Snyft, snyft! Nu är det snart dags att skiljas från min kära Opel Ampera, som jag haft som långtestbil de senaste månaderna.

Det har varit en sann njutning att ljudlöst och utsläppsfritt glida omkring i den elektrifierade Opeln, som inte bara är sällsynt miljövänlig utan också överraskande bekväm och spänstig att köra.

Men man får förstås också ta en del besvär för att åka elektriskt. I mitt fall krävs just nu en 15 meter lång sladd, en caféstol och en snäll granne för att få allt att fungera.

Grannens bidrag är att han, efter snöstormen, har plogat upp en speciell laddningsplats för Amperan. Tack för det!

Den långa sladden behövs för att nå från eluttaget på altanen till bilen och caféstolen fungerar som "fundament" för själva laddaren.

Ett primitivt, men hittills funktionellt arrangemang. Men det är förstås smidigare att ladda bilen i redaktionsgaraget, där vi har monterat upp laddaggregat på ett mer permanent sätt. Så borde man förstås ha det hemma också, men det är inte alltid det går.

Huvudsaken är ändå att man lyckats pumpa in elström i Amperan, så att man kan utnyttja bilens miljöpotential optimalt...

Ibland blir man förbannad redan vid frukostbordet. Som i lördags, när jag öppnade Dagens Nyheter och fick se ett upprop från Nätverket Stoppa Förbifart Stockholm. Uppmaningen till politikerna var precis det som nätverket heter. Argumenten var de gamla vanliga: med en förbifart ökar trafiken och miljön går åt fanders.

"Vi anser det obegripligt att arbetspendling med bil skall stimuleras i Stockholmregionen", skriver nätverket.

Men de siffror som nätverket publicerar talar snarare för bilismen. Arbetspendlarnas kostnad för förseningar beräknas till 6,3 miljarder. 87 procent av kostnaderna drabbar de som åker kollektivt, enligt siffror från Myndigheten Trafikanalys. Det är lätt att förstå med nästan dagliga tågstopp och bussar som ställs in så fort det börjar snöa.

Men med bil kommer man fram, även om det tar tid. Det är därför det ser ut som det gör på Essingeleden. Bilen är helt enkelt oslagbart säker och bekväm för alla de som måste åka från en ände av Stockholm till den andra.

Och fler blir de. I fjol flyttade 37 130 personer till Stockholm.

Bakåtsträvare som tror att man kan lösa trafikproblemen genom att försvåra biltransporter visar prov på en skrämmande brist på förståelse för människors villkor. För många är bilen enda sättet att få vardagen att gå ihop. Alla kan tyvärr inte bo i svindyra lägenheter på Södermalm och ta sig fram på cykel. Förbifart Stockholm kommer att underlätta tillvaron för enormt många människor och företag.

En förbifart kommer dessutom att förbättra miljön i Stockholm. Man vågar inte ens gissa hur mycket koldioxid och andra giftgaser som släpps ut av alla de tusentals bilar som i snigelfart rycker fram i köerna på Essingeleden.

Förbifarten borde ha byggts för tjugo år sedan!

Det vore nog intressant för Nätverket Stoppa Förbifart Stockholm att någon gång lämna innerstaden och ge sig ut i verkligheten, exempelvis ställa sig vid Essingeleden och andas en stund. Då kanske de insåg att några fler tunnelbanetåg inte räcker för att lösa upp Trafikpropp Stockholm.

Ännu ett testår är till ända. Sitter och räknar på kostnaderna för våra åtta långtestbilar i begteststallet. Värdeminskningen och bränslekostnaderna är tunga poster, kostnaderna för service och reparationer är i det sammanhanget förhållandevis låga.

Billigaste bilen kommer undan med en milkostnad på drygt 27 kronor och den dyraste på 49 kronor. De årliga rostskyddsinspektionerna är som vanligt intressanta. Tilltagande angrepp noteras på vissa exemplar, detaljrost – som på bilden härintill – förekommer bland annat.

