Men vilken av dem är säkrast att åka i, trevligast att köra, mest praktisk att använda och minst kostsam att äga? Kort sagt, vilken fungerar bäst till vardags?
 
Det har jag, och mina hjälpryttare, försökt ta reda på i det första stora biltestet efter semestern. Den här gången var det inte helt lätt att hitta en vinnare, men till slut lyckades vi vaska fram en kandidat som kunde utses till ”Bäst i test”.
 
Vilken det blev avslöjar jag dock inte här. Den som vill se hela testresultatet får finna sig i att vänta på nästa utgåva av papperstidningen, nummer 11, som snart är på väg ut till brevlådor och kiosker.
 

Jag har lite svårt för att förstå att fordonsskatten varierar så otroligt som den gör. Det är i och för sig okej att man får betala efter fordonsslag och delvis efter koldioxidutsläpp. Men varför ska en miljöklassad bil kunna vara helt skattebefriad i fem år?
 
Fordonsskatten ska ju också gå till underhåll och förbättring av vägnätet, inte bara vara en straffskatt för hur mycket koldioxid bilen släpper ut.  För övrigt tycker jag att miljöbilsdefinitionen är idiotisk. Den borde helt och hållet gå på utsläpp i g/km vid blandad körning och inte ha med tjänstevikt att göra.
 
Dessutom undrar jag vart alla pengar tar vägen från Trafikförsäkringsskatten som infördes 2007 och utgör en extra kostnad på 32 procent av trafikförsäkringspremien. Den skulle användas till en reform med tanken att försäkringsbolagen skulle ta hela ersättningsansvaret vid trafikolyckor. Men när utredningen efter fyra blev klar, skrotades såväl förslagen som reformen. Ändå betalar vi sedan 2007 ungefär 3 miljarder årligen rakt in i statskassan. Staten borde inte kunna driva in pengar från en viss grupp till en viss förväntad reform som sedan aldrig blir av! Lägg ner trafikförsäkringsskatten också.

Målet var att köra 300 mil på tolv dagar. Det lyckades, med 20 mils marginal. Förhoppningen var att inte använda bensinmotorn som fungerar som räckviddsförlängare. Det misslyckades. Av de 320 körda milen fick REx:en, som räckviddsförlängaren kallas på BMW-språk, jobba under ungefär 40 mil. Den siffran hade varit betydligt lägre om underhållet av snabbladdningsstationerna varit bättre. Vi har försökt använda elva snabbladdare, fem av dem har inte fungerat. 
 
Vi kan konstatera att elbilen inte är ett långfärdsfordon ännu. Resan Göteborg-Stockholm tar nästan dubbelt så lång tid jämfört med en bil med ”normal” räckvidd. Fyra laddstopp krävs och det tar tid. Klimatanläggning och infotainmentsystem är väldigt tacksamt att ha på en nio timmar lång körning, men det drar ström och minskar räckvidden ytterligare. Att den aktiva farthållaren ofta slutar att fungera i dimma, regn eller starkt motljus är också en klar nackdel, i3 är inte helt lätt att hålla i konstant hastighet manuellt på motorväg.
 
Resorna mellan Eskilstuna och Stockholm har inte tagit längre tid än normalt. Det går dessutom att köra helt utan REx, om batteriet är fullt, vädret är bra och klimatanläggningen är avstängd. Det innebär förstås att man ligger på marginalen och det är inte att rekommendera utan den lilla räckviddsförlängande bensinmotorn. Även här blir den en och en halv timme långa pendlingen (enkel resa) extra påfrestande om varken klimatanläggning eller radio kan användas på normalt vis. Eftersom samtliga gratis CCS-snabbladdare i Stockholm stundtals varit ur funktion har man inte kommit på tanken att avvika från jobbet innan batteriet fått sina 7-10 tio timmar laddning i redaktionsgaraget, inga halvdagar här inte!
 
Trots allt så är det genomförbart. Visst har räckviddsförlängaren fått jobba, den har stått för drygt tolv procent av den totala körsträckan. Men vi kom fram. Det har dessutom varit väldigt trevligt att prata med alla intresserade som passat på att ställa frågor vid laddstationerna.
 
