Så var det äntligen slut på ett av vårtrafikens mest irriterande gissel. Jag talar förstås om stenskotten, ett elände som här i Mellansverige har sin absoluta topp under perioden februari-april.
 
Då kan du åka på en helt torr, ren och fin väg när det utan förvarning smäller till i rutan. Har du tur blir det bara en liten stjärna, som snabbt och enkelt kan repareras för en billig penning. Men resultatet kan lika gärna bli en rejäl spricka som gör att hela vindrutan måste bytas.
 
Min teori är att stenskotts-eländet i grunden beror på de vassa och kantiga stenar som numera används för halkbekämpningen. De är som gjorda för att kila sig fast i vinterdäckens grova mönster. När de plötsligt släpper sprätter de iväg som projektiler - och träffar i värsta fall vindrutan på någon annan bil.
 
Nu är vinterdäcken är avtagna och sandningen har upphört. Då minskar också stenskottsrisken radikalt och blir i stort sett lika med noll, åtminstone på stora fina asfaltsvägar.
 
Mot den bakgrunden kan det vara kan det vara på sin plats att rapportera hur stenskotten drabbat årets långteststall. Totalt sett har bilarna sig hyfsat lindrigt undan (vissa år har vi fått byta upp till sju vindrutor!) och så här ser hela skadelistan ut:  
 

• Peugeot 3008 – en ny vindruta och en ”stjärna”.
• VW Tiguan – en ny vindruta.
• Kia Niro – två ”stjärnor” som reparerats för sammanlagt 200 kronor.
• Suzuki Ignis – en ”stjärna” och ett antal lackskador i fronten.
• Volvo V90 – noll stenskott.            

Det kan vara svårt att dela glädjen med de euforiska studenter som hoppar och tjoar på ett studentflak, om man måste köa längre än vanligt för att komma hem. I Stockholm har problemet lindrats genom att körning på vissa gator i centrum helt enkelt förbjudits.
 
När utspringen duggar som tätast brukar jag undvika att ta bilen. Men när jag ändå hamnat bakom något ekipage med dånande musik och ungdomar som sprutar öl, kan jag inte låta bli att vinka och skratta. Köproblemet har i år varit försumbart för min del.
 
Värre är det med de olyckor som inträffat. En del av dem har varit ganska allvarliga.  
Transportstyrelsen har utfärdat tydliga och klara regler för hur det ska gå till när man lassar upp folk på en lastbil. Följdes de så skulle studentflaken inte innebära några större problem.
 
”Hållfasta skyddsräcken ska finnas” är en av de centrala reglerna. Men i Stockholm rasade ett gäng ungdomar av flaket när räcket gav vika.  Transportstyrelsen rekommenderar också att man har en ”flakvärd” som inte är med och firar. En bra tanke men kan verkligen en person hålla reda på 20-30 lätt överförfriskade och upprymda studenter? Det är svårt att hinna med om någon plötsligt lutar sig för långt ut, eller får för sig att kliva av.
 
Och så finns det ju ett antal tusen-lappar att tjäna för den som äger lastbilen, dessutom på kort tid och med litet slitage på bilen.
 
Men ansvaret för passagerarnas säkerhet åvilar alltid chauffören. Det behövs nog ingen skärpning av reglerna, möjligen en bättre koll av att de verkligen följs.    

Diskutera: Vad tycker du om stundflakens vara eller icke vara?

Just nu håller jag på med det dystraste jobb jag någonsin haft. Jag städar ur mitt rum. Tiden är en obeveklig jägare. Jag har försökt hålla undan för den, men nu är jag ikappkörd. Fredagen den 13:e – också ett jäkla datum! – blir min sista arbetsdag som anställd på Vi Bilägare.
 