Fyra av våra bilar, Kia Cee'd, 11 283 mil, Dacia Duster, 7 078 mil, Opel Astra, 6 494 mil och Volvo V60, 6 163 mil, gör vi slutrapporter på. Vi väljer att köra vidare med Volvo V70, 13 494 mil, Peugeot 3008, 11 042 mil, Ford C-Max, 6 738 mil och Saab 9-5, 6 675 mil.

Nykomlingar i begteststallet 2013 blir BMW 118d, 4 241 mil, Hyundai i40, 3 317 mil, Mercedes B-klass, 3 700 mil och Opel Ampera, 3 158 mil.

Bokslutet för teståret 2012 presenterar vi i papperstidningen som kommer ut till våra prenumeranter 15-18 januari.

Det var lite som julafton hos oss för några dagar sedan. Chefredaktör Carle, bildchef Petersson och reporter Rönnblom drog iväg norrut efter lunch för att hämta en av de nya bilar som ska ingå i nya långteststallet. Julstämningen ökade några grader på grund av att bilen faktiskt har röd lackering.

Men för Niklas Carle innebär nog fakturans belopp att han har en mer nykter hållning till hämtningen av denna bil. Den har i sin grundversion ett förhållandevis attraktivt pris. Men Vi Bilägare har fått med en hel del komfortutrustning, vilket fick priset att skena uppåt.

Det beror på att vi egentligen ville ha viss säkerhetsutrustning som man alltså får i vissa paket. Å andra sidan kan man nog säga att om vi valt en premiumbil med all detta så skulle den bilen säkerligen passera 300 000-kronorstrecket – och det gör inte denna bil!

Vi har den senaste veckan ägnat oss åt att köra runt med vinterdäck hit och dit för att aktuella handlare ska kunna skruva på vinterhjul på våra fem nya bilar.

Just den här bilen kunde återförsäljaren leverera med det odubbade vinterdäck vi valt att köra alla bilar på – i år Nokian Hakkapeliitta R, vilket besparade oss från en extrasväng eller onödigt lång väntan.

Det ni ser, delvis, är alltså en helt ny bil som kommer långväga ifrån. Men vad är det för bil? Var så god och gissa! Nya långteststallet presenteras i Vi Bilägare nummer 1/2013 som utkommer i mitten av januari.

Vintertest 2013. Elddop i kylan för Vi Bilägares fem nya långtestbilar och längs den öde vägen upp till norra Värmland där vi ska testa värme och vinteregenskaper sker ett bilbyte vid en tillräckligt stor parkeringsficka mitt i ingenstans.

Jag byter från Kia Cee’d Kombi till Honda CR-V, en bil jag är ordentligt bekant med eftersom jag just i dessa dagar brottas med att ställa samman vårt test av tre suv-modeller, varav CR-V är en. Det kommer du att kunna läsa i Vi Bilägare nummer 2.

– Det finns ett påskägg i bilen, säger Niklas Carle en smula gåtfullt till mig alldeles innan jag äntrar förarstolen i Honda.

– Ett påskägg? Jaha. Godis är gott, svarar jag.

Sedan tänker jag inte mer på den saken utan inriktar mig på att koppla upp telefonen mot bilen så att jag kan fortsätta att lyssna på världens bästa radiokanal under resten av resan. Kanalen heter Radio Paradise och sänds över internet, reklamfri amerikansk musikradio av bästa sort.

Men så tittar jag på instrumentpanelens centrala display och upptäcker något jag inte sett i den test-CR-V jag tidigare kört. Det är meddelande jag har lite svårt att ta in.

Så här står det:
”Pumpfel. Risk för explosion från bilens tanksystem.”

Was? Explosion? Några sekunder försvinner, du vet den där berömda tiden det tar för handen att automatiskt rycka sig bort från en påslagen spisplatta. Precis så känns det.

Jag slår av motorn i Hondan och hoppar ur, snabbt som attan. Knackar på sidorutan till Mikael Schultz som sitter i bilen framför Hondan.

– Micke, jag har fått ett meddelande på skärmen men jag begriper inte riktigt …, börjar jag.

Snabbt samlas hela testlaget vid Hondan. Av den förväntade oro och de upprörda ojanden jag förväntat mig blir just intet. Ingen intar skyddsställning.

Det är helt tyst, tills Niklas kliver fram:

– Påskägget!