Och visst är det roligt med fullt vridmoment från start.

Onsdag morgon kl 05.25 kom jag ifatt en BMW på väg till jobbet som tycktes stå still med varningsblinkers. Jag tog förstås ned farten och tänkte att det kanske handlade om en påkörning av något djur.
 
Men när jag kom närmare visade det sig att föraren faktiskt körde, men mycket långsamt framåt. Efter någon halvminut undrade jag varför vi körde så långsamt och flyttade mig utåt mittlinjen för att kika framåt.
 
Då såg jag i ljuskäglan från den bilens halvljus, att det gick två älgar på vägen framför honom!
 
Jag såg inte så tydligt. Men det tycktes vara en älgko med en fjolårskalv. Och de gick lugnt på vägen. Det fanns inte så mycket att göra, annat än att fortsätta krypa framåt bakom de två promenerande älgarna och hoppas att vi inte skulle möta någon.  Några andra bilar som kom ifatt oss bakifrån, fattade galoppen och låg snällt kvar.
 
Efter några minuter kom vi ut på ett gärde och där vek de två älgarna av och vi kunde åka vidare.
 
Det här blev en påminnelse om att nu börjar en period när rådjur, älgar och andra djur är ute och rör på sig när det fortfarande är mörkt på morgonkvisten. Så nu gäller det att verkligen hålla koll vid sidan av vägen och se till att ljuset är i bra kondition. Extraljus är heller inte dumt!

Diskutera: Har du varit med om något liknande?

Det är därför jag inte vill ha det som i Paris, eller rättare sagt, jag skulle inte vilja bo i den staden.
 
Vid mitt senaste besök, vilket skedde när vi provkörde Renault Eolab, upplevde jag trafiken som, ja fruktansvärd. Vi flög ner på kortare tid än angivet, drygt två timmar.  Och ungefär lika lång tid tog det att köra från flygplatsen in till hotellet mitt emot lärosätet Sorbonne.
 
Mesta tiden stod vi i oändliga köer. Vår unge chaufför använde navigator och körde föredömligt lugnt – tack för det! Han lurades inte med i det parisiska hetsiga tempot. Och det fanns heller inte mycket annat att göra.
 
Tvåhjulingarna for som bålgetingar runt karossen. Hur många skadas i denna trafiksoppa. Och hur är det med partiklarna? Avgaspartiklarna här måste vara betydligt farligare för hälsan är det vi mäter upp på Hornsgatan!
 
Så min tanke blir – bygg ut kringfartsleder så att trafiken kan ledas runt staden. Se till att det finns T-bana och tåg till alla förorter.  Bygg T-bana tidigt så att den kan gå ovan mark! Det blir billigare så. Se till att det finns infartsparkeringar.
 
Och så måste man trots allt komma ihåg att det troligen bor fler människor i Paris med omnejd än i hela Sverige! Det är inte smart att koncentrera allt till en eller några få storstäder som vi gör i Sverige.

Bilarna vi granskat är tre kraftfulla landsvägsmissiler i det kompakta formatet.

En av dem är Volvo V40 med 190 hk-diesel och åttaväxlad automatlåda. På startlinjen stod också nya femdörrars Mini med en 170 hk-diesel och den tredje bilen i testet var en Seat Leon med VW-koncernens 2-liters sprintdiesel på 184 hk.
 
Alla bilarna har rejält med rå kraft under huven - men vilken är snabbast, snålast och fungerar bäst i vardagen?  Svaret får du i vårt utförliga test, som publiceras i nummer 16 av papperstidningen.
 
Kanske blir det en överraskning?

På väg ner till Barcelona för en förhandstitt på nya Mazda2, satt jag på planet och pratade med den svenska importörens presschef Per Lidström. Samtalet handlade förstås om den nya bilen och om hur Mazda lägger stor vikt vid att pressa ned vikten, t ex genom att välja i och för sig dyrare men också starkare material som väger mindre.

Jakten på vikt gäller allt. Inte bara chassi, utan också drivlina där nya 2:an har lättare automatväxellådor tack vare mindre och lättare pinjong och momentomvandlare.