I nästan 30 år har jag levt med tidningen. Det har gått fort, vill jag lova. Och så kul jag har haft! När jag nu rotar igenom mina skåp och lådor hittar jag massor av roliga bilder, anteckningar och annat som får mig att minnas alla sköna människor jag mött och alla härliga bilar jag har kört på alla skojiga vägar. Jag var ju ledamot i Årets Bil-juryn i 27 år och då fick jag köra alla nya modeller.
 
Vilken bil jag tycker var häftigast? Svårt att säga, men Lamborghini Countach, Ferrari Testarossa och Fords rally-Escort har satt extra svarta däcksspår i minnet. I fortsättningen kör jag Skoda. Jag har köpt en liten grå Fabia med 3000 mil på mätaren.
 
Jag har redan blivit avfirad av mina snälla arbetskamrater, med ett stiligt tal, överdådiga tårtor, vinflaskor, blommor och roliga presenter. Då satt gråten högt upp i halsen!
 
Det är trist att flytta ur arbetsrummet, men jag känner mig tröstad av att jag inte lämnar tidningen helt och hållet. Från i höst ska jag ansvara för sidorna som heter Bilfrågan. Kom till mig med dina kniviga problem!
 
Nu ska jag vara pensionär i några veckor. Jag önskar alla trevliga bloggläsare en skön sommar!

Titta på den här bilden till exempel. En busschaufför i Stockholm fotograferar temperaturmätaren. 40 grader vid förarplatsen!
 
Att arbeta i den bastun är inte bara farligt för chaufförens hälsa utan också för trafiksäkerheten. Hur alert är man efter några timmar i sådan hetta?
 
Jag hoppas att kollektivtrafiken gör sitt yttersta för att svalka bussarna och nästa gång jag ojar mig över värmen ska jag skänka en tanke till alla chaufförer som står ut.
 
Bra jobbat på vägarna!

Efter att ha kört ytterligare en långkörning med elbil så kan jag smått irriterat konstatera att elbolagens antisladdsystem fungerar bättre än bilarnas. Det är glest mellan snabbladdningsmöjligheterna och det gör att elbilen blir svåranvänd. Att laddstolparna dessutom inte blir reparerade när det uppstår fel gör inte saken bättre.
 
Snabbladdstolpen i Jönköping har nu varit ur funktion de tre senaste gångerna jag varit där. Det innebär att mellan Borås och Linköping finns ingen möjlighet att fylla batteriet, om man inte vill spendera en natt på hotell som erbjuder laddström förstås. Till och med med räckviddsförlängaren blev det väldigt tajt. Mätarna visade att jag hade noll kilometer kvar att köra när jag svängde in till laddstolpen i Linköping för sista gången.
 
Om vädret varit bättre så hade jag haft bättre marginal, men det hjälper inte mycket när man väl är ute på vägarna. Elbilen förblir nog ett stadsfenomen några år till.
 
Förhoppningsvis infrias vallöftena om nya laddstolpar för nu börjar det bli trångt runt de få som faktiskt fungerar. Flera gånger under helgen har jag fått vänta, eller letat reda på en annan laddstolpe då det varit upptaget. Står det två bilar före mig kan det ju innebära en väntan på upp till en och en halv timme innan jag kan börja ladda.

Alla sätt är bra utom de dåliga. När vår husfotograf Simon Hamelius behövde komma upp lite högre för att få rätt vinkel till nya Mercedes C-klass 220 CDI kombi utnyttjade han den öppningsbara bakrutan på testkonkurrenten BMW 320d Touring på ett annorlunda vis. En smart kombifiness fick därmed ytterligare ett användningsområde.
 
Tredje bil i det test som fotograferades var Audi A4 Avant TDI. Det handlade med andra ord om en uppgörelse mellan tre prestigetyskar med lite extra lastutrymme. Vilken bil som slutligen hamnade överst på prispallen avslöjar jag dock inte här, utan först i nummer 15 av papperstidningen.
 