Då ser jag den översta raden i det kryptiska meddelandet:
”Lämna bilen omedelbart!”

Och nu faller fjällen från ögonen – det här är ett skämt. Ett riktigt himla bra skämt, dessutom.

Så här: I Honda CR-V, säkert också i andra moderna bilar med usb-uttag, kan man på egen hand lägga in bilder och data man kanske är betjänt av på resan. Upp till 260 egna bilder kan man få upp på displayen får jag höra.

Niklas har dagen före avresan suttit hemma och knåpat om en bild han tagit av Hondans display och med hjälp av bildbehandlingsssystemet PhotoShop skapat en alldeles egen varning.

– Jag visste inte riktigt vem jag skulle prova det på men jag tänkte att du är ju så härdad och lugn så du skulle säkert kunna ta det.

Absolut! Ett practical joke av gott märke och många glada skratt därtill, det bjuder jag gärna på. Men räkna med att hämnden blir ljuv!

Fler rapporter från vintertestet kommer de närmaste dagarna, stay tuned.

Nya bilar kostar pengar, men nu kan du också tjäna pengar på en ny bil! Det är bara att tippa vilken som blir Årets Bil 2013.

Det går uppenbarligen att slå vad om vad som helst. På Åland ligger ett spelbolag som åtagit sig att hålla i vadslagningen om vilken av de åtta finalisterna som ska vinna titeln Årets Bil. VW Golf ger lägst tillbaka på pengarna, med 3,8 gånger insatsen. Hyundai i30 ger tio gånger.  Den anses ha minst chans att vinna.

Övriga bilar är Ford B-Max, Volvo V40, Peugeot 208, Mercedes A-klass, Renault Clio och Toyota GT86/Subaru BRZ.

Jag tänker inte spela. Min erfarenhet är att man ALLTID förlorar på nya bilar. Dessutom kan man aldrig lita på hur de 58 ledamöterna i Årets Bil-juryn röstar. Det bevisas av segrare som Opel Insignia (2009), Nissan Leaf (2011) och VW Polo (som vann 2010 före Toyota IQ).

Vilken bil som gör sin vadslagare lite rikare avslöjas första måndagen i mars vid bilsalongen i Genéve.

Häromdagen hade jag besök av en fin dam i Vi Bilägares ljuslabb. Hon lät sig villigt ledas eller snarare rullas fram mot ljusmätaren, inte alls lika trög och motsträvig som hennes yngre systrar.
Men när jag tände ljuset på Rödluvan, som vår VW 1500 så passande kallas, så insåg jag att det har hänt en del på ljusfronten.

Calle Carlqvist hävdar visserligen med viss rätt att man omgående sänker farten vid mörkerkörning med Rödluvan, vilket är till fromma för säkerheten. Men med tanke på räckvidden på Rödluvans ljus skulle det behöva gå ytterst långsamt vid mörkerkörning.  Man riskerar då att bli ett farligt och irriterande hinder för snabbare trafik.

Jag var ändå snäll mot Rödluvan. Jag satte mig för att gasa upp till omkring 3 000 v/min för att få lämplig effekt på ljuset vid landsvägshastighet. Men det hjälpte inte så mycket. Och helljuset var så svagt att ljusdatorn inte reagerade för skenet. Jag var tvungen att starta mätningen manuellt.

Allt var inte bättre förr, möjligen roligare, eftersom bilen då representerade något mer än bara en transportmöjlighet.

Tillsammans med 75 kollegor från 17 länder i Europa var jag i Volvos utställningshall i Torslanda i går. Showen vi bjöds på blev kanske inte riktigt vad vi väntat oss när inbjudan kom om att få ”en exklusiv förhandsvisning av Volvos produktnyheter”.

Det handlade mest om nya lampor, stötfångare och grillar samt en och annan list på de gamla vanliga modellerna. Tittade man noga på S/V 60  och XC 60 kunde man också upptäcka att de fått nya veck på motorhuvarna. ”Produktnyheterna” var vad som brukar kallas en facelift, fast Volvo tagit i lite extra och förändrat sex modeller på en gång.

– Nog trodde jag vi skulle få se mer än några stötfångare, sa en engelsk journalist besviket.