– Därför kändes det lite konstigt att när nya Mazda6 kom med dieselmotorn som bara släppte ut 104 g CO2, visade sig vara 16 kg för tung för att bli miljöklassad i Sverige, berättar Per Lidström.

Så vad gjorde den svenska importören? Man tog kontakt med Mazda hemma i Japan, beskrev problemet och undrade om de inte "kunde göra något"!

– Menar ni verkligen att efter allt vårt arbete och våra kostnader för att göra bilen så lätt som möjligt, nu i princip bara ska hänga på något för att den ska bli tyngre?

– Ja, men det är för att få den miljöklassad i Sverige. Det kan påverka vår försäljning positivt på den viktiga tjänstebilsmarknaden.

– Nej, det gör vi inte, blev svaret!

I det här fallet tycker jag att tillverkaren visade större förnuft än de
"byråkrater" som konstruerat vår miljöbilsdefinition.

Många befarade att kostnaderna för besiktning skulle skjuta i höjden riktigt rejält när marknaden avreglerades för några år sedan. Så har inte skett, endast marginella prishöjningar noteras. Besiktningsföretagen lurpassar på varandra vilket i vissa avseenden är gynnsamt för oss konsumenter.
 
Däremot är det inte bra att säkerheten äventyras, det som bilbesiktningsföretagens är satta att kontrollera. Vid den presskonferens som hölls häromveckan, i regi av Sveriges Fordonsverkstäders Förening, lyftes frågan om bilprovningens allt sämre möjligheter att utföra grundliga kontroller. I dag kläs bilarnas underreden i allt större omfattning in med plast vilket försvårar kontrollerna. Det tar alldeles för lång tid att demontera dessa för att undersöka säkerhetsmässiga detaljer under bilen.
 
Jag har under de senaste veckorna pratat med företrädare från besiktningsföretagen och dess utbildningsorganisation, Transportstyrelsen, säkerhetsexperter hos Trafikverket och Folksam och alla är rörande ense om att något måste göras. Jag har även väckt frågan hos Swetic, besiktningsbolagens branschorganisation – som ännu inte kommit igång med sin verksamhet på allvar – samt Bil Sweden som valt att ligga lågt.
 
Nya besiktningsregler som är anpassade till dagens plastinklädda bilar måste till. Men vad blir konsekvensen? Jo, räkna med betydligt dyrare besiktningar i framtiden. Tid är pengar.
 
Ett mycket tänkbart scenario är att allt fler besiktningsföretag med tiden blir märkesspecificerade och så att säga blir experter på ett eller flera märken, och därmed kan utföra smidigare kontroller. Ett troligt scenario är differentierade priser, lätt plastinklädda bilar – lågt pris – tungt plastinklädda bilar – högt pris.

Det sistnämnda alternativet borde sätta press på biltillverkarna. I grund och botten är det just bilfabrikanterna som försatt oss i den här situationen genom genom att försvåra kontroller och gömma undan dolda fel. Mer servicevänliga bilar måste till, en kontroll ska inte behöva ta två timmar att utföra, som det värsta skräckexemplet visar.

Häromveckan presenterade Försvarsmakten ”säkra bevis” för främmande undervattensverksamhet i Stockholms skärgård. Framför allt handlade bevisföringen om en bild som visar ett spår på sjöbotten. Spår från en ubåt, enligt försvaret.
 
Vem är väl jag att avgöra, men helt övertygande var det inte.
 
Däremot kan jag med säkerhet säga att rysk aktivitet pågick i skärgården så sent som förra veckan. Dock ovanför vattenytan.
 
I samband med ett ryskt handelsseminarium på Lidingö visade biltillverkaren AvtoVAZ två Ladabilar som så småningom kommer till Sverige, Largus och Kalina, tillsammans med den gamla trotjänaren och terrängkämpen Niva. Representanter från importören Lada Skandinavien var på plats, liksom högsta AvtoVAZ-chefen, svensken Bo Andersson.
 
I nästa nummer av Vi Bilägare, som utkommer den 16 december, kommer följaktligen en intervju med Bo Andersson – bilvärldens mäktigaste svensk.