Däremot kan jag berätta att testet inte förlöpte direkt friktionsfritt. Alla tre bilarna drabbades till exempel av stenskott och en av dem råkade dessutom ut för en punktering; det satt en fyra centimeter lång skruv inkilad i däcket. Ytterligare ett krångelmoment var att det störtregnade det den dag vi hade tänkt fotografera bilarna bland alla vackra höstlöv.
 
Så kan det vara ibland i biltestandets lite speciella värld…

”Sportkombi” är en beskrivning som Volvo använder för modellen V60 och vad man syftar på är att bilens köregenskaper och former ska vara just sportiga. Det är kanske sant men står också i kontrast till Volvos marknadsföring från början av 2000-talet.
 
I en radda annonser från 2000 och 2001, som bland annat trycktes i Vi Bilägare, ville Volvo göra gällande att andra generationen V70 var sportig. Fast på ett annat sätt.
 
Här är tre exempel:         
 
”Något så ovanligt som en sportbil för folk som gillar sport.” och en bild på två personer som lastar en kajak.
 
”Prestanda: 0-100 på 7,1 sekunder. 250 hk. 82 fotbollar.” och en bild på en fotbollsplan med barn, tränare och stora bollnät.
 
”Volvo V70. Sportbilen.” och en bild på en pågående tennismatch.
 
Poängen är glasklar: för att sporta behöver man ofta ta med sig massa prylar och det kan man göra med en V70.
 
Som bekant har V60 inte på långa vägar lika stor lastförmåga.
 
Så vilken bil är det egentligen som är en ”sportkombi”?

Härom månaden cirkulerade en bild på en klänning på nätet – och sällan har väl en bild på en klänning fått så mycket uppmärksamhet.
 
Intressant var att bilden delade betraktarna i två läger: de som menade att klänningen var blåsvart och de som menade att den var guldvit.
 
Den här klänningen kom jag att tänka på när jag bläddrade i gamla nummer av Vi Bilägare – alltid lika underhållande – och fastnade vid en artikel skriven av Mikael Schultz från våren 1995. Rubriken: ”Förbryllad Mazdaägare: Min gröna bil är blå”.
 
Det är en fantastisk liten historia om Hans som beställt en ny Mazda 626 – metallicgrön. Trodde han i alla fall. När bilen levererades var den inte alls grön.
 – Jag har visat upp bilen för alla möjliga. Vänner och bekanta, ja till och med en lackeringsexpert. Alla anser att den är blå, säger Hans i artikeln och fortsätter:
– Det är klart att man känner sig lite lurad. Jag har trots allt betalat 211 000 kronor för bilen. Och så har den fel färg.
 
Men Mazda håller inte med.
 – Den är mörkt grönmetallic. Det står vi fast vid, säger marknadschefen i bästa Bagdad Bob-stil.
 
Historien fortsätter i numret därpå. En läsare som behärskar japanska hör av sig och för fram misstankar om att det hela handlar om ett översättningsfel.
– I det japanska skriftspråket är gränsen mellan grönt och blått mycket diffus och färgerna kan i vissa fall skrivas med samma tecken, säger läsaren.
 
Några nummer senare kommer nästa uppföljning. Vi Bilägare låter en oberoende färgexpert på Skandinaviska Färginstitutet analysera lacken.
– Det är svårt att förstå hur någon kan kalla bilen grön, säger experten.
 
Om historien slutar där vet jag faktiskt inte, fler artiklar om Hans och hans Mazda har jag inte hittat. Men är det inte självklart? Bilen är blå! Och klänningen svartblå!

Jag har passerat skylten hundratals gånger på väg till och från sommarstället i Bergslagen. Nu var det dags att göra slag i saken – svänga av mot Tyska kyrkan.
 
Riksvägs- och länsvägnätet genom Sverige är överbelamrat av skyltar, vissa mer underliga och gåtfulla än andra. En sådan skylt är Tyska kyrkan, pilat rakt in i de mörka Bergslagsskogarna.
 