Men även ett bilföretag måste ju rätta mun efter matsäcken och Volvo måste ju också ha råd med den nya tekniska plattformen som kallas SPA och sina nya, fyrcylindriga motorer som ska börja driva bilarna redan mot slutet av detta år. Det hade ju varit kul om ansiktslyftningen hade kompletterats med en och annan ny motor, men så blev det alltså inte.

Jag tycker i alla fall att designen har vunnit på de små förändringarna. Utom kanske S80 vars nya baklucka har fått ett kartongstuk som verkar ha inspirerats av gamla 240.

Volvos äldsta modell, XC 90, var inte med på visningen. Den ska ju läggas ned vad det lider och en ny ska lanseras år 2014, efter tolv år. Men vi fick i alla fall se en silhuett av den suv som kommer.

Den påminde rätt mycket om en BMW X5.

Ett gammalt hederligt reservhjul eller ett reparationskit?

Meningarna om vad som är säkrast, bekvämast eller pålitligast går isär.

Jag blev uppringd av en läsare som chockerades av en faktura som han fick av Volvoverkstaden efter att ha använt sitt reparationskit efter en pyspunka (spik genom gummit) till en ny Volvo V60. Lagning av däck, balansering, nytt tätningsmedel och en slang till kompressorn, för att återställa allt i ursprungligt skick, kostade 1 300 kronor.

Jag kollade med den däckfirma vi använder oss av – här skulle det ha kostat 395 kronor att få ett vanligt reservdäck lagat, efter samma typ av skada.

Ett reparationskit har naturligtvis också sina fördelar, en lättare bil, mer utrymme och bekvämt att åtgärda en punktering – under förutsättning att insprutningen med däckskum fungerar som det ska. Att byta däck längs med en livligt trafikerad väg är som bekant inte helt riskfritt.

Det allra tryggaste är förstås att ringa på hjälp, allra helst om det finns en assistansförsäkring.

Oron för punkteringar känns annars överdriven. Handen på hjärtat, hur många sådana inträffar under ens billiv? Jag kan bara påminna mig att jag haft tre stycken, då har jag ändå kört bil i drygt 40 år.

I dag fyller vår förste rallyvärldsmästare Björn Waldegård 70 år. Han firar på ett lämpligt sätt; genom att åka iväg till Kenya och börja förbereda sig för Classic Safari Rally i Kenya, som han för övrigt vann för två år sedan med en Porsche 911. Han har haft en lång och fantastisk förarkarriär och jag har haft nöjet att få vara med på ett hörn under några år på 70- och 80-talen, när jag var rallyreporter.

Björn har varit ofattbart beundrad av många tusen rallyfans, inte minst i utlandet. Han har ju tävlat i 55 länder och med 14 bilmärken (enligt Wikipedia).

Jag stod i en kurva vid en italiensk fartsträcka när han gjorde ett tillfället inhopp för Ferrari och körde en 308 GT i San Remorallyt 1983. Waldegård och Ferrari! Fansen var galna när han kom. När han drog på i utgången av svängen slet bakhjulen upp en knytnävsstor sten som träffade en åskådare i magen. Han vek sig och jag trodde han skulle säcka ihop. Det var en rejäl smäll. Men ögonblicket senare hade han rätat upp sig och jublade för full hals. Med ett lyckligt leende plockade han upp stenen och bar den sen med sig som en dyrbar juvel. Knockad av Waldegård! Det var något att skryta med.

Det var alltid kul att intervjua Björn. Han bjöd gärna på roliga episoder och tog sig alltid tid med en frågvis journalist, även om klockan var fyra på morgonen. Jag brukade följa VM-rallyna runt hela banan, både dagar och nätter, och det var inte var så vanligt att journalister gjorde på den tiden. Men det tyckte förarna var lite strongt, även om de ibland suckade när jag kom ångande med block och kamera när de stod med något sönderslaget vid vägkanten.

I gryningen efter en ovanligt lång, blöt och kall RAC-natt, dök jag upp vid en serviceplats.

– Är du här också, sa Björn. Sen tog han tag i mig och pussade mig på kinden.

För en gångs skull blev jag utan frågor.