Fick en fråga om whiplashskador. Det var en person, ansvarig för en bilflotta, som ville sätta in ett minikrav på de bilar som deras vagnpark skulle ha. Så vilka bilar är säkrast mot whiplash? Jag hänvisade till de tester som Euro-NCAP gör och deras bedömningar.
 
Men så kom jag att tänka på att stolen testas ju så att säga för sig. Så en helhetsbedömning av bilens krocksäkerhet är ju också något att ta hänsyn till. Därför kompletterade jag med rådet att gå på Folksams bedömning av vad som anses som säkra bilar. Folksam har ju lång erfarenhet från forskning om krocksäkerhet. Dessutom anger Folksam i sin lista, som grädde på moset, vilka som är miljöbilar.
 
Enligt uppgifter från just Euro NCAP får 2 miljoner människor i Europa den här typen av nackskador i trafikrelaterade olyckor – per år! Och det beräknas kosta, förutom ett ofta livslång lidande, 10 miljarder årligen.
 
Att bygga bilar som har ännu bättre skydd mot whiplash är nog bra. Men vi bilister kan ju hjälpa till genom att hålla rejäla avstånd i trafiken!  Tre sekunders avstånd är en bra tumregel.  

Diskutera: Kommer du ihåg att ställa in nackstödet rätt?

Det är härligt att bli överraskad, som häromdagen när jag föreläste om VM-historien i rallysport på fordonsmuseet Bil & Trafikhistoriska Samlingarna i Köping.
 
Fordonsmuseet i Köping är en bortglömd liten pärla. Off season fick jag tillfälle att vandra runt bland klenoderna i lokalerna som tidigare tillhörde Köpings Mekaniska Verkstad. Snyggt uppställda, och i skapade tidsenliga miljöer, stod den ena dyrgripen efter den andra.
 
Här fanns bland annat legendariska märken som Bugatti, Voisin och Panhard-Levassor. Här blev jag bland annat stående framför en kompressormatad Mercedes SSK från 1929, en tävlingsbil som körts av finländaren Karl Ebb. Arvet efter Ebb har som bekant förvaltats väl av de finska rallyförarna i modern tid.
 
Fordonsmuseet rymmer också en stor portion Volvohistoria och det är helt naturligt eftersom KMV inledde tillverkningen av växellådor åt AB Volvo redan 1926. Under kriget, 1942, blev KMV en del av Volvokoncernen. På övervåningen finns hela Volvohistorien om transmissionens utveckling.
 
Har ni vägarna förbi, missa inte de teknikhistoriska samlingarna i Köping. Museet är öppet för allmänheten från maj till september, men större grupper kan förboka visningar hela året.

Diskutera: Vilken av de klassika bilarna är din favorit?

Jag är en stenskottsmagnet. Vet inte hur många gånger jag under de senaste åren hört en smäll i rutan och strax därefter sett en liten förarglig spricka växa fram.
 
Senast hände det med min spritt språngande nya långtestbil, som inte ens hunnit rulla 100 mil innan det var dags. På hemväg från en Norrlandsresa blev jag omkörd av en Hyundai ix35, som lyckades sprätta iväg en sten rakt mot min vindruta.
 
Tjong sa det, och ögonblicket senare var sprickan ett faktum. Men som tur var slutade den att växa efter bara några centimeter och jag kunde så småningom svänga in på mitt stamställe när det gäller stenskottslagning; Fallqvists Glas i Karlskoga.
 
Där har jag varit många gånger på senare år och även den här gången blev jag väl omhändertagen. Rutan fixades snabbt, det tog ungefär 20 minuter. Och det bästa av allt, det kostade ingenting.
 
Hinner man bara in med bilen innan sprickan vuxit sig alltför stor ersätter många försäkringsbolag, bland annat det som vi har, hela reparationen. Det finns också bolag som tar en hundring eller två för lagningen, men det är ju ändå klart billigare för kunden än självrisken för en ny ruta. Den brukar ligga på ungefär 1 500 kronor.
 
Försäkringbolagen bjuder förstås inte på reparationerna för att vara hyggliga, utan för att även de sparar pengar. Istället för att bekosta bytet av en hel ruta, något som går på 5 000-10 000 kronor, klarar de sig undan med en reparation för någon tusenlapp. En win-win-situation för båda parter med andra ord. Så mitt råd är: skynda er till en bilglasfirma innan sprickan blir för stor!  
 
