången den öppnar sig, så vad är meningen med en sådan finess om man ska stå och vänta i evigheter på den”, som en testare uttryckte saken.

Testförbrukningen var bättre än Hyundais, fattas bara, men det procentuella påslaget jämfört med EU-normen är alldeles för stort. Hur kan en sådan Kalle Anka-norm få fortsätta att vilseleda Europas bilköpare?

Honda är väldigt lik förra generationen, men lite bättre, lite mer förfinad i det mesta. CR-V är en förhållandevis fiffigt disponerad suv, med lågt lastgolv, låg sittposition, ganska stram inredning och bättre finish än Mitsubishi men knappast bättre än Hyundais.

Det plana golvet utan kardantunnel ger gott om utrymme i baksätet, men man undrar varför inte Honda flyttade växelspaken ännu lite högre och skapade ett närmast fritt fot-utrymme också fram?

Sittställningen är lite konstig jämfört med de båda andra. Stolsdynorna är korta och trots den i båda ledder ställbara ratten är det knepigt att få till en skön position. Man hamnar antingen med alltför raka armar eller alltför krokiga ben. Den övriga ergonomin kunde också vara bättre, i alla fall informationssystemets. I testbilen fanns en stor central display och en liten i den (jättestora) hastighetsmätaren. Hur de samverkade och genom vilka knappar man skötte vad var en mardröm att lära sig och krävde stort tålamod också efter ett par veckors brukande. Ett exempel på att Honda, som envisas med att utveckla nästan allting i sina bilar på egen hand istället för att gå till gängse underleverantörer, inte alltid tjänar på sin ingenjörsmässiga trulighet.

Sittkomforten är bäst i Hyundai, vars eljusterade stolar är rejält stoppade, stora och inbjudande. Mitsubishis enklare konstruktioner saknar justerbart svankstöd, en miss. I alla tre är baksätenas delar skjutbara i längsled och i både Hyundai och Honda finns väldigt enkla fällningsmekanismer. I CR-V är det ett fascinerande skådespel att se både ryggstöd och sittdyna floppa ihop med stor precision.

Testbilarna har elektroniskt styrda fyrhjulsdriftsystem med lamellkopplingar av likartade konstruktioner. De arbetar automatiskt och använder sig av ABS-systemets sensorer för att upptäcka hjulspinn eller skillnader i rotationshastighet mellan främre och bakre hjulpar. Tillsammans med förhöjd markfrigång (nåja, Honda!) är det lösningar som åtminstone på papperet ska förbättra framkomlighet och stabilitet, men i verkligheten brister det.

En heldag på ett snötäckt Lunda flygfält i Uppland gav åtskilliga iakttagelser om hjulspinn, sladdkontroll, spårstabilitet och framkomlighet. Detta kompletterades med ett par veckors körningar på vardagsvägarnas isbark, modd, slask och is.

I Hyundai och Mitsubishi kan främre och bakre hjulpar låsas mot varandra för bättre framkomlighet, en klar fördel, och i alla tre kan man helt koppla ur antispinn- och antisladdsystemen. Det förstnämnda är bra, lite gammaldags hjulspinn kan hjälpa till när man ska komma ur en fastkörning i en snödriva eller för att komma upp för den där berömda backen till sportstugan. Varför man egentligen ska kunna koppla bort anti-sladdsystemet i en suv är väl däremot höljt i dunkel.

Hyundai har lyckats bäst med köregenskaperna och fyrhjulsdriften. Visst, bilen är tung och på tok för dryg i förbrukningen, men färden går stadigt på alla underlag. Bilen tar sig enkelt fram i flygfältets djupa snö och fyrhjulsdriften aktiveras problemfritt. Även på normal väg med olika friktionsförhållanden för höger/vänster hjulpar fann vi Hyundai stadigast och mest snabbtänkt i elektronikhjärnan. Det finns förstås ännu bättre och mer avancerade system än Hyundais men för majoriteten bilköpare räcker detta gott.

Det gör även Mitsubishis, skillnaderna till Hyundai är små. Drivningen kan ske i tre ”lägen”, med framhjulsdrivning som vid behov kompletteras med bakhjulsdrift, med permanent fyrhjulsdrivning och drivkraftfördelning på enskilda hjul, samt med låsning mellan främre och bakre hjulpar. På flygfältets konsekventa underlag tuggar Outlander fram med stor glädje och konsekvens, på vanliga vägar med kanske isbark för ett hjulpar och asfalt för ett annat blir det lite värre med kursstabiliteten – där är Hyundai bättre – men Outlanders väl avvägda styrning ger tydliga signaler om vad som pågår.

Hondas drivning är däremot en gåta, något som vi också upplevt i vår egen bil som ingår i 2013 års långteststall. På flygfältets snö känns det inte som om bilen startar med drivning på alla fyra hjulen utan enbart på de främre. Det gör bilen väsentligt slöare i starten än de båda andra. Problemet är att vi sedan inte känner oss säkra på hur bilen är fyrhjulsdriven, vi hittar ingen konsekvens i uppträdandet hur vi än provocerar bilen och systemet arbetar långsamt.

I kurvorna på vanliga vintervägar känns Outlander och Santa Fe trygga, men inte CR-V. Den vandrar över underlaget och emellanåt släpper bakhjulens fäste utan någon som helst förvarning – läskigt. Vid körning rakt fram är det betydligt bättre stabilitet, inget orimligt krav precis, men att någonting inte står riktigt rätt till med det här systemet är uppenbart.

Ingen av de här tre gav oss väl någon uttalad wow-känsla. En suv är per definition en kompromiss, om än i lockande skal. Honda behöver bättre förarmiljö och framför allt ett mer övertygande 4WD-system, Hyundai behöver närmast halverad törst och mer genomarbete av ett par funktioner och Mitsubishi vore betjänt av en mer övertygande helhetstanke där bilens goda ”bruksighet” inte skyms av det ganska taffliga lyxgarnityret.

1. Honda CR-V
Att Honda skulle ta hem det här kändes som en enklare gissning när vi började än ett klart faktum när vi slutade. Trots att CR-V har så många goda egenskaper är det nämligen inte helt enkelt att falla pladask för bilen.

Utrymmen och hantering är toppen och det finns överlag en ”egen” Hondastil man har lätt att gilla. Automatlådan är förbättrad sedan vi provkörde bilen för några månader sedan och motorn arbetar behagligt.

Förbrukningen är inte anmärkningsvärt låg men bäst i testet och för den som inte behöver allt lull-lull finns vettigt prissatta versioner. Men CR-V övertygar inte i köregenskaperna på vintern. Fyrhjulsdrivningen arbetar osäkert och långsamt, ibland uppenbarligen inte alls. Ett allvarligt minus.

2. Hyundai Santa Fe
Om hyundai tänkte igenom nya Santa Fe lite till skulle den kunna hota CR-V. Komfort och utförande är bra och bilen verkar välgjord och har gott rostskydd. Den obegripliga bränsletörsten och störande ljudmissar drar ned en annars övertygande helhet.

3. Mitsubishi Outlander
Nya outlander har en egen stil, både i design och som personlighet. Under den ganska slanka och lite mondäna ytan finns egentligen en bil sugen på grovarbete. Pigg motor och smidig hantering är klara plus, men särskilt modern känns – och är – bilen inte.

Diskutera: Vad tycker du om Honda CR-V, Hyundai Santa Fe och Mitsubishi Outlander?