I fredags skrev jag om när jag gjorde bort mig i trafiken. Jag fortsätter på det inslagna spåret och ska här berätta om när jag gjorde bort mig rejält på en brittisk bilsalong. Jag rodnar faktisk än i dag när jag tänker på det.

Allt utspelades någon gång under 1990-talet i Birmingham. På stadens stora motorshow lanserades den återuppväckta och moderniserade Mini Cooper (inte den som BMW senare byggde, utan modellen innan).

Som utsänd reporter skulle jag förstås fotografera bilen. Men det gick inte så bra, eftersom en – i mina ögon – gammal skruttig gubbe hela tiden hängde över bilen och saboterade motivet. Tyckte i alla fall jag. Då…

Jag bad gubben flytta på sig lite, men så fort jag höjde kameran för att trycka av kom han tillbaka och ställde sig på samma plats vid Cooperns högra framskärm. Det hela upprepade sig ett otal gånger.

Jag blev mer och mer irriterad och till slut fräste jag till ordentligt: ”Kan du hålla dig borta från bilen bara en liten, liten stund så jag får ta mina bilder!”

Då tog mannen ett par steg fram emot mig, stannade och halade fram ett långt och mycket påkostat visitkort ur sin innerficka. Där stod med stora, sirliga bokstäver: ”John Cooper”.

Herregud, ”gubben” jag så envetet försökt köra bort var racinglegenden John Cooper i egen hög person. Gissa om jag skämdes.

Tänk att jag nästan handgripligen puffat iväg mannen som bland mycket annat låg bakom de extremt framgångsrika Cooper Climax-bilarna. De vann Formel 1-serien både 1959 och 1960, båda gångerna med Jack Brabham bakom ratten. Andra förarlegender som rattat de snabba Cooper-bilarna är Bruce McLaren och Stirling Moss.

Självklart har John Cooper också gett namn åt bilen jag kämpade med att försöka fotografera – utan mr Cooper själv. Ridå…

Vi Bilägares däcktestgäng körde en hel del bil i USA. Vi flög exempelvis till och hemåt från Houston och körde bil via San Antonio till Uvalde. Enkel väg är det en sträcka på ungefär 47 mil. I större städer finns portaler med trafikinformation, som mest handlar om restid eller information om olyckor. När vi närmade oss San Antonio blev vi genom en sådan informationstavla upplysta om att det hittills i år omkommit 2 687 personer i trafikolyckor – bara i Texas.

I hela USA dog förra året 41 800 människor i trafiken. Det är sanslösa siffror, även om befolkningen är betydligt större än i de flesta andra länder. Även räknat per 100 000 invånare ligger USA illa till jämfört med alla europeiska länder. Och lika illa är det med antalet självmord som per år ligger i samma härad. Så av dessa två tragiska anledningar försvinner det lika många människor som i en hel stad av Luleås storlek.

Enligt det amerikanska transportdepartementet kan alkohol ha påverkat 38 procent av dödsolyckorna och sex av tio använde inte bilbälte. En iakttagelse som vi gjorde varje dag var att de flesta motorcyklister inte använder hjälm och sällan rejäla skinnställ. Tittar man på amerikansk fotboll så har minsann spelarna både hjälm och rejäla skydd på sig. Och de lär ju inte kunna springa i 75 miles per hour (omkring 120 km/tim).

Det finns utan tvekan stora möjligheter att stävja trafikdöden såväl i Texas som i hela USA. Det skulle troligen kräva lagstiftning. Men att inskränka individens frihet att välja själv är inte populärt.

När vi var på väg hemåt igen och passerade samma skylt åt andra hållet hade antalet dödade ökat till 2 697.

Sitter just nu och knåpar med ett av årets svettigaste jobb. Vad det handlar om är slutrapporteringen av årets långtestbilar.

Jag är mer eller mindre begravd i pappershögar. Det är mängder av uppgifter som ska sammanställas och kollas; bränslenotor, andrahandsvärden, servicekostnader och alla övriga utgifter vi haft för att hålla långteststallet rullande.

Resultatet av mina vedermödor ska så småningom bli tio sidor i papperstidningen och ambitionen är att den som läser slutrapporten ska få veta allt – och lite till – om de fem bilarna.