Sagt och gjort, jag svängde av och befann mig plötsligt på en smal skogsväg som snirklade sig fram mellan furorna. Tre kilometer kändes som flera mil innan vägen delade sig i en sorts cirkulationsplats där en ny skylt, denna gång av trä, pekade på en skogsstig.
 
Dags för fotvandring alltså och nästan ”ge-upp-läge” då en plåtskylt med vitt anslag plötsligt skymtade mellan ett par stora stenbumlingar. Här kom förklaringen: Under 1600-talet hade tysk arbetskraft engagerats för att bygga en damm, och i de grottor som bildades under stenarna hade gudstjänster hållits – därav namnet Tyska kyrkan.
 
Tänk vad man får veta, bara man tar sig tid att svänga av allfarvägen för en stund. Och gissa vad som hände på återvägen? Jo, flera möten, och fullt sjå att klara hem bilen utan skråmor.
 
Det är onekligen ett intressant fenomen när det blir full trafikrusning till Tyska kyrkan.

Bilar rostar snabbare på våra breddgrader än nere i Europa. Det är skäl nog för att inte glesa ut med fordonsbesiktningarna.
 
Näringsdepartementets uppdrag till Transportstyrelsens om utredning av ändrat besiktningsintervall rimmar illa med både säkerheten och miljöarbetet. Sverige har en av Europas äldsta bilparker och för att bilarna ska kunna fortsätta att rulla på ett trafiksäkert sätt och utan ännu värre miljöpåverkan krävs det regelbundna kontroller. Och ofta!
 
Vi Bilägare granskar regelmässigt rostskyddet på både nya och äldre bilar och vi vet att rostangreppen kommer snabbt.  Det kan ske över en vinter, ibland ännu snabbare.  Vägsaltet letar sig in överallt och då hjälper det inte att biltillverkarna kommer dragande med sina rostskyddsgarantier.  Bromsar, styr- och spindelleder, gastankar, bältesinfästningar och inte minst elektroniken – ja, allt som har med säkerheten att göra påverkas av salt och fukt.
 
Jag anser till och med att bilbesiktningarna bör intensifieras för ännu effektivare kontroller, framför allt för att avslöja vad som döljer sig bakom nya bilars plastkåpor. 

Mercedes återförsäljarnät, lyckliga familjen? Eller? Det är lätt att få den uppfattningen när man studerar GA-enkäten, återförsäljarnas betyg på sina egna generalagenter.
 
Enligt Motorbranschens Riksförbund, som årligen genomför enkäten, vinner Mercedes nu för femte året i rad.  Tvåa är Volvo och strax därefter följer BMW och Volkswagen. Längst ned i rankingen finner vi märken som Nissan och Peugeot.
 
Vad kan vi utläsa av detta? Jo, i topp ligger de märken där företagsförsäljningen prioriteras. Här är det viktigast att företagsbilarna aldrig blir stående längre tider och att smidigheten fungerar till hundra procent.  En förlorad företagskund är ett stort avbräck.
 
Även om bilföretagen inte vill säga det rakt ut så är det självklart att privatkunderna på så sätt inte blir lika viktiga.  I Vi Bilägares AutoIndex, där bilägarna sätter betyg på sina återförsäljare, blir rankingen delvis helt annorlunda. I vår undersökning är det enbart privatkunderna som kommer till tals.
 
I den återförsäljarenkät som vi nyligen publicerade i papperstidningen (ViB 12/2015) rankades inte Mercedes bättre än som 14:e märke av 26. Här hamnade Volkswagen först på 17:e plats.
 
Det är en sak att kunna hantera företagskunder, en annan att vara lyhörd och smidig inför privatkunder.  I den bästa av världar är man lika duktig på båda.

Pratade med en Audiägare häromsistens. Han berättade att han var nöjd med sin A6 och att han ville byta upp sig till en ny årsmodell. En sedan.
 
Först ville han dock provköra bilen. Men det visade sig vara lättare sagt än gjort.
 
Han åkte till en av de stora Audihandlarna i Stockholmsområdet. Där fanns inte en enda A6 med sedankaross. Bara kombi. Inte heller hos den andra, tredje eller fjärde bilhallen som han besökte fanns någon sedan. Det var kombi överallt.
 
– Jag vill ju köra bilen som jag ska köpa. Inte någon j-vla kombi, resonerade bilägaren och gjorde en liknelse:
– Tänk att du går till en butik för att köpa en kortjacka och så säger butiksbiträdet: ”prova den här långa rocken”.
 
Visst är det lite konstigt att några av de största handlarna för ett av de största märkena inte kan skramla fram en sedan.
 
Kombilandet Sverige tillåter inga avvikare!

I dag kan man köpa en LED-ramp för 10 000 kr – om man kan tänka sig att ha den på biltaket och struntar i att den inte är E-märkt.
 
Håller man sig till mer måttliga ljusramper som dessutom klarar godkänt enligt ljusreglementet får rampen plats i fronten och kostar omkring 800 – 5 000 kronor.
 
Vi Bilägares ljustestapparat jobbar som bäst med att mäta ljus från LED-ramper.
 
De första extraljusen med lysdioder hade inte tillräckliga prestanda för att fungera bra som extraljus, eftersom de egentligen var arbetsbelysningar.
 
Men nu finns det lampor som heter duga också med LED-teknik.
 
Priset varierar starkt beroende på vilken kvalitet som valts. Och det är inte lätt att veta som konsument. Dels är det stor skillnad på själva lysdioderna, dels också på övrig elektronik och kylning av dioderna. Värme dödar lysdioder och det är viktigt att bra kylförmåga finns.
 
Anledningen till att ramper blivit ett hett tillbehör är att det inte är lätt att montera extra belysning på moderna bilar. Det finns annan teknik som behöver fri sikt, aktiva farthållare, krocksäkerhetssystem och P-varnare. Dessutom måste bilen få tillräcklig kylning och lamporna måste fästas så att de sitter stadigt men ändå inte petar ut för mycket från fronten.
 
Trots klara regler finns det fler icke godkända LED-lampor än E-märkta på marknaden.

Vi återkommer med vårt test, när vi skrapat ihop fler av marknadens godkända varianter.   

Vi Bilägares däckteam är på väg hem från testbanan i Texas. På I10 mot Houston och flygplatsen kom de ifatt en ovanligt bred transport. Ett hus på väg mot en ny bosättning.
 
Det är inte helt ovanligt att man i USA köper hus i en byggsats som enkelt monteras, men också kan plockas isär igen. Huset kan därför förhållandevis enkelt flyttas per tradare, om ägaren till exempel byter jobb och måste flytta.

Man lär sig något nytt varje dag. Jag trodde att det var okay att parkera utan avgift längs med gatorna innanför tullarna i Stockholm dag före röd dag, alltså allhelgonadagen häromsistens. Men tji fick jag.

Vi hade bara tillfälligt stannat till vid Tegnérlunden för att hämta några stolar inne på Drottninggatan. Vi var väl borta fem minuter, men tro på sjutton om det ändå inte satt en fastlindad gul P-bot över ena vindrutetorkararmen när vi kom tillbaka.

Lapplisorna – vad kallas de manliga? – fanns i närheten och på min fråga fick jag veta att P-förbudet, i det här fallet fredag, upphäver ”dag-före-röd-dag-regeln”.

Det betyder alltså att tisdagsgatorna, och inga andra gator, får p-förbud på julaftonen i år, enligt den här förordningen, om jag tolkar allt rätt. Eller?

Heders ändå åt den manliga P-vakten som annullerade P-boten. Jag misstänker att det inte berodde på mig, utan på att min fru är ganska duktig på att charma, typ manliga P-vakter, i sådana här lägen.