En annan fundering i sammanhanget är varför man får så många stenskott nuförtiden. Vägen kan ju vara helt ren och fin när det plötsligt smäller till i rutan. Min teori är att eländet i grunden beror på de vassa och kantiga stenar man numera använder för halkbekämpningen. De är som gjorda för att kila in sig i vinterdäckens grova mönster och när de plötsligt släpper sprätter de iväg som projektiler mot bilarna bakom.
 
Ett återinförande av krav på stänkskydd skulle kanske kunna vara en lösning, Men tyvärr, jag tror inte att det skulle hjälpa särskilt mycket. Stenarna skulle nog fara omkring som ilskna projektiler i alla fall…
 
Diskutera: Borde vi ha krav på stänkskydd i Sverige?

Ett av de mindre glamourösa inslagen i testarens vardag: Mätning av innerutrymmen. I dag hade jag dock två hjälpredor, reporter Schultz och alltiallot Stickan Gustafsson. Snart hade vi exakta värden på alla testbilarna till nummer 2, Hyundai i20, Skoda Fabia och Toyota Yaris. Själv prickade jag bara in alla siffror i testfilen ...

Diskutera: Vilken av de tre bilarna tycker du är mest intressant?

Med uppkoppling mot bilens datasystem ska felsökningar normalt sett ge svar, men det finns alltid undantag.  De felsökningar som skedde på 1980-talet var mer handfasta, okulära kontroller som också byggde på känsliga öron, utvecklat luktsinne och erfarenhet.    
 
Jag drar mig till minnes när vi sommaren 1988 drog ut i Europa med Vi Bilägares första långtestbilar. Själv hade jag nöjet att ratta redaktionens sprillans nya Peugeot 405 GRi till Tanger i Marocko tur och retur, en i stort sett problemfri resa, frånsett att det till och från luktade bensin inne i kupén. Vi sniffade och kontrollerade så gott vi kunde utan att finna någon rimlig förklaring, och väl tillbaka i Sverige tog Peugeot-verkstaden hand om bilen.
 
Hos Peugeot kontrollerades insprutningssystem och packningar till bränsleledningar byttes, men lukten fanns kvar. I ren desperation byttes slutligen hela tanken, men också det utan resultat.
 
Det var först när något ljushuvud upptäckte att tanklocket saknade gummipackning som vi var lösningen på spåret. Och mycket riktigt, med ny tätande packning, för några kronor, var problemet ur världen.  Teorin var att luftströmmarna runt bilen ledde bensinångorna in i kupén genom bagageluckans skarvar.
 
En annan sorglustig historia har jag fått berättat för mig av Kontrollerad Bilverkstads förre chef Leif Fagerlund. När han jobbade på Volvo fick de in en 740 med rasslande ljud från bakvagnen, oljud som framför allt uppenbarade sig i låga farter, kraftiga inbromsningar och vid gupp. Verkstaden plockade praktiskt taget isär hela bakvagnen utan att finna något fel.
 
De var ägaren själv som senare meddelade att problemet var löst. Hans barn hade lekt med stenkulor och flera av dessa att hade ramlat ned i reservhjulsbaljan.  Det var först vid en punktering, då reservhjulet skulle fram, som ”felet” avslöjades.
 
Ibland är det slumpens skörd som gör att man kommer lösningarna på spåren. Då kan serviceteknikerna stå där med sina felsökningssystem till ingen nytta.

Diskutera: Har du varit med om något liknande "problem" med bilen?

När vi körde på väg 70 mot Idre på snötäckta vägar yrde snö mot bilarnas fronter och vid några tillfällen slutade kollisionssystem, aktiva farthållare och till och med ESP-system att fungera. 
 
Vi tvingades stanna för att rensa originalfälgarna från snö och is för slippa extrem obalans.
 
Bilarna med LED- och xenonlampor höll sig inte rena från snö och is eftersom de inte bli tillräckligt varma. Och baklamporna grodde snabbt igen.
 
Vi ska kunna lita på att våra bilar har fungerande säkerhet när den behövs som bäst!
I vissa fall behövs en skärpning!