Dessutom ska Årets Långtestbil 2013 utses genom en omröstning bland förarna. Frågan är vilken det blir – Honda CR-V, Kia Cee´d, Mazda6, VW Golf eller Volvo V40?

I nummer 18 av papperstidningen, som utkommer den 17 december, får du svaret. Läs den!

Så glad jag blev när jag läste listan över finalister till Årets Bil 2014. Jag blir alltid upplivad av att få rätt och de sju bilarna som juryn valt ut är precis de jag själv skulle ha valt om jag varit kvar i juryn:

BMW i3

Citroën C4 Picasso

Mazda3

Mercedes S-klass

Peugeot 308

Skoda Octavia

Tesla Model S

Det verkar vara ett trendbrott på gång. Förut har juryn ofta valt billiga och folkliga modeller men nu finns såväl Mercedes S-klass som Tesla Model S med. Det verkar som om juryn nu börjar lägga större vikt vid ny och framtidsinriktad teknik, även om den sitter i dyra bilar.

Återstår nu att gissa vilken bil som får köra fram till scenen på bilsalongen i Genève, måndagen den 3 mars. Innan dess vet ingen vem som har vunnit, för de sista jurypoängen räknas på plats vid prisutdelningen. Det är lite som vid Melodifestivalen.

Om jag finge rösta skulle det nog bli en elbil igen, fast jag är inte säker på vem som jag är mest imponerad av, BMW i3 eller Tesla. Mot BMW talar krockprovet med fyra stjärnor i Euro NCAP, mot Tesla talar priset (men accelerationen talar för!).

Kanske borde jag gardera med en Skoda Octavia…

Nu har jag skickat in min röstsedel till 2014 års omgång av Årets Bil! Jag står naturligtvis till 100 procent för min poängfördelning men det var inte lätt i år. Många var kallade och jag hade bara 25 poäng att fördela...

Vi är 58 europeiska motorjournalister från 22 länder som haft i uppdrag att välja vår favorit bland de sju finalisterna i tävlingen.

Exakt hur vi röstat avslöjas 15.00 på måndag (3 mars) då Årets Bils president, Håkan Matson från Dagens Industri, presenterar resultatet av omröstningen i samband med öppningen av bilsalongen i Genève.

Vem kommer att vinna i år? Jag tror det blir jämnt men jag tror att striden kommer att stå mellan följande fyra kandidater:

Mercedes S-klass: Innovativa tekniska lösningar, mycket ambitiös satsning på säkerhet och plug-in hybrid i modellprogrammet tror jag kommer att locka till sig många röster. Högt pris men också hög komfort. S-klass har blivit Årets Bil tidigare. 1974 vann Mercedes 450 S titeln.

Peugeot 308: Modern, viktbesparande byggteknik och snålare motorer pressar bränsleförbrukningen och sänker utsläppen. För första gången kommer också en bil från PSA med autobroms, visserligen ett enklare system än de varianter vi tidigare sett från konkurrenterna men likväl ett steg framåt för Peugeot. 2002 blev Peugeot 307 Årets Bil och 1988 tog 405:an hem titeln.

Skoda Octavia: Säker, rymlig, trevlig att köra och mycket bil för pengarna. Octavia får kanske inte så många toppoäng men Octavia kommer säkerligen att få hyfsade poäng från många jurymedlemmar vilket i slutändan mycket väl kan betyda en slutseger. Skoda har aldrig tidigare vunnit Årets Bil.

Tesla Model S: Amerikanarna har valt en helt egen ingång på det här med elbilar. Istället för att bygga lätt och energisnålt har man tagit i, struntat i prislappen, tryckt in över 7 000 battericeller i en två ton tung bil och toppat kakan med en ytterst kraftfull elmotor. Resultatet är längre räckvidd och högre prestanda än någon annan elbil på marknaden just nu. Visst har Tesla sina nackdelar men nog tusan är det nyskapande!

Har jag rätt eller tycker du jag är ute och cyklar?

Facit får vi på måndag men jag vill gärna höra vad du tror!

(De andra finalisterna i Årets Bil 2014 är BMW i3, Citroën C4 Picasso och Mazda